Andreas Parker

2012-06-29
14:09:58

Den optimala anledningen...

Fredag. Det blåser ordentligt. Knappt några riktiga sommardagar har vi haft, vilket är lite skumt med tanke på att juni snart är förbi. Å andra sidan är det väl något att räkna med; skumt väder. Växthuseffekt, global uppvärmning, hå och hej. You name it.

Jag har get mig själv i läxa att göra något på fredagar, att lägga till en aktivitet för att få in lite fler rutiner i mitt liv. Tanken är att jag ska åka ner på stan på fredagar, men det har gått lite si och så med den saken. Är det inte en rejäl finne på näsan (jag tänker inte knata runt bland folk när jag känner mig ännu fulare än vanligt) eller midsommarafton (stängt på stan) är det festival (drösvis med folk). Och som sagt, jävligt blåsigt. Jag är med andra ord inte bättre på att göra läxor nu än när jag gick på gymnasiet (jag tror inte jag gjorde en enda när jag gick sista året). Till mitt försvar vill jag säga att jag trots allt har företagit mig något idag. Jag har duschat och degat en stund med syrran. Och handlat. På Netto. Om jag inte hade gett mig själv läxan skulle jag inte ha brytt mig om att göra ens det. Så en liten klapp på axeln ska jag ha.

Det handlar om att få ökad livskvalitet. Någon mening med allt. En anledning att kliva ur sängen på morgonen (eller när jag nu väljer att vakna). Min största skräck, det jag är allra mest rädd för, är att jag inte ska finna livet mer meningsfullt än så här. Att jag hela tiden ska känna mig otillfredsställd och missnöjd. Är detta allt?

Jag funderar ibland på det optimala sättet att leva sitt liv. Buddha testade överflöd och asketism och fann att en medelväg är den bästa metoden. Förmodligen är det så, men ändå... Hur mycket kan man göra avkall på och ändå se en mening med att leva? Ponera att man avstår kärlek, intimitet, god mat, god dryck, socialt umgänge etc. Kan man trots detta känna glädje och mening med sin existens? Jag vill gärna tro att det går att hitta just en speciell anledning. Ett skäl, en liten tanke som ger mening om man så är utan precis allt utom just den tanken. Att få ha det speciella skälet som en ständig följeslagare i livets alla skeden ser jag som den yttersta ynnest.
2012-06-13
02:47:45

Recension: Runaway Horses

Som sångerska i det smått legendariska tjejbandet (ja, det är ett fisigt uttryck, men jag tror att det är befogat att använda ordet här) Go-Go's var Belinda Carlisle ett hyfsat känt namn i framförallt USA. Solokarriären inleddes med debuten Belinda, släppt 1986, följd av Heaven On Earth året därpå. En dunderhit i singeln "Heaven Is A Place On Earth" gjorde plattan till en storsäljare och frågan alla ställde sig var om Belinda Carlisle hade tillräckligt starkt material för att upprepa succén. 

Det hade hon. Runaway Horses från 1989 är en av 80-talets klassiker, till bredden fylld med kliniskt producerad rock/pop, väl utförda låtar med Belindas ganska säregna röst i centrum. Det är hög nivå redan från start med "Leave A Light On", en hitlåt, om än inte lika monumental som storsäljaren "Heaven Is A Place On Earth". Siffrorna är något missvisande, ty "Leave A Light On" är minst lika bra. Till en smittande melodi sjunger Belinda om konflikten mellan att vara starkt fäst vid någon och behovet av oberoende. Det är måhända en något banal text, men likväl sann. Although I have to go / It makes me feel like crying / I don't know when I'll see you again. Dualiteten i en relation, den svåra balansgången närhet - frihet, i en simpel strof. Refrängen lyfter fram kärleken som en helande kraft; Darling leave a light on for me / I'll be there before you close the door / To give you all the love that you need / Darling leave a light on for me / 'Cause when the world takes me away / You are still the air that I breathe. I jakten på självständighet är kärleken ständigt närvarande, något Belinda här tydligt klargör. Däri ligger också rädslan. När jag ger mig av för att pröva mina vingar, finns det en väntande kärlek när jag återvänder? Belinda erkänner också att det är att begära mycket när man ber någon vänta, att hela tiden hålla en dörr öppen. Att hålla ett ljus tänt. Yes I know / What I'm asking is crazy / You could go / Just get tired of waiting. Men hur gör vi då för att finns vår plats i röran av självständighet och beroende? Det är nyckelfrågan i den eviga gåtan som är kärlek. "Leave A Light On" är en drygt fyra minuter lång frågeställning på temat. Och en lysande sådan, dessutom. George Harrison bidrar med ett solo på slidegitarr. 

