Andreas Parker

2011-06-25
20:42:04

Rotfyllning from hell!

Ja. Hej. Jag vet att jag inte har skrivit på evigheter, men det är väl knappast någon som gråter blod över det. Få se, vad har hänt sedan sist?

Jag hade en djävulsk tandvärk för några veckor sedan. Alltså, det var värken från helvetet. Halva halsen svullnade upp, så också min högra kind. Jag levde på Ipren och Alvedon i flera dagar. Efter mycket om och men lyckades jag få en tid till tandläkaren (en akuttid, för det var under en helg - när det gör ont gör det jävligt ont) och en fin söndag gick jag med skakiga ben in på tandläkarstationen. Jag hoppades att jag skulle slippa rotfyllning, men innerst inne anade jag det värsta. Och det värsta blev det. Har ni utsatts för rejäl smärta hos tandläkaren någon gång? Tro mig, vad ni än säger har ni inte känt den mördande plåga jag upplevde den dagen. Med vad som kändes som en ishacka petade tandläkaren i tanden (ja, I tanden) tills smärtan skrek i hela kroppen. Det var förresten inte bara smärtan som skrek. Jag skrek högre än jag någonsin gjort i en tandläkarstol. AAAAAAAJ!!!!! Fy satan vad ont det gjorde.

En anledning till den obeskrivliga våndan är att mitt tandkött vid tillfället var infekterat. Tyvärr fick jag inte penicillin utskrivet förrän tre dagar senare, vilket gjorde att helvetet drog ut på tiden. När medicinen väl fick möjlighet att kicka in blev det genast bättre. Helt plötsligt kunde jag svälja utan att hela halsen brann upp. Underbart.

Blott fas ett i rotfyllningen är klar. Nästa steg är att rensa tanden ännu djupare, ännu närmare pulpan. Som jag längtar...

Som ni förhoppningsvis känner till gick Clarence Clemons bort förra veckan. Big Man, själen i E Street Band, återhämtade sig aldrig från den stroke han drabbades av bara dagar tidigare. Det är en tragedi, inte minst för hans närmaste, men också för musiken i stort. Jag har haft förmånen att se och höra mannen vid flera tillfällen och även om hans glansdagar var passerade bjöd han alltid på glädje och ett smittande leende. När det verkligen gällde kunde han klämma fram de där magiska saxofontonerna, även om det sög musten ur honom. Vad händer nu? Ven kan ersätta Clarence? Ingen. Ingen kan någonsin ta hans plats och jag tror inte Bruce Springsteen ens kommer att försöka hitta en ersättare. Kanske slopas de låtar där Clarence var som mest märkbar. Kanske slutar Bruce och bandet turnera. Vem vet? Det är i alla avseenden en tragedi oavsett.

På fredag gäller det Iron Maiden i Göteborg. Ingen saxofon där, men det blir nog jävligt bra ändå.
2011-06-02
22:06:51

Den som kom undan...

Har ni någon person ni tänker på och undrar om det kanske borde ha blivit ni istället för det som blev? Ni vet, den som kom undan. The one that got away.

Jag har det. Minst en, helt klart. Man är vänner, man kommer jättebra överens och allt är egentligen bäddat för en djup och vacker kärleksrelation. Som aldrig blir av. Omständigheter förhindrar det tänkta förhållandet. Kanske är det känslorna som inte riktigt är besvarade. Kanske är det andra partners som dyker upp. Kanske någon flyttar. Det blir aldrig något. Men tankarna ger sig inte.

Till en början kan det vara direkt plågsamt att tänka på det. VI ska ju vara ihop! VI! Vad hände? Varför? Gjorde jag fel? Duger jag inte? Det är en tärande tid med många frågor och få svar. Man lär sig att leva med det. Kanske vet man var den som kom undan tog vägen. Vad personen gör, om det finns en partner etc. Kanske vet man knappt något. Man hör något från en gemensam bekant någon gång ibland. Aha, det blev en ny stad? Och familj också. Det var som fan.

Funderingarna slutar med tiden att vara av smärtsam karaktär. Det blir mer en kul verklighetsflykt under några minuter. Hur kunde det ha blivit...

Kanske är det min nostalgiska sida som gör att jag tänker så här. Jag har en tendens att romantisera tider som varit, istället för att försöka romantisera tiden som är nu istället. Tider som flytt kommer aldrig igen, så är det ju. Det är en hård och trist sanning, men likafullt en sanning.

