Andreas Parker

Jag funderar ofta på livets mening. Ibland kommer jag fram till att livet inte har någon mening överhuvudtaget, annat än att påbörjas och att avslutas. Som egentligen är lika meningslöst. Andra gånger känner jag att det måste finnas en poäng med något, och något i mig säger att det gör det, vad det nu är. Kärlek, lycka, glädje, framgång... När jag är snäll mot mig själv låter jag det stanna där. Om jag resonerar djupare och längre kommer jag alltid ofrånkomligen fram till att det inte finns någon mening. Att livet är meningslöst, en resa egentligen onödig. Fråga varför tillräckligt många gånger och du når alltid samma resultat. Meningen med livet är att älska. Varför? För att kärlek gör oss starka. Varför ska vi vara starka? Det behöver vi för att klara av livet. Varför ska vi klara av livet? Och så vidare. En ganska deprimerande slutsats, inte sant?

Jag stötte nyligen på en ny infallsvinkel, tack vare Ulf Lundell, no less. Jag läste hans bok "Friheten" och i den framkastas idén att leva livet på ren trots. Leva livet trots att det är meningslöst. Jag har nog aldrig sett det så. Men jag gillar det.

Vi förlikar oss med att livet saknar poäng, att allting leder fram till samma mörka slut, oavsett hur och vad vi gör. När detta är gjort kan vi koppla av, resignera en smula och sedan ta tag i skiten. Vi ser på skapelsen, eller skaparen, och hånler. - Jag ser vad du försöker göra. Du ger mig förutsättningar för meningslöshet och tror att jag ska bita ihop och gå din vilja till mötes, att acceptera din idé om hur meningslöst livet är. Du vill, om inte knäcka mig, så åtminstone se till att jag aldrig kommer över ångesten inför slutet på ett bortkastat liv. Ett gott försök, mer jag har genomskådat dig. Jag synar din bluff. Mitt liv, det liv jag har tilldelats, ska levas på MITT sätt och på MINA villkor. Fine, inget spelar någon roll, allt är tomt och värdelöst. Grejen är att jag finner min egen mening i det meningslösa. Det kan du aldrig ta ifrån mig. Jag lever här och nu, jag tar mig an njutning och lycka i stunden. So what om livet saknar mening! Jag suger ut allt jag kan IDAG, på MITT sätt. Motgångar möter jag, absolut. Men de är mina motgångar och jag skänker dem mening. Du ser, tillochmed när livet går emot mig gör jag det till något som betyder något!

När jag sedan förts till dödens rike, när du skrattande ser på mig, pekar ut över det ändlösa svarta och säger att det här, det var målet hela tiden, då slår jag mig ner och pustar ut. - Det här är målet, ja. Det har jag alltid vetat, men det gör mig inget. Du ser, jag har karvat köttet av livets alla ben och jag har sugit ut märgen. Jag har levt mig öm och svag, men jag har levt. Livet har gett mig allt jag ville ha och mer därtill och jodå, jag vet att du vill se mig bryta ihop inför detta slut på livet, detta meningslösa svarta, denna förbannade idiotiska slutpunkt på existensens slingriga väg. Jag bryter inte ihop. Vet du varför? För att jag är färdig. Jag är klar. Den resa du en gång sade åt mig att påbörja har slitit min kropp till näst intill oigenkännlighet, men jag har hela tiden givit resan mening. Nu är jag svag, nu är jag slut och döden, den ofrånkomliga, den värdelösa, kommer som en frälsning. Visst, nu tar allt slut. Det är okej. Jag är också slut.

Bruce Springsteen släppte som bekant en ny platta nu i dagarna, Jag förhandsbokade den och hoppades att den skulle landa på hallmattan på releasedatumet 6 mars. Det blev 7 mars istället, men det är inte mycket att göra åt nu. Jag lyssnade igenom hela plattan direkt och kan konstatera att Bruce, trots att plattan inte är direkt helgjuten, fortfarande är relevant efter 40 år i branschen.