Titelspåret nådde aldrig föregångarens popularitet. "Runaway Horses" förtjänade det dock, då det är en somrig pärla med en stark refräng (dock inte lika stark som "Leave A Light On", ska erkännas). Textens innehåll berör öppningsspårets kärleksproblematik, med den skillnaden att Belinda här fullt ut ger sig till kärleken, låter den ta över helt. Suddenly all of my fences have broken / I'm cutting the reins of my life. Kärleken är en stark kraft och när vi ger den chansen omfamnar den oss med besked. Whoa runaway horses / Take us through the night / You and I on runaway horses / Baby hold on tight. Hästarna ska givetvis ses som en metafor för en passion utan skyddsnät, ett risktagande för kärlekens skull. Belindas "punkigare" riv i rösten märks i refrängen. Inte illa. Open my eyes, there's so much light / I feel alive when I'm with you. När vi hittar honom/henne vi verkligen klickar med, då känns allting rätt och allt vi lärt oss ställs på ända. Det är ju så HÄR det ska vara, liksom. 

"Summer Rain" innehåller även den en ärtig refräng men i texten ser vi att allt inte är glädje. Whispering our goodbyes / Waiting for a train / I was dancing with my baby / In the summer rain. En sista dans och ett avsked. I can hear the whistle / Military train. De älskande tar ett sista tungt farväl. I can see my baby / Waving from the train / It was last time that I saw him / In the summer rain. När vi förlorar någon vi verkligen håller av lägger vi stor vikt vid det vi delade med varandra. En första dejt, ett bröllop, en dans i sommarens regn. Every time I see the lightning / Every time I hear the thunder / Every time I close the window / When this happens in the summer / Oh the night is so inviting / I can feel that you are so close. Minnen vaknar när vi möter något från det liv vi levde med den älskade. En speciell låt, en doft, en film. Eller ett sommarregn. 

Kärlek är albumets röda tråd. Kärlek som enande kraft. "(We Want) The Same Thing" är en sprudlande uppmaning att lämna meningsskiljaktigheter åt sidan och att låta kärleken läka såren. We're fighting a war / But we don't know what for / Cuz we want the same thing. Varför låter vi konflikter ta så mycket av vår tid, så myket energi, när det vi har gemensamt är det starkaste av allt? We dream the same dream / We want the same thing / And all that we need is to / See it together. Vi förblindas av våra egon, av våra egna skäl att strida. En del strider är bra att ta, till och med viktiga, men många gånger håller vi fast vid våra anledningar till gräl för grälets skull allena. No matter what we say / No matter what we do / Beyond the battlelines / Baby we know what's true. Vi vill ha samma sak. En kul notis: Steve Lukather, känd från Toto, lirar gitarr på spåret. Nice. 

Kändisinslagen fortsätter på "Whatever It Takes" där Bryan Adams körar. Ännu en låt om hängivenhet och kärlek. Whatever it takes / I will be there / By your side baby anywhere. Kärleken är den starkaste av krafter och när vi ger den till någon ger vi en ovärderlig gåva, ty vi är villiga att övervinna alla svårigheter för att se till att den vi älskar mottar den. I searched the world for you / I found what's really true / It's your love that gives me a reason. Att erkänna för sig själv att man är så pass förälskad kan kännas skrämmande, men det kan också ge en känsla av att hitta hem. En känsla av att bli hel. Baby I'm bound to you to release my heart / I can't do it on my own / We'll find the light of day baby / Thru the dark. Kärlek är inget om den inte kommer till användning. I ensamhet vandrar vi, vilse i en kall värld, med en längtan som sakta förintar. Kärlek är frälsning. Kärlek är mening. Kärlek är allt. 

Ruanaway Horses är måhända inte helt perfekt och ett par av spåren når inte riktigt upp till topparna, men topparna gör plattan till en av 80-talets bästa. Faktum är att jag håller den som en av mina absoluta favoriter, alla kategorier.
2012-06-12
00:19:16

Kärlek är för dom...