Och visst, det kan ju vara så att den rätta för mig inte alls var den som kom undan. Den rätta för mig har jag kanske inte träffat än. Kanske finns hon därute någonstans. Jag drömmer om något som kunde ha blivit när jag borde planera för vad som kommer att bli. Men ändå...

Jag var nog aldrig riktigt kär i den som kom undan. Och skulle vi ha blivit ett par tvivlar jag på att förhållandet skulle ha blivit vidare passionerat. Vi var nog för mycket kompisar. Att tro att det kunde ha blivit något fint och bra är nog bara dumdristigt. Men ändå...

Jag vet att det finns filmer med detta tema, men givetvis kommer jag inte på en enda just nu.
2011-06-01
21:12:43

Du ska nog se att det går över.

Wow, juni är här! Idag är det exakt en månad kvar till Iron Maidens konsert i Göteborg. Jag är där, vinka om ni ser mig.

På tal om konserter; ser att Britney Spears besöker våra breddgrader i höst. Fan, det vore rätt coolt att kunna bocka av en Britney-show på "att göra"-listan. Dock uppstår ett par aber i ekvationen; jag kommer inte ha råd. Det vet jag redan nu. Dessutom lär jag aldrig få med mig en kompis på spektaklet. De delar inte min fascination för denna fantastiska kvinna... Så även om jag på något magiskt sätt skulle komma över tillräckligt mycket pengar skulle jag nog inte åka, för själv vill jag inte vara. Så obrydd är jag inte.

Är det bara jag som upplever att Facebook strular något så förbannat? Statusuppdateringar och kommentarer dyker upp lite hur som helst och ibland inte alls. Det är rätt sjukt; den sida jag spenderar absolut mest tid på (tja, egentligen hänger jag kanske inte där konstant, men jag är alltid inloggad) kukar ur mest av alla sajter jag besöker. Ändå är jag där så mycket som jag är. Med Facebooks inträde tycks min tolerans för Internet-error ha ökat. Bra, på sätt och vis. Samtidigt är det rätt tragiskt. Borde jag inte kallt konstatera att det är rätt trist att ta itu med en massa strul och istället göra något konstruktivt med min tid på jorden?

Vad nu det skulle vara.

Jag tänkte skriva att jag borde vistas utomhus mer än jag gör, men det är inte så enkelt som det låter. Jag var nyss nere på stan för att köpa tidningar på Pressbyrån. Fåfäng, eller självplågande, som jag är glor jag i vanlig ordning på min spegelbild i affärernas skyltfönster. Det gör mig bara deprimerad. Det känns som att jag vantrivs i min kropp och med mitt utseende mer för varje dag som går. Vissa dagar vill jag bara krypa ihop i fosterställning och glömma att jag ens existerar. Vidare känns det som att alla andra ser mig på samma sätt. Att jag är ful, motbjudande, skrattretande vidrig etc. Hela tiden värre och värre, mer och mer.

Nu är ju sommaren här, vilket innebär ännu mindre chans att gömma sig bakom lager av kläder. Den rustningen blir alltför varm att bära när termometern visar 25+. Argh. Undrar hur bostadssituationen och chansen till arbete ser ut i Sibirien...

Har ni sett dokumentären "Du ska nog se att det går över"? Om inte, se den bums! Det är en varm och närgången skildring av hur det är att vara ung, tjej och gay. Vilka svårigheter och känslostormar det för med sig. Den är bra. Mycket bra. Naken och äkta.

Hur som helst så har jag ända sedan jag såg den första gången för flera år sedan undrat hur det har gått för de tre tjejerna dokumentären fokuserar på. Har de funnit sig till rätta i världen? Känner de sig mer accepterade? Jag har tyst hoppats att en filmad uppföljning planeras, men det verkar inte finnas sådana planer. Trist. Däremot har jag med Googles hjälp luskat ut att en av tjejerna har pluggat på Stockholms Universitet. Alla tre finns dessutom på Facebook (såklart). Jag tänker givetvis inte skicka någon vänförfrågan, jag känner dem ju inte. Men bara det faktum att jag hittade dem gjorde mig liksom lite varm inombords. Livet har gått vidare även för dem. Varför det inte skulle göra det vet jag inte, men ändå.

Jag är nog lite mjäkig.