I texthäftet skriver Bruce väldigt vackert och värdigt om Clarence Clemons, E Street Bands saxofonist som gick bort för en tid sedan. Bruce skriver om vänskapen, det band som höll dem samman under alla år. Vänskap. Det är ett ämne han berört många, många gånger förr. I stort sett hela låtskatten har på något sätt med vänskap, och idén om den, att göra.
Bruce pratar ofta om livet och vänskap som en berättelse, en historia man tillsammans försöker göra verklighet av. En berättelse om kärlek, samband, hopp, glädje, framtid, mening och gemenskap. En berättelse om du och jag. Om oss. Vi.

En vän är nog för de flesta någon man kan slappna av med, sänka garden och snacka skit med. En vän är allt det, men ibland är vi nog för dåliga på att inse vidden av vänskapen och hur viktig den faktiskt är.
Vem är du utan dina vänner? Vem är du utan idén om vänskap, utan hopp om ett socialt sammanhang? Så mycket av den du är hänger ihop med din omgivning, hur du uppfattar den och hur den uppfattar dig. Vänskap är en kraft, kanske den starkaste av alla. Gemenskap skapar mening, bygger broar och river murar. Med löftet om ett fundament byggt på en aldrig falnande kamratskap står vi rustade inför en värld av oro och ständiga förändringar. Riktig vänskap är evig.

Ordet vänskap utesluter inte ordet kärlek. Tvärtom, det inkluderar det. Vänskap är något större än du och jag, större än mänskligheten, större än världen som vi känner den. Vänskap är allomfattande; den innefattar dina kompisar, din familj, din partner. Kärlek... När jag tänker mig ett bra förhållande tänker jag mig en partner som inte bara är min älskade, hon är också min bästa vän.

Även om jag inte längre träffar mina vänner så ofta är vänskapen alltjämt något som bär mig och ger mig styrka. Det är kraften jag talar om; blott vetskapen om vänskap ger oss en anledning, en plats och en mening. Vi är på grund av vänskap.

Ägna en minut till att tänka på hur lyckligt lottad du är som har de vänner du har.

I fredags var jag på galej för första gången på evigheter. Jag försöker minnas när det senast var jag befann mig på en plats med mycket människor, människor som inte är min familj. Det var nog när jag var på NHL-premiären i (eller på, som vissa säger) Globen. Någon gång i november, om jag inte missminner mig.

Hur som helst. Ett par av mina vänner spelar i bandet First Of Many (finns på Spotify, lyssna!) och i fredags var det dags för releasefest för debutplattan. Det är rätt stort för mig att delta i dylika samkväm, då jag under flera år alltmer tagit steg tillbaka, inåt. Jag tog med mig syrran som moraliskt stöd under denna prövning, även om jag visste att vänner till mig skulle vara på plats. De var dock skapligt glada i hatten när jag dök upp, så det kändes bra att ha en nykter lillasyster vid min sida.

Det är helt sjukt egentligen, men de vänner jag träffade där hade jag inte träffat på gott och väl över ett år. Vansinnigt. Återseendet blev därmed ofantligt kärt. Så pass, faktiskt, att jag fick en puss på munnen av en av dem. Det är inte ofta jag pussas av killar, men i fredags skedde det alltså.

Jag stod mest och hängde med syrran, spanade in andra och funderade på hur jag såg ut i håret. Nytvättat hår under mössa är sällan en lyckad kombination.

I sociala sammanhang känner jag mig ofta en smula malplacerad. Jag ser på andra, men känner mig ännu mer uttittad. Hur ser jag ut? Vad tänker de om mig? Borde jag ha valt andra kläder? Förmodligen skiter de andra högaktningsfullt i hur jag ser ut, men osäkerheten är det mest tärande. Jag har under en tid funderat på om jag kanske borde testa en kväll på krogen, bara för att komma ut lite. Hur farligt kan det vara? Jag är idag inte lika säker på om jag vill testa. Fredagen var rätt stressande och på en krog med mer trängsel, mer fylla och säkert mer svett lär jag vara ett nervöst vrak efter tjugo minuter eller så.