Imorgon är det åter dags för terapi. Tisdagar, klockan nio, alla veckor. Tja, utom de veckor min terapeut av någon anledning inte är där. Som under semestern, till exempel. Fem veckors uppehåll blir det snart. Inte mycket att göra åt det, och jag missunnar inte min terapeut semester, inte alls. Jag menar, hon har ju att göra med mig, den mest rubbade av alla rubbade. 

Jag vet inte om det beror på att jag under så lång tid gick utan samtalsstöd, över ett år, men terapin känns riktigt bra. Bättre än tidigare. Jag kommer på mig själv med att säga sådant jag för bara några månader sedan inte skulle säga. Jag vågar på et helt annat sätt prata om att lämna det sjuka bakom mig, om att ta tag i livet och se framtiden med hopp och tro. Tidigare hade jag svårt att tala om sådant, dels för att en framtid utan tryggheten i det sjuka tycktes allt för abstrakt, dels för att jag i viss mån klamrade mig fast i det destruktiva, likt en alkoholist håller fast i missbruket. Nu ser jag framåt, nu vågar jag anta utmaningen att kliva ur rustningen och möta livet utan det skydd som bara hållit mig tillbaka. Jag gör mig dock inga illusioner om att det kommer att vara smärtfritt. Jag vet hur det är att gå på nitar, det har hänt förr. Men där jag befinner mig nu, på den nuvarande mentala platån, känner jag mig mer motiverad och merkampvillig än på väldigt länge. 

Jag gillar min terapeut. Hon förstår min stil och hon förstår mitt sätt att uttrycka mig. När jag drar något dåligt skämt fattar hon att det är ett skämt, till skillnad från vissa andra terapeuter jag har gått hos som bara tittade oförstående på mig när jag försökte vara lustig. Pinsamt. Undrar vad de plitade ner i sina papper. Jag måste begära ut min sjukjournal någon gång, den bjuder säkert på spännande läsning. Om inte annat kanske den duger som toalettlektyr, och med tanke på journalens telefonkatalogstorlek lär den räcka till ett tvåsiffrigt antal sittningar. Minst. 

En effekt av att gå i terapi igen är ett ökat grubblande. Jag funderar ofta och mycket, men de senaste veckorna har tänkandet tagit klart större proportioner. Jag tänker nog egentligen på samma saker jag alltid tänker på, bara oftare och mer intensivt. Och med en nyvunnen klarsynthet. Frågorna jag ställer mig är fortfarande svåra att besvara, men jag försöker mer än tidigare hitta svaren. Jag flyr inte längre, hur obehagligt grävandet än må vara. 

Något som blivit väldigt tydligt för mig under dessa djupa funderingar är att idén om kärlek, om tvåsamhet och närhet, är väldigt djupt rotad i mig. Länge har jag enträget intalat mig själv att jag klarar mig utan kärlek, även om kärleken som sådan säkert är underbar. Jag har viftat bort kärleksbehovet, accepterat min ensamhet med en axelryckning. Än sen, typ. Det finns viktigare saker i livet, jag behöver inte deppa ihop bara för att jag ständigt är ensam. Och visst, det behöver jag inte. Och jo, det finns viktigare saker i livet. Men förr eller senare kommer längtan efter någon att dela detta viktigare med ikapp. Förr eller senare slutar svaret på frågan om jag behöver kärlek vara nej. Förr eller senare blir svaret ja. Och det gör ont. Det gör jävligt ont, för kvar i mig finns ännu känslan av att jag inte duger och att kärlek är något för andra, inte för mig. När jag kunde förkasta närhetsbehovet med en nonchalant gäspning och ta mig an ännu en ensam dag var det inte så farligt. Det gjorde inte ont (även om det ändå kändes). När verkligheten slutligen når mig, när den forcerar fortet och penetrerar rustningen, då blir smärtan stark, skrikande, nästan dödande. Inom mig växer en längtan som är svår att hålla tillbaka, en dröm som tär på mig och ett behov som nästan förlamar. 

Jag har börjat se ljust, eller åtminstone ljusare, på framtiden. Jag hoppas att jag någon gång får anledning att se ljusare också på kärlek.