Andreas Parker

2011-11-11
23:25:41

20 frågor...

I brist på något vettigt att fylla det här inlägget med väljer jag att svara på Marcel Prousts frågeformulär.



1. Vilket är ditt mest uttalade karaktärsdrag?


Jag pratar ganska mycket. Det är väl ett karaktärsdrag? Jag vill gärna tro att jag besitter en viss moral och ett rättvisetänkande. Och att jag är snäll. Och rolig. Men jag vettetusan vilket av dragen är det mest utmärkande...

(Jaha, det här börjar ju bra)


2. Vilken egenskap sätter du före alla andra hos en man?


Han får gärna vara Bruce Springsteen. Skämt åsido. Jag uppskattar framförallt enkelhet. Enkelhet och tydlighet. Jag vill inte behöva analysera och tolka en konversation i evigheter (vilket jag iochförsig gör ändå), jag vill ha en rak relation till mina vänner. Inga konstigheter. Att jag vill att män, precis som kvinnor, ska vara reko är så självklart att det knappt är värt att nämnas. Samma sak med ärlighet.


3. Vilken egenskap sätter du före alla andra hos en kvinna?


Är det en vänskapsrelation söker jag samma egenskaper hos kvinnor som hos män. Jag har av någon anledning lätt för att vara vän med tjejer. Jag föredrar också kvinnliga terapeuter. Hmm. Experter skulle förmodligen peka på det faktum att jag växte upp med min mor och en relativt frånvarande far. Eller så är jag bara en smula feminin.


4. Vad uppskattar du mest i en vänskapsrelation?


Jävla Proust, det har jag ju redan svarat på! Mer eller mindre.


5. Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?


Om jag måste välja blott ett... Att jag är dålig på att få saker gjorda. Jag är alldeles för velig och feg. Jag avundas människor som bara tar tag i saker. Jag vill vara en doer, helt enkelt.


6. Vilken är din favoritsysselsättning?


Vilka jävla frågor. Hur ska jag kunna välja bara en, när det finns sysselsättningar jag uppskattar på olika sätt fast lika mycket? Lyssnapåmusikkollapåtvpratamedkompisarläsaenbraboksova.


7. Hur blir man helt lycklig?


Jag och mamma pratade om just detta häromdagen. Det är ett intressant ämne. Intressant men klurigt. Bara vid definitionen av lycka krånglar det till sig. Vad är lycka? Det är ju liksom olika från person till person... Men okej. Jag tror att hemligheten är att inte försöka bli helt lycklig, eller att ens tro att det går att bli helt lycklig. Risken med att föreställa sig någon stor, ultimat lycka är att man missar den lycka man redan lever i. Tro inte att lycka är något du kan söka efter, något du kan ta på. Lycklig blir du då du inser att det du har är ganska okej.


8. Vad betraktar du som din största olycka?


Att jag har slösat bort så många är av mitt liv på att må dåligt och dess konsekvenser. Jag har inte uppnått något. Jag har inte gjort något av mitt liv. Jag stampar på ruta ett.


9. I vilket land vill du bo?


Sverige. Det har ingenting med patriotism att göra. Nej, det handlar om att jag känner mig trygg här. Jag förstår sederna och samhällets konstruktion. Jag vet vad som gäller, liksom. Därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig att bo i ett annat land, för det kan jag definitivt göra. Det är just tryggheten som får mig att välja Sverige.


10. Vem är din favoritförfattare?


Svårt. Jag säger Dostojevskij, men det finns många författare som aspirerar på platsen.


11. Vem är din favoritpoet?


Erik Johan Stagnelius.


Förruttnelse, hasta, o älskade Brud


Underbart.


12a. Vem är din favorithjälte från böckernas värld?


Lev Nikolájevitj Mýsjkin i Dostojevksijs Idioten. Det finns något väldigt vackert och ädelt hos den mannen.


12b. Vem är din favorithjältinna från böckernas värld?


Det slår mig just att i de flesta böcker jag läst är det en man som har den huvudsakliga rollen, och som tillåts vara hjälte. Undrar om det säger något om de böcker jag väljer eller om det säger något om litteraturen i allmänhet. Jag väljer Ronja Rövardotter, för hennes sätt att ta ställning mot våld.


13. Vem är din favoritkompositör?


Åh, jag måste tänka... Hmmm... Ha. Skoja ba. Det är givetvis Bruce Springsteen. Han ligger etta på listan. Och tvåa, trea, fyra, femma... Han är briljant och alla som inte tycker det är korkade.


14. Vem är din favoritmålare?


Ska man ha en sån också? Jag drar till med Alexander Roslin som på ett varmt och detaljerat sätt förevigade Gustav III och andra prominenta figurer under den eran.


15. Vilket är ditt favoritnamn?


Äh... Svårt. Eowyn är lite sött.


16. Vad hatar du allra mest?


Människor som gör andra illa. Djurplågare, barnmisshandlare, våldtäktsmän... Rubbet.


17. Vilken talang skulle du helst vilja besitta?


En del av mig vill kunna sjunga, en annan vill kunna spela något instrument riktigt bra. Men främst vill jag nog kunna skriva så bra att det ger mig kneg som journalist.


18. Hur kan du tänka dig att dö?


Det ädla vore såklart att dö i strid för en god sak. Om striden inte vinns är det ju dessvärre jävligt onödigt. Jag vill leva ett långt liv och när den yttersta dagen kunna känna att jag har gjort mitt. Jag vill kunna välkomna döden.


19. Hur är ditt nuvarande sinnestillstånd?


Smått frustrerad. Jag vill kunna ge bättre och mer välformulerade svar på de här jämra frågorna.


20. Vad är ditt motto?


Ett som alltid hänger med;


Nobody wins unless everybody wins.

2011-11-01
12:01:30

Brinnande gemenskap...

November. Inte riktigt höst, inte riktigt vinter. November är en månad som är svår att sätta fingret på. Någonstans mitt emellan, varken eller. Eller både och. Det är ju först när december drar igång som upploppet fram till jul verkligen drar igång, även om många butiker vill få oss att tro annorlunda. Julpynt nu? Really? Vansinne. Snart dyker semlorna upp, trots att det inte är säsong förrän en bit in på nästa år. Vansinne, sa Bull.

November bjuder ändå på lite skönhet. Alla helgons dag nu på lördag är oftast en vacker stund av eftertanke och reflektion. Oftast, när vädret inte ställer till det. Trots att jag inte är religiös finner jag njutning i en vackert upplyst kyrkogård. Rader av brinnande ljus, stillhet och tystnad. Om något är sakralt, så är det det. Att tända ljus och göra fint vid anhörigas gravar är att hedra och minnas de vi har förlorat, men jag måste också nämna minneslundar. Ett flertal ljus brinner tillsammans för att symbolisera de personer som inte har egna gravar. Man kan tycka att det låter lite opersonligt, men jag tänker inte så. Nej, det är vackert på sitt sätt. Att stå vid en minneslund och ta in ljuset och värmen ger en känsla av samhörighet som inte uppnås på samma sätt vid en enskild gravplats. Man skänker en tanke inte bara till de personer man själv förknippar med minneslunden, utan även till alla andra som fått sin plats där. En gemenskap i sorg.

Som ni kanske vet är jag väldigt nostalgisk, på gränsen till sjukligt. Jag har väldigt svårt att bara släppa något helt. Jag är så sentimental att det ofta gör ont och vetskapen om att tiden går smärtar ibland något fruktansvärt. Jag tycker om att minnas, det gör att jag aldrig förlorar kontakten med min egen historia. Det är den bra delen av nostalgi. När det är som värst, när jag lider av att se åren passera, då är det inte lika bra.
Ibland kan jag nästan känna mig lite skyldig på grund av det. Att jag så enträget håller fast vid det förflutna. Jag minns människor jag träffat och platser jag varit på. Grejen med att minnas människor är ju att man ofta minns dem som de var då. Jag kommer ihåg personer från högstadiet och gymnasiet och jag minns dem som de var då. Men tiden går ju, som sagt, och skolkamraterna är inte de samma som de var då. Nu är de föräldrar med helt andra perspektiv. Jag märker förändringen inte minst när jag ibland träffar bekanta från förr. Man kommer i samspråk och minnen tas upp. Mer än sällan visar personen jag pratar med en tydlig ovilja att göra resan bakåt tillsammans med mig. Varför ska jag prata om det, det är ju inte längre jag? Ungefär så. Och jag känner mig pinsam som inte har kommit längre, som inte har kunnat släppa det gamla.

2005 var jag inskriven på ett behandlingshem i Varberg. Jag var där för att kämpa mot min ätstörning. Det är alltså sex år sedan. Sex och ett halvt, mer exakt. Jag tänker ofta på de andra som var inskrivna samtidigt. Hur har det gått för dem? Mår de bra idag? Jag vet att det har ordnat upp sig för en del av dem och jag är jätteglad, och lättad, för att det har blivit bättre. Något jag fick lära mig i Varberg, lite inofficiellt, var att inte skapa känslomässiga band till de andra. Att inte bry mig för mycket. I den bästa av världar ska jag egentligen inte tänka på den tiden överhuvudtaget och jag ska inte minnas de vänner jag fick. Men det är svårt att bara släppa allt. Och det gör att jag känner mig skyldig. Som om jag bara genom att ha kvar dessa människor i min egen historia sättar käppar i hjulet för deras utveckling och väg mot en friskare tillvaro.

Jag tycker så mycket om människorna jag lärde känna i Varberg, och jag skulle älska att få träffa dem igen, men jag är inte säker på att det är det rätta för dem. Tiden i Varberg är en tid jag antar att de flesta vill lägga bakom sig. Det var en svår tid, en tid av ångest och oro, och ju längre bort den tiden kan kastas desto bättre. Jag vill inte vara den som river upp gamla sår. Jag vill inte kväva dem med min smärtsamma nostalgi.

Men jag kommer aldrig att kunna glömma.