Bandet var däremot skitbra och väl värt uppoffringen. De förtjänar att slå på bredare front och i en rättvis värld väntar något större och bättre.

Jag kommer ihåg första gången jag skulle ge mig på surfing. På nätet, alltså. Det var någon gång i mitten av 90-talet. 96, kanske. Jag gjorde praktik på en ungdomsgård och vid ett tillfälle fick jag möjlighet att ge mig ut på teknikinformationens motorväg. Det gick... inte alls. Netscape var det som gällde, men det spelar ju mindre roll vilken browser man använder när man inte vet hur man kopplar upp sig mot nätet till att börja med. Notera att det här var på de gamla 56k-modemens tid, med inknappande av telefonnummer och allt. Fast det visste jag inte då. Jag klickade lite planlöst på skärmen i hopp om att plötsligt träffa rätt och öppna dörren till en helt ny värld. Det hände givetvis aldrig, och min första kontakt med internet blev ingen kontakt.

Efter flera år med bredband är det nästan läskigt hur jag nu tar konstant direktkontakt med världens alla sajter för given. Om det någon gång inte fungerar, och det händer ju ibland, blir jag genast stressad och ser framför mig ett scenario där jag tvingas sysselsätta mig med annat än Facebook och Flashback. Hemska tanke.

Internet är ganska fantastiskt. Det har förenklat vardagen en hel del. Ta bara en sådan sak som en dispyt om en skådis som var eller inte var med i den och den filmen. Hur löste man sådana konflikter förr? Rådfråga någon annan var ett alternativ. Uppslagsbok kanske hjälpte. I videobutiken passade man på att kolla upp det, när man ändå var där för att hyra film. Idag? Svaret är aldrig mer än ett par minuter bort. På ett ögonblick kan vi triumferande deklarera vår ofantliga kunskap eller krypa runt i nederlagets träsk.

Med internet följer många avigsidor. Det är ju lite av grejen med yttrandefrihet och möjligheten att med några knapptryck göra sin röst hörd, hur elak den än må vara. Jag nämnde Flashback och där finns det gott om yttrandefrihet och personer som nyttjar den till att sprida hat och fördomar. Missförstå mig inte; jag vill inte göra mig av med Flashback. Tvärtom, jag menar att forumet är en viktig och självklar aktör i dagens samhällsklimat. Dock, hur mycket jag än vill värna det fria ordet kan jag inte undgå att bli arg, besviken och uppgiven när jag läser ännu ett inlägg om "någon journalisthora", eller om "sandnegrer" och "feministfittor". Om det går att missbruka yttrandefriheten är det något dessa skribenter till fullo behärskar.

Just på Flashback är det lite av en grej att vara så politiskt inkorrekt som möjligt. När samhället i stort alltmer accepterar HBT-personer vrider många av medlemmarna upp sitt hat ytterligare, för att verkligen visa folk hur anti-PK de är. Det är otroligt fånigt, och dessvärre även sårande.

Men det är givetvis inte bara Flashback det handlar om. Detta hat finns överallt på nätet, där det tillåts härja fritt och nästla sig in i varenda vrå. Något jag har lagt märke till är att kvinnor tycks utgöra ett extra stort hot mot nät-mobbarna, då just kvinnor får ta emot högar med skit från de anonyma hatspridarna. Hur kommer det sig?

Jag undrar om det inte är så enkelt att kvinnor med egna åsikter, i synnerhet kvinnor med starka åsikter, skrämmer vissa personer i så hög grad att aggressionerna helt enkelt inte kan hållas tillbaka. Den rådande normen och ordningen är fortfarande så rotad i manlig dominans att kvinnor ännu bemöts med både skepsis och ondska om de vågar yppa en egen åsikt, en självständig tanke.

Unga kvinnor som tar för sig är nog den grupp som möter mest hat. Kan det vara för att de går emot konventionerna dubbelt upp? De är kvinnor OCH unga. Det stör nätets arga och konservativa enormt.

