20:59:57
Hänger inte med...
Herregud. Jag har försökt skriva ett inlägg hur många gånger som helst nu. Började faktiskt för flera dagar sedan och jag hade stora planer. Jag skulle skriva ett inlägg om Andrew Tate och mansrörelsen och kanske mansrollen i stort, men jag hittade inte orden. Det var helt blankt, inget ville komma fram. Som en språklig förstoppning. Nollställt. Det var ganska läskigt, faktiskt. Så det sket sig. Å andra sidan skulle jag inte ha kommit med något nytt och spännande, någon radikal take på Tate. De flesta kan nog räkna ut vad min syn på manosfären är. Dessutom gissar jag att många här håller med mig, så det skulle bli lite som att predika för de redan frälsta.
Så nu sitter jag här, egentligen helt utan upplägg. Upplägg för inlägg. Vilket jävla utlägg. För det har jag inget belägg. Lägg ägg. Men jag funderar på 2023. Åren går, och de går allt snabbare. Pandemiåren var de snabbaste jag hittills upplevt, vilket är lustigt med tanke på hur jävla tråkigt vi hade då. Men tiden bara gick. Och här är vi nu. Det känns som att jag inte riktigt hinner med. Livet går utan att jag är delaktig. Kommer jag någonsin komma i fas med tiden? Med åldern? Den frågan kan ge mig magsår. Är jag rädd för döden? Visst, men mest av allt är jag rädd för att inte leva fram till dess. Det borde ju vara en motivator, något som verkligen får mig att Ta Tag I Mitt Liv (TM) men istället gör det mig paralyserad. Fy fan, jag känner när jag skriver det här att jag redan har skrivit exakt de här orden förr, för flera år sedan. Det har alltså inte hänt ett jävla piss. Eller jo. Förändringen är att jag sjunkit ännu djupare ner i den totala meningslösheten. Det finns ingen botten.
2023. Är det nu det händer? Förmodligen inte. Viljan finns. Ibland. Men finns orken? Finns motivationen tillräckligt kontinuerligt för att jag ska rycka upp mig? Jag vet inte. Delar av mig har resignerat. Gett upp. Accepterat. Andra delar vill åtminstone mer, men kanske inte har kapaciteten. Kanske måste jag försöka få alla delar att samverka. Risken är dessvärre stor att de uppgivna delarna går segrande ur den striden. Och helt plötsligt är det 2024.
Så nu sitter jag här, egentligen helt utan upplägg. Upplägg för inlägg. Vilket jävla utlägg. För det har jag inget belägg. Lägg ägg. Men jag funderar på 2023. Åren går, och de går allt snabbare. Pandemiåren var de snabbaste jag hittills upplevt, vilket är lustigt med tanke på hur jävla tråkigt vi hade då. Men tiden bara gick. Och här är vi nu. Det känns som att jag inte riktigt hinner med. Livet går utan att jag är delaktig. Kommer jag någonsin komma i fas med tiden? Med åldern? Den frågan kan ge mig magsår. Är jag rädd för döden? Visst, men mest av allt är jag rädd för att inte leva fram till dess. Det borde ju vara en motivator, något som verkligen får mig att Ta Tag I Mitt Liv (TM) men istället gör det mig paralyserad. Fy fan, jag känner när jag skriver det här att jag redan har skrivit exakt de här orden förr, för flera år sedan. Det har alltså inte hänt ett jävla piss. Eller jo. Förändringen är att jag sjunkit ännu djupare ner i den totala meningslösheten. Det finns ingen botten.
2023. Är det nu det händer? Förmodligen inte. Viljan finns. Ibland. Men finns orken? Finns motivationen tillräckligt kontinuerligt för att jag ska rycka upp mig? Jag vet inte. Delar av mig har resignerat. Gett upp. Accepterat. Andra delar vill åtminstone mer, men kanske inte har kapaciteten. Kanske måste jag försöka få alla delar att samverka. Risken är dessvärre stor att de uppgivna delarna går segrande ur den striden. Och helt plötsligt är det 2024.