Andreas Parker

2018-05-23
11:30:46

It's my blog and I cry if I want to...

Hej igen, blogghelvete. 

 

Du finns alltid här, redo att lyssna och ta hur mycket skit som helst. Det är fint. Fast egentligen är det ju jag själv som tar skiten, men det är väl bara i sin ordning. Jag skapar i regel min egen skit och bör således leva med konsekvenserna. Jävla massa skitsnack.

Som vanligt har jag ingen direkt struktur när jag skriver. Ämne? Tema? Anledning? Nä, sånt är borgarfasoner. Jag kör proletärstilen; rörig, kaotisk men helt jävla underbar.

Okej, så hur ser min sommar ut? Den har redan smygstartat med en sväng till Stockholm för att se bland annat Vånna Inget på Debaser Strand. Vånna Inget är som bekant Sveriges bästa band och var du inte där missade du något. Men det var nästan häftigare att se dem på ett knökfullt Oceanen i Göteborg för ett par år sedan. Debaser-spelningen var dock apbra. 

En del promenerande blev det i Stockholm och fan, när allt kommer omkring är Stockholm i behaglig temperatur något alldeles extra. Det kommer att bli mycket av den varan, då jag planerar att återvända till stan vid ett flertal gånger under sommaren. Närmast blir det Iron Maiden på Friends Arena. Va? Inte? Okej, jag har hela tiden trott att det var Friends Arena. Googlade snabbt och ser nu att Maiden spelar på Tele2. Där ser man. Bra, antar jag. Friends är en usel arena. 

Gröna Lund i massor hoppas jag klämma in under sommarmånaderna, och en bit in i hösten. Antalet konserter det går att njuta av för en väldigt billig penning är respektingivande och Gröna Lund ska ha all heder som varje sommar klämmer fram bra program. I år är det nog Lagwagon jag ser fram emot mest. Folk vet knappt vilka de är, men vi som växte upp med skatepunk på 90-talet har bra koll. 

Kärlek? En sommarflirt vore såklart fint, men jag vet inte om jag är någon flirtkille. Jag är mer en "det är kört"-kille. Kärlek och sånt är mest svårt. Jag har sårat, jag har sårats och mina ögon har tårats. Världens sämsta rim, men det stämmer. Det finns en viss person som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta, men jag är rädd att hon är förlorad för mig. På många olika sätt. 

Kärlek eller ej, jag måste börja hänga med folk igen. Det känns som att mitt liv till största del handlar om min egen misär och det är dags att ta tag i andras misär istället. Jag gillar att vara ensam, absolut, men människan är en kontaktsökande varelse. Vi behöver varandra, tillochmed misantroper som jag. 

När jag skriver blogg funderar jag ibland på vilket intryck läsaren får av mig. Jag gissar att jag framstår som bitter, svår och väldigt tråkig att ha att göra med. Jag tänker alltid att personer som känner mig IRL ser mig som en ganska kul person. Glad på sitt sätt och rätt sympatisk. Men tänk om de inte gör det? Jag kanske är precis så tragisk som bloggen antyder. Herregud. Nu kommer jag inte kunna släppa den tanken.

 

Blogghelvete. 

 

2018-05-01
20:53:01

Update!

Eller inte.

 

Uppdatering vill jag inte påstå att det här är. Eller, kalla det vad fan du vill. Jag tänker bara stapla ord på varandra och hoppas att jag inte stavar fel någonstans. Vi får se hur skiten slutar.

 

Så vad har hänt i mitt liv de senaste 40 åren? Faktiskt förvånansvärt lite. Jag har samma namn som jag fick som barn, jag har samma ögonfärg, samma dåliga humor. Okej, som barn hade jag säkert inte ens humor. Vilket jag ju inte har nu heller, så teorin stämmer. 

 

Men allvarligt. Jag är nyligen fyllda 40 och har aldrig haft en riktig anställning. Jag har varit sjukskriven sedan urminnes tider och mitt vuxna liv har utspelat sig liksom vid sidan av världen. Jag vet inte hur jag ska hitta in. Hitta tillbaka. Herregud, jag har inte hittat mig själv än! Det är underligt, jag har ju haft en vansinnigt lång tid på mig att göra det. Jag måste arbeta. Eller måste och måste... Det är klart jag kan hanka mig fram med endast växelpengar resten av livet men det låter inte så skoj. Så ett jobb. Jag måste hitta ett jobb. MEN VEM FAN VILL ANSTÄLLA EN FYRTIOÅRING SOM ALDRIG HAFT ETT ARBETE?

 

Versalerna är med flit. För jag är fan livrädd. Tänk om jag aldrig hittar in? Är mitt öde att stå utanför?

 

En tanke är att börja studera. I ärlighetens namn tror jag inte att det leder till arbete. Tyvärr. Jag känner mig liksom körd hur jag än beter mig. Och jag vet, jag vet. Jag målar fan på väggen och tar på mig en offerroll. Jag vill det inte men det är vad 15 år av utanförskap gör med en människa. Eller iallafall den här människan. Så om jag börjar plugga är det mest för att ha något att göra, för att känna mig som något annat än en belastning. Jag vill vara en STUDERANDE belastning. Det har en charmig klang iallafall. 

 

Livet rusar och det rusar förbi. Jag ser på när saker händer, jag ser 37, 38, 39, 40... Men det är just det. Jag ser bara på. Jag gör inget. De senaste 15 åren har gått så galet snabbt och bara tanken på att de kommande åren kommer gå minst lika snabbt ger mig svår dödsångest. Jag lever idag, imorgon är jag död. Hur fyller jag livet med något av värde? Eller vad fan, med något överhuvudtaget? 

 

Och då har jag inte ens nämnt kärleksbekymren. 

 

Fuck.