Andreas Parker

2012-02-27
18:34:06

Den där känslan av tomhet...

Där är den igen. Den där känslan av tomhet som kan äta sig så förbannat djupt, så malande och huggande, så ofrånkomligt ekande. En tomhet som knappt kan beskrivas, fan, knappt ens upplevas. Den bara är, och att sätta fingret på den, än mindre ord, egentligen, är näst intill omöjligt. Men den finns. Den existerar och är en verklighet, så verklig som livet självt. Verklig som saknaden efer någon. Eller något. Och ibland, det händer, är tomheten ett resultat av saknaden. Inte alltid, tomheten kan också bero på en vetskap om att något fattas. Något som borde finnas, något som borde fylla en funktion, en mening. Då är det inget som saknas i egentlig mening, om vi för sakens skull menar att det endast går att sakna något man en gång haft. Då är det ett uppvaknande, en realisering; fan, livet skulle väl ge mer än det här? 
Och det blir ett helvete att bara vakna och känna ännu en dag trycka sig på, ta plats, knuffa sig in. Du ser i andras ögon att du inte är ensam om att känna tomheten, och om du inte ser det, om du istället ser att de inte känner den, att de är tillfredsställda, nöjda med livet, då blir det ännu ett knivhugg. Människor KAN vara lyckliga. Kan tycka att livet ändå är ganska trivsamt, men varför i helvete känner du inte samma sak? Var ska du leta, vad fan ska du känna, egentligen? 
Du vill inte, men måste, annars förgås du, tänka på någon mening med något överhuvudtaget. Du vet att rädslan för meningslöshet förlamar, gör dig apatisk och bitter, men det är fan det enda som ger ditt liv mening, mitt i all jävlamotsägelsefullhet. Bitter? Klart som fan att du är bitter! Helvete, vad har du att vara glad för? En promenad på stan, ett besök i betongens gråa återvändsgränd, stryker bara under det du redan vet, det du redan känner. Stan är så smärtsamt öststatsvidirig, så förbannat jävla innehållslös att ditt inre kastar in handduken vid blotta tanken på eländet. Flytta? Det gör varken till eller från. En vacker plats är bara vacker så länge man orkar se det vackra, så länge man ids ljuga för sig själv hela tiden. Till slut blir vita bungalows och palmer lika ghettoskabbiga som vilket jävlamiljonprojekt som helst. 
Och du vet allt detta. Du dunkar huvudet i händerna, i väggen, i spegeln du ser ditt plågade söndsgnylle i alla dagar i veckan. Går det att slå sig själv lycklig? Som en våldsam, trubbig, lobotomi där varje slag mot skallen vibrerar sönderhjärntråd efter hjärntråd. Dödfött, som alla andra metoder. Sprit, socker, yoga, religion, dokusåpor och satans jävlabloggbrudar; allt är förljuget och falskt. Du kan låta dig luras, men ett liv i lögn är inget liv, åtminstone inte för dig. Självmord är ingen utväg, för om nu någon besvärat sig med att föda dig, hålla dig vid liv, ge dig en grund att stå på, hur förljugen den än är, får du fan se till att leva livet. Vad det nu innebär.
2012-02-27
16:06:23

På okänd mark...

I fredags var jag på galej för första gången på evigheter. Jag försöker minnas när det senast var jag befann mig på en plats med mycket människor, människor som inte är min familj. Det var nog när jag var på NHL-premiären i (eller på, som vissa säger) Globen. Någon gång i november, om jag inte missminner mig.

Hur som helst. Ett par av mina vänner spelar i bandet First Of Many (finns på Spotify, lyssna!) och i fredags var det dags för releasefest för debutplattan. Det är rätt stort för mig att delta i dylika samkväm, då jag under flera år alltmer tagit steg tillbaka, inåt. Jag tog med mig syrran som moraliskt stöd under denna prövning, även om jag visste att vänner till mig skulle vara på plats. De var dock skapligt glada i hatten när jag dök upp, så det kändes bra att ha en nykter lillasyster vid min sida.

Det är helt sjukt egentligen, men de vänner jag träffade där hade jag inte träffat på gott och väl över ett år. Vansinnigt. Återseendet blev därmed ofantligt kärt. Så pass, faktiskt, att jag fick en puss på munnen av en av dem. Det är inte ofta jag pussas av killar, men i fredags skedde det alltså.

Jag stod mest och hängde med syrran, spanade in andra och funderade på hur jag såg ut i håret. Nytvättat hår under mössa är sällan en lyckad kombination.

I sociala sammanhang känner jag mig ofta en smula malplacerad. Jag ser på andra, men känner mig ännu mer uttittad. Hur ser jag ut? Vad tänker de om mig? Borde jag ha valt andra kläder? Förmodligen skiter de andra högaktningsfullt i hur jag ser ut, men osäkerheten är det mest tärande. Jag har under en tid funderat på om jag kanske borde testa en kväll på krogen, bara för att komma ut lite. Hur farligt kan det vara? Jag är idag inte lika säker på om jag vill testa. Fredagen var rätt stressande och på en krog med mer trängsel, mer fylla och säkert mer svett lär jag vara ett nervöst vrak efter tjugo minuter eller så.

Bandet var däremot skitbra och väl värt uppoffringen. De förtjänar att slå på bredare front och i en rättvis värld väntar något större och bättre.

2012-02-21
12:00:41

Det fria ordets konsekvenser...

Jag kommer ihåg första gången jag skulle ge mig på surfing. På nätet, alltså. Det var någon gång i mitten av 90-talet. 96, kanske. Jag gjorde praktik på en ungdomsgård och vid ett tillfälle fick jag möjlighet att ge mig ut på teknikinformationens motorväg. Det gick... inte alls. Netscape var det som gällde, men det spelar ju mindre roll vilken browser man använder när man inte vet hur man kopplar upp sig mot nätet till att börja med. Notera att det här var på de gamla 56k-modemens tid, med inknappande av telefonnummer och allt. Fast det visste jag inte då. Jag klickade lite planlöst på skärmen i hopp om att plötsligt träffa rätt och öppna dörren till en helt ny värld. Det hände givetvis aldrig, och min första kontakt med internet blev ingen kontakt.

Efter flera år med bredband är det nästan läskigt hur jag nu tar konstant direktkontakt med världens alla sajter för given. Om det någon gång inte fungerar, och det händer ju ibland, blir jag genast stressad och ser framför mig ett scenario där jag tvingas sysselsätta mig med annat än Facebook och Flashback. Hemska tanke.

Internet är ganska fantastiskt. Det har förenklat vardagen en hel del. Ta bara en sådan sak som en dispyt om en skådis som var eller inte var med i den och den filmen. Hur löste man sådana konflikter förr? Rådfråga någon annan var ett alternativ. Uppslagsbok kanske hjälpte. I videobutiken passade man på att kolla upp det, när man ändå var där för att hyra film. Idag? Svaret är aldrig mer än ett par minuter bort. På ett ögonblick kan vi triumferande deklarera vår ofantliga kunskap eller krypa runt i nederlagets träsk.

Med internet följer många avigsidor. Det är ju lite av grejen med yttrandefrihet och möjligheten att med några knapptryck göra sin röst hörd, hur elak den än må vara. Jag nämnde Flashback och där finns det gott om yttrandefrihet och personer som nyttjar den till att sprida hat och fördomar. Missförstå mig inte; jag vill inte göra mig av med Flashback. Tvärtom, jag menar att forumet är en viktig och självklar aktör i dagens samhällsklimat. Dock, hur mycket jag än vill värna det fria ordet kan jag inte undgå att bli arg, besviken och uppgiven när jag läser ännu ett inlägg om "någon journalisthora", eller om "sandnegrer" och "feministfittor". Om det går att missbruka yttrandefriheten är det något dessa skribenter till fullo behärskar.

Just på Flashback är det lite av en grej att vara så politiskt inkorrekt som möjligt. När samhället i stort alltmer accepterar HBT-personer vrider många av medlemmarna upp sitt hat ytterligare, för att verkligen visa folk hur anti-PK de är. Det är otroligt fånigt, och dessvärre även sårande.

Men det är givetvis inte bara Flashback det handlar om. Detta hat finns överallt på nätet, där det tillåts härja fritt och nästla sig in i varenda vrå. Något jag har lagt märke till är att kvinnor tycks utgöra ett extra stort hot mot nät-mobbarna, då just kvinnor får ta emot högar med skit från de anonyma hatspridarna. Hur kommer det sig?

Jag undrar om det inte är så enkelt att kvinnor med egna åsikter, i synnerhet kvinnor med starka åsikter, skrämmer vissa personer i så hög grad att aggressionerna helt enkelt inte kan hållas tillbaka. Den rådande normen och ordningen är fortfarande så rotad i manlig dominans att kvinnor ännu bemöts med både skepsis och ondska om de vågar yppa en egen åsikt, en självständig tanke.

Unga kvinnor som tar för sig är nog den grupp som möter mest hat. Kan det vara för att de går emot konventionerna dubbelt upp? De är kvinnor OCH unga. Det stör nätets arga och konservativa enormt.

Skribenten och programledaren (bland annat) Cissi Wallin hamnade för en tid sedan i en emellanåt hätsk diskussion om alternativmedicin. Jag minns inte alla detaljer, men i stora drag handlade det om att Cissi yttrade sig positivt om alternativ till "vanlig" behandling och därför mötte motreaktioner från skeptiker. Så långt allt gott, argument och motargument är ju lite av grejen med internet. Cissi Wallin bemötte kritiken i en krönika som nog mest skruvade upp tonläget. Jag ser mig själv som skeptiker och vissa av formuleringarna i krönikan håller jag inte med om, men den gjorde mig inte arg, och definitivt inte så arg att jag kände mig tvingad att bemöta den med påhopp. Jag tror att den hätska debatt som följde, och de osande kommentarer Cissi fick ta emot, har mycket att göra med att hon är just en ung kvinna. Hon blev en måltavla för personer som normalt inte skulle bry sig om en liknande krönika, men som vädrade blod när det visade sig att avsändaren var, just det; en ung kvinna.

När Cissi nyligen lades in på lasarett fick hon ta emot hatfyllda kommentarer om att hon inte förtjänar sjukvård efter krönikan och att hon borde dö.

Jag förstår inte poängen med att vara hatisk och elak. Ger det något att önska livet ur en medmänniska? En tumregel för mig är att bete mig mot andra på nätet på ungefär samma sätt jag gör mot personer utanför. Vett och etikett kommer man långt med. Internet är öppet även för bristen på det. Det är, tyvärr, ett pris vi får betala.