Skribenten och programledaren (bland annat) Cissi Wallin hamnade för en tid sedan i en emellanåt hätsk diskussion om alternativmedicin. Jag minns inte alla detaljer, men i stora drag handlade det om att Cissi yttrade sig positivt om alternativ till "vanlig" behandling och därför mötte motreaktioner från skeptiker. Så långt allt gott, argument och motargument är ju lite av grejen med internet. Cissi Wallin bemötte kritiken i en krönika som nog mest skruvade upp tonläget. Jag ser mig själv som skeptiker och vissa av formuleringarna i krönikan håller jag inte med om, men den gjorde mig inte arg, och definitivt inte så arg att jag kände mig tvingad att bemöta den med påhopp. Jag tror att den hätska debatt som följde, och de osande kommentarer Cissi fick ta emot, har mycket att göra med att hon är just en ung kvinna. Hon blev en måltavla för personer som normalt inte skulle bry sig om en liknande krönika, men som vädrade blod när det visade sig att avsändaren var, just det; en ung kvinna.

När Cissi nyligen lades in på lasarett fick hon ta emot hatfyllda kommentarer om att hon inte förtjänar sjukvård efter krönikan och att hon borde dö.

Jag förstår inte poängen med att vara hatisk och elak. Ger det något att önska livet ur en medmänniska? En tumregel för mig är att bete mig mot andra på nätet på ungefär samma sätt jag gör mot personer utanför. Vett och etikett kommer man långt med. Internet är öppet även för bristen på det. Det är, tyvärr, ett pris vi får betala.

Debatten om genus och genusperspektiv är alltid högaktuell. Debatten kan gott föras mer officiellt, så att den når ut till större delar av samhället. Så pass viktig är den.

Jag minns att frågan om könstillhörighet och de förväntningar som kommer med sexualitet intresserade mig på allvar redan när jag läste på gymnasiet. Jag skrev en liten text om det, men jag tror inte jag har den kvar. Hur som haver, det är ett ämne som intresserat mig en längre tid.

Det är en laddad fråga, då den ställer traditioner mot nytänkande, invanda mönster mot valfrihet och utmanar uppfostringsregler gamla som världen självt. Jag sällar mig till den progressiva sidan, då jag anser att könsnormer gör mer ont än gott och att människan som släkte har mycket att vinna på att göra sig av med dem, en gång för alla.

I texten jag skrev som tonåring tog jag upp machoidealet och hur det kan skada barn i tidig ålder. Barn präglas givetvis av sin omgivning, och är i mångt och mycket ett oskrivet blad när de föds, men att påtvinga barn en roll, vilken det än månde vara, är aldrig bra. Det är här jag vill att valfriheten ska komma in. Valfrihet och en tillåtelse; tillåtelsen för barn att själva finna sin väg i livet, själva känna efter var de hör hemma.

En motfråga brukar handla om huruvida barn blir förvirrade av en sådan valfrihet, av ett liv utan tydliga gränsdragningar. Jag menar att den förvirringen isåfall är skapad av oss, samhället, och det åligger oss att eliminera risken till förvirring. En liten kille som tycker om dockor får via intryck och insinuationer lära sig att killar inte leker med dockor. Killen blir förvirrad och orolig; vem är han? Är det då killens fel att han blir förvirrad? Nej. Det är världen runt honom som bär skuld.

Vad vi måste göra är att lämna dessa förutbestämda förväntningar. Vi måste skaka av oss allt vi lärt oss om manligt och kvinnligt och lämna fältet öppet för alla barn att utvecklas fritt, utan krav på att passa in i redan utmejslade roller.

Jag är inte ute efter att vända på världen totalt; en tjej måste inte bli bilmekaniker, en kille måste inte bli florist. Jag vill "bara" att det ska vara okej att vara först och främst människa, inte ett kön. Att tvinga en tjej som verkligen vill leka med dockor att istället leka med bilar är inte vad det handlar om. Återigen; valfrihet är nyckelordet. Det ska vara okej att göra bådadera.

