18:34:06
Den där känslan av tomhet...
Där är den igen. Den där känslan av tomhet som kan äta sig så förbannat djupt, så malande och huggande, så ofrånkomligt ekande. En tomhet som knappt kan beskrivas, fan, knappt ens upplevas. Den bara är, och att sätta fingret på den, än mindre ord, egentligen, är näst intill omöjligt. Men den finns. Den existerar och är en verklighet, så verklig som livet självt. Verklig som saknaden efer någon. Eller något. Och ibland, det händer, är tomheten ett resultat av saknaden. Inte alltid, tomheten kan också bero på en vetskap om att något fattas. Något som borde finnas, något som borde fylla en funktion, en mening. Då är det inget som saknas i egentlig mening, om vi för sakens skull menar att det endast går att sakna något man en gång haft. Då är det ett uppvaknande, en realisering; fan, livet skulle väl ge mer än det här?
Och det blir ett helvete att bara vakna och känna ännu en dag trycka sig på, ta plats, knuffa sig in. Du ser i andras ögon att du inte är ensam om att känna tomheten, och om du inte ser det, om du istället ser att de inte känner den, att de är tillfredsställda, nöjda med livet, då blir det ännu ett knivhugg. Människor KAN vara lyckliga. Kan tycka att livet ändå är ganska trivsamt, men varför i helvete känner du inte samma sak? Var ska du leta, vad fan ska du känna, egentligen?
Du vill inte, men måste, annars förgås du, tänka på någon mening med något överhuvudtaget. Du vet att rädslan för meningslöshet förlamar, gör dig apatisk och bitter, men det är fan det enda som ger ditt liv mening, mitt i all jävlamotsägelsefullhet. Bitter? Klart som fan att du är bitter! Helvete, vad har du att vara glad för? En promenad på stan, ett besök i betongens gråa återvändsgränd, stryker bara under det du redan vet, det du redan känner. Stan är så smärtsamt öststatsvidirig, så förbannat jävla innehållslös att ditt inre kastar in handduken vid blotta tanken på eländet. Flytta? Det gör varken till eller från. En vacker plats är bara vacker så länge man orkar se det vackra, så länge man ids ljuga för sig själv hela tiden. Till slut blir vita bungalows och palmer lika ghettoskabbiga som vilket jävlamiljonprojekt som helst.
Och du vet allt detta. Du dunkar huvudet i händerna, i väggen, i spegeln du ser ditt plågade söndsgnylle i alla dagar i veckan. Går det att slå sig själv lycklig? Som en våldsam, trubbig, lobotomi där varje slag mot skallen vibrerar sönderhjärntråd efter hjärntråd. Dödfött, som alla andra metoder. Sprit, socker, yoga, religion, dokusåpor och satans jävlabloggbrudar; allt är förljuget och falskt. Du kan låta dig luras, men ett liv i lögn är inget liv, åtminstone inte för dig. Självmord är ingen utväg, för om nu någon besvärat sig med att föda dig, hålla dig vid liv, ge dig en grund att stå på, hur förljugen den än är, får du fan se till att leva livet. Vad det nu innebär.
Och det blir ett helvete att bara vakna och känna ännu en dag trycka sig på, ta plats, knuffa sig in. Du ser i andras ögon att du inte är ensam om att känna tomheten, och om du inte ser det, om du istället ser att de inte känner den, att de är tillfredsställda, nöjda med livet, då blir det ännu ett knivhugg. Människor KAN vara lyckliga. Kan tycka att livet ändå är ganska trivsamt, men varför i helvete känner du inte samma sak? Var ska du leta, vad fan ska du känna, egentligen?
Du vill inte, men måste, annars förgås du, tänka på någon mening med något överhuvudtaget. Du vet att rädslan för meningslöshet förlamar, gör dig apatisk och bitter, men det är fan det enda som ger ditt liv mening, mitt i all jävlamotsägelsefullhet. Bitter? Klart som fan att du är bitter! Helvete, vad har du att vara glad för? En promenad på stan, ett besök i betongens gråa återvändsgränd, stryker bara under det du redan vet, det du redan känner. Stan är så smärtsamt öststatsvidirig, så förbannat jävla innehållslös att ditt inre kastar in handduken vid blotta tanken på eländet. Flytta? Det gör varken till eller från. En vacker plats är bara vacker så länge man orkar se det vackra, så länge man ids ljuga för sig själv hela tiden. Till slut blir vita bungalows och palmer lika ghettoskabbiga som vilket jävlamiljonprojekt som helst.
Och du vet allt detta. Du dunkar huvudet i händerna, i väggen, i spegeln du ser ditt plågade söndsgnylle i alla dagar i veckan. Går det att slå sig själv lycklig? Som en våldsam, trubbig, lobotomi där varje slag mot skallen vibrerar sönderhjärntråd efter hjärntråd. Dödfött, som alla andra metoder. Sprit, socker, yoga, religion, dokusåpor och satans jävlabloggbrudar; allt är förljuget och falskt. Du kan låta dig luras, men ett liv i lögn är inget liv, åtminstone inte för dig. Självmord är ingen utväg, för om nu någon besvärat sig med att föda dig, hålla dig vid liv, ge dig en grund att stå på, hur förljugen den än är, får du fan se till att leva livet. Vad det nu innebär.