Andreas Parker

2010-02-22
08:48:21

Gör bättre själv...

Vad härligt att vintern vägrar ge med sig. Mer snö och ofantliga mängder minusgrader är ju precis vad man vill ha efter en helvetisk början på året.

Nåväl. Vi har ju OS att glädjas åt, om inte annat. Det är stora rubriker när Sverige tar medalj i allehanda grenar, men när det inte går vägen är det kolsvarta texter om vilket fiasko det är. Skidskyttarna har sannerligen fått sin beskärda del av galla spydd över sig. Det är, i mitt tycke, klumpig journalistik.

Idrottarna vet att de inte har rosat marknaden. De vet att de kanske kunde ha gjort bättre. De behöver inte medias fetarslen att poängtera det in absurdum. Men det är egentligen inte det som är grejen. Nej, grejen är att inte vi, läsarna, heller behöver veta det. Vi ser också misslyckandet. Vi kan antingen lida med idrottarna, eller sucka åt deras uselhet, men vi behöver inte läsa långa analyser av de "katastrofala" svenska insatserna.

Det kanske bara är jag som ser det så, men journalister i allmänhet och sportjournalister i synnerhet, tycks vara mer intresserade av att se sina ord i tryck. De vill slå sig själva för bröstet och likt neandertalare triumferande peka på sina alster och lämna ifrån sig ett kraftfullt "Jag vara bäst! Ugh!"

Det är mer en tävling journalister emellan. Vem kan skriva den mest dräpande artikeln? Och tvärtom; vem kan sticka tungan längst upp i röven på sportprofilen som lyckas?

Jaja. Gör bättre själv då, kanske ni säger nu. Jag säger detsamma till journalisterna som täcker vinter-OS.
2010-02-16
18:07:15

Sluta döda varandra!

Det har varit oroväckande mycket dödsfall i tidningarna den senaste tiden. Jag talar inte om döda i naturkatastrofer eller olyckor, även om det också givetvis är fruktansvärt tragiskt, utan om unga personer som fallit offer för våld. Eller kanske snarare; beväpnade övergrepp.

Nu senast det som hände i Göteborg. Det är ungas våld mot unga.

För mig är det fullständigt ofattbart hur man ens kan komma på tanken att ta någons liv. Även om det skulle handla om en "olyckshändelse" visste denne gärningsman mycket väl att hans handling skulle orsaka betydande skada. Hur kan någon vara så känslomässigt avtrubbad? Gärningsmannen i det här fallet är inte ensam. Den tragiska händelsen där en tonårig tjej fick sätta livet till på grund av "kärlek" är alltjämt etsat i hjärnan på många. Även där; ungas våld mot unga.

Varifrån kommer denna brist på respekt för liv? Hur kan det komma sig att, vad det verkar, alltfler ser ett människoliv som något som kan avslutas av de mest banala anledningar?

Jag vill inte låta religiös, men jag tänker ändå använda ordet "helig". Livet är heligt. Jag är starkt emot dödsstraff, då jag anser att ingen har rätt att leka Gud och avgöra vem som får leva och vem som inte får det.

Vi tycks gå mot en tid där livet betyder allt mindre. Har vi blivit så hjärntvättade av film och TV att vi tror att människor lätt kan överleva knivhugg och skottskador? Är det därför unga människor ger sig på andra; i tron att offret givetvis kommer att klara sig? Tänker man inte längre än så?

Det är dags att verkligen lyfta debatten, den etiska debatten. Debatten om livets värde. Det handlar inte om religion, det handlar inte om något flummigt new age-dravel. Det handlar om etik och moral. Rätt och fel. Det finns gråzoner, jag vet. I det här fallet är det dock glasklart. Ett liv är det mest värdefulla som finns. Man dödar inte en annan människa. Punkt.

Svårare än så är det inte.
2010-02-15
07:56:05

Jävla natt.

Det är rent vansinne, jag vet. Men när jag har något, vad som helst, inbokat under dagen kan jag inte koppla av natten innan. Framförallt inte om detta något ska ske på morgonen eller förmiddagen.

Idag klockan 11.00 ska jag träffa min kurator och min arbetsterapeut för ett möte som varit bestämt sedan länge. Natten har visserligen inte varit helt sömnlös, men att kalla den välgörande och avslappnad vore att ljuga. Rejält. Den sömn jag fått har tilldelats mig stötvis. En timme där, en halvtimme där. Varvat med sporadiska besök framför datorskärmen har natten kort och gott varit skit. Jag vet att jag inte kommer att kunna koppla av ordentligt förrän mötet är avslutat och jag ges möjlighet att, om jag behöver, gå och lägga mig "på riktigt".

Det är inget liv som går att leva i längden. Inte om jag vill återfinna någon sorts psykisk och fysisk balans. Detta vet jag. Men att bryta mönster är för mig det svåraste jag har att tampas med. Jag lever ett liv där jag kan fylla och forma dagarna lite som jag vill. Det låter bättre än det är, då det i regel handlar om att betvinga nedbrytande tankar och om att, i den mån jag kan, njuta av de stunder jag inte drabbas av dessa.

Något som plågat mig under en längre tid nu är bristen på pengar. Jag skyller inte på någon annan än mig själv. Jag lever på försörjningsstöd men anser inte att jag egentligen ska ha mer än vad man bestämt vara norm. Jag har inte mindre pengar än andra med denna typ av ekonomiskt stöd, och att min plånbok gapar tom många dagar i månaden är bara mitt fel.

Ändock, det är givetvis något som tynger. Det är, till stor del, en rest från julen. Jag spenderar för mycket pengar på julklappar (vilket ju också bara är min egen skuld; ingen tvingar mig att shoppa så mycket. Tvärtom) och ligger därför efter ekonomiskt under många av de följande månaderna. Detta leder till lånade pengar, vilket i sin tur leder till återbetalning av skulder vilket i sin tur leder till nya lån vilket i sin tur leder till... Ja, ni fattar.

Det är ett orosmoln jag har över mig. Men visst skulle jag kunna se annorlunda på det, för jag ligger aldrig efter med de betydande räkningarna. Hyra, telefon, internet, allehanda medlemsavgifter; de betalas precis som de ska varje månad. Det skulle bara vara roligt att någon gång kunna koppla av och kanske ha några hundralappar över i slutet av månaden, istället för att ligga minus.