Det handlar givetvis inte bara om barn. Könsroller och normer präglar oss i alla åldrar. Än idag matas vi med bilden av kvinnan som huslig och omhändertagande, av mannen som mindre känslig och beskyddande. Är det fel? Inte nödvändigtvis, om man känner igen sig i bilden. Om man känner sig trygg i den. Frågan är om bilden passar alla. Och om bilden tvingar oss in i roller vi inte känner oss bekväma i.

Får en kvinna vara sexig och "kvinnlig" (enligt gällande normer)? Givetvis! Utmanande klädsel, sexuella anspelningar, närhet... Om det är ett fritt val. Mannen får på samma sätt vara "manlig". Skillnaden i ett samhälle utan dagens normer är att de omkastade rollerna är lika okej. Vill en man vara "kvinnlig", go for it. Vill en kvinna vara "manlig", shoot. Det är det tankesätt jag vill att barn ska växa upp med, det är den tryggheten i att vara sig själva jag vill att de ska känna.

Diskussionen om hon, han och hen är intressant. Behöver vi hen? Mycket möjligt. I en perfekt värld är hon och han inte laddade med förväntningar och krav. I en perfekt värld kan ett barn som hör en saga där huvudpersonen är en han känna att det bara råkar vara en han i just den sagan. Det är en han som räddar prinsessan, men det skulle lika gärna kunna vara en hon som räddar prinsen. I en perfekt värld hör barn ordet "han" och ser det som främst en språklig företeelse och ser bortom de attribut vi idag förknippar med ordet. Är världen perfekt? Är svaret på den frågan nej behöver vi förmodligen hen.

Whitney Houston är ännu ett offer för, vad vi får anta, ett långvarigt drogmissbruk. Listan är väldigt lång, även om man bara räknar "kändisarna" som gått en för tidig död till mötes. Lägg till alla okända människor som dagligen drar sina sista andetag på grund av droger och listan blir för lång för att ens förstå. Det är så ledsamt. Och så onödigt.

Whitney Houston var en sångerska jag hela tiden hoppades på. Jag önskade henne allt gott, även om jag inte kan påstå att jag diggade henne stenhårt. Jag äger ingen av hennes skivor och lyssnar sällan på hennes låtar. Ändå påverkade hon mig, såsom jag antar att hon påverkade de allra flesta som var med de år då hon ännu var oförstörd. Jag minns hennes 80-tal, jag hörde hennes version av I Will Always Love You till leda när jag gick i högstadiet. Det är för övrigt en fantastisk version, trots att den spelades sönder.

När jag läste eller hörde om att hon var på väg in i studion igen, eller att en ny turné planerades, då ville jag av hela mitt hjärta att det skulle falla väl ut. Att hon på allvar skulle skaka av sig demonerna, få ordning på rösten och förtrolla oss som hon gjort så många gånger tidigare. Missbruket höll henne hela tiden tillbaka och blev slutligen hennes överman.

Kändisskap kan vara farligt. Som stjärna har du människor runt dig hela tiden och alla vill vara din vän. Att veta vem som verkligen bryr sig och inte bara är ute efter att speglas i stjärnglans är nog smått omöjligt. Droger blir ofta den enda pålitliga bundsförvanten i kampen för att få rätsida på kändisskapets alla sidor.

Dagar som denna, när vi läser att droger skördat ännu ett offer, är viktiga att komma ihåg när vi ständigt matas med uttalanden av drogromantiserande kändisar. Vissa pratar öppet om kärleken till tyngre droger, ännu fler sjunger gräsets lov. För bara någon dag sedan läste jag en tweet av Lady Gaga där hon lät oss veta att hon förmodligen behövde en joint. Lykke Li nämner i intervjuer cannabis som om det vore den mest naturliga sak i världen. Minns dagar som denna. Droger är inte vackra.

Bär media en skuld i synen på droger? Definitivt. När man inte skriver om de liv som skördas låter man uttalanden om knark som något vanligt och inte så farligt passera utan vidare. Och ni får ursäkta, men jag räknar in alkohol i detta. Jag är väl medveten om att de flesta inte anser att alkohol är en drog, eller åtminstone ingen farlig sådan, men det bryr jag mig inte om. Förhärligandet av alkoholens rus är en del av problematiken. I allra högsta grad.

Hur ser samhället ut idag? Det är något som är väldigt fel när lyckan med att fylla 18 är möjligheten att komma in på krogen. Eller att det bästa med att fylla 20 är att Systembolagets utbud nu är tillgängligt. Är det vettigt att värdera livet utifrån tänkbar alkoholkonsumtion? Jag är stolt över att vara nykterist, men blir samtidigt bestört av att jag tillhör minoriteten. Det naturliga i samhället är alltså att tillföra kroppen gift, när det enda rimliga ju egentligen är att hålla sig borta från det som dödar. Nykterhet och avhållsamhet från droger betraktas allmänt som något töntigt, något som endast tråkiga mesar sysslar med. Denna bild matas vi med via tidningar, bloggar, TV-serier, musik... Är det bara jag som anser att det är vridet?

Jisses. Jag gör sannerligen inte många knop nuförtiden. Kylan gör såklart sitt till, men mest beror det på att jag har tillåtit mig förslappas något infernaliskt. Sömnen är lika rubbad som alltid. Det är bara mer av allt, liksom. Jag närmar mig någon typ av återvändsgränd; någonstans, någon gång, fylls bägaren av icke-liv till bredden. Jag är nog snart där. Det är dags att börja dricka ur bägaren istället för att fylla på den in absurdum.

Så jag har (återigen) börjat fundera på framtiden. På vad jag ska göra när jag blir stor. Det slår mig att jag är livrädd för det som eventuellt möter mig där framme. Rädd för att misslyckas, rädd för att bedömas, rädd för att inte finna glädjen i det livet heller. Jag kollar upp några skrivarkurser. De frågar efter ett litet alster, något som visar språket och stilen. Bara tanken på att bedömas på det viset, och risken att få avslag, får mig att tveka. Jag har inte riskerat något på evigheter, allra minst min stolthet. Söker jag till en skrivarkurs sätter jag definitivt min stolthet på spel. Jag kanske är skitkass på att skriva, men så länge jag inte får det bekräftat kan jag leva i tron att jag inte suger. Med den inställningen kommer jag inte långt, det vet jag.

Jag kör samma stil när det kommer till kärlek och relationer. Jag har vänner som utan större betänkligheter flirtar och raggar. Man kan ju inte mer än bli nobbad, typ. Gissa om jag har drömt om att själv vara sådan. Får jag korgen? Ingen fara, det är bara att bita i det sura äpplet och köra på igen. Men jag är som sagt inte sådan. Kanske är jag allergisk mot sura äpplen, vad vet jag. Det är den där stoltheten igen. Men vad är stoltheten värd om den aldrig utmanas? Stoltheten är ju inget om den bara är. Det är som att starta ett fotbollslag och vara nöjd med att bara ha ett lag. Genom att inte spela några matcher elimineras risken att förlora och skickas hem med svansen mellan benen. Visst, laget kan skryta om att vara obesegrat, men har spelarna speciellt roligt? Egentligen?

Jag har blivit med Twitter. Jag har länge undvikit att snärjas av lockropen. Passivt har jag läst andras tweets utan att ha en tanke på att själv kasta mig ännu djupare i nätets mörka avgrund av internetberoende. Tills nu. Varför inte, tänkte jag och plitade ihop en profil, redo att slå Twitter-världen med häpnad. Det är bra att ha ambitioner, men när det handlar om social media med miljoner och åter miljoner användare, kan det vara bra att inse sina begränsningar. Att göra sig märkt på Twitter är som att befinna sig i en fullsatt arena och hoppas att Benke på läktaren mittemot hör när du viskar till honom. När det gäller kändisar, alltså. Kreti och pleti kan man nog få kontakt med bara sekunder efter att profilen har skapats. Men visst är det kändisarna man vill åt?

Jag har faktiskt fått ta del av lite kändisglans. Mitt första Twitter-svar fick jag av Linda Sundblad. Hon ska ha all heder, då hon orkade svara på ett "roligt" inlägg jag skrivit. Ni känner till min humor. En vanlig dödlig skulle inte peta på inlägget med en 10 meters stång. Respekt.

Anna Charlotta Gunnarsson twittrade jag lite med häromdagen. Det var rätt speciellt. Jag har nämligen alltid tyckt att hon är snygg. Jag funderade på att berätta det för henne, men avstod. Jag ville inte ge stalker-vibbar redan efter ett par tweets.

Även Cissi Wallin har jag konverserat en smula med. Jag har en känsla av att hon tycker att jag är rätt dryg. Med all rätt, ska tilläggas. Jag gav henne en komplimang, men en ganska harmlös sådan. Jag sade att hon är grym i "Tjenare Kungen". För det är hon.

Jag såg nyligen den svenska filmen "Jag Saknar Dig", om en tjej som förlorar sin tvillingsyster i en trafikolycka. Trots ett haltande och rörigt manus är filmen sevärd, inte minst på grund av bra skådespelarinsatser av de unga systrarna. Främst bärs dock filmen av ämnet som sådant. Hur går man vidare när en närstående går bort, och därtill alldeles för tidigt? Systrarna i filmen är endast 15 år gamla.

Historien rör mig djupt, eftersom jag känner igen mig i mycket. När min storebror var i ungefär samma ålder som den förolyckade systern i filmen blev han svårt sjuk i hjärnhinneinflammation. Det började som en mer eller mindre "vanlig" feber men utvecklades snabbt till en dödlig sjukdom. Länge var läkarna osäkra på om min bror skulle överleva. De ställdes inför en ny utmaning, då de aldrig stött på en så ung människa med en så svår variant av sjukdomen. En ständig kontakt med specialister i Schweiz upprättades och akademiska sjukhuset i Uppsala var hela tiden beredda att ta emot min bror om läget skulle förvärras ytterligare och en hjärt-lungmaskin skulle behövas.

Det gick aldrig så långt, men läget var länge osäkert. I närmare två månader var han nedsövd och kopplad till en respirator och större delen av tiden svävade han mellan liv och död. Även om jag slutligen fick behålla min bror, till skillnad från tjejen i filmen, tvingades jag leva med döden på ett sätt jag inte önskar någon, speciellt inte någon som är så ung som jag var. Jag var 12 år.

Jag förlorade aldrig hoppet, men jag brottades hela tiden med tankar om framtiden. Tänk om... Hur återfinner man glädjen när man drabbas av en så stor förlust? Samtidigt drabbas du av skuldkänslor. När är det okej att försöka ta tag i livet igen, trots den ofantliga sorgen? Jag försökte leva så normalt som möjligt, och jag lyckades ganska bra. Jag missade endast en skoldag, trots att det fanns en stor förståelse för om jag valt att stanna hemma oftare. Kanske var min skolnärvaro mitt sätt att försöka hålla mig själv flytande när livet hemma ofta var som en resa på det stormigaste hav.

Föräldrarna i filmen slits mellan behovet av att få sörja och kravet på att återgå till någon typ av normalitet, med arbete och annat som förr eller senare måste tas itu med. Mamman gråter i det närmaste hysteriskt när pappan säger att hon måste börja dra in pengar igen. Hon är inte redo att arbeta. Det känner jag igen. Min mor hade dylika hysteriska perioder, även om de inte rörde arbetet. Mamma levde med samma maktlöshet som alla i familjen, men kanske slet det mest på henne. När läkarna emellanåt lämnade dystra besked om min brors tillstånd vann ilskan över logiken och mamma förbannade läkarna för att de inte gjorde tillräckligt.

Det är lätt att ta familjemedlemmar för givet. De finns ju där, och de kan inte komma ifrån släktbanden. De kan aldrig riktigt lämna dig som en vän kan göra. Ändå är det nog det största misstag vi kan göra. Ta aldrig familjen för given. När min bror var sjuk var det enda jag önskade att han skulle bli frisk. Han blev frisk och även om jag inte visar det så mycket som jag borde är jag oerhört tacksam för att han kom hem igen. Livet är förgängligt och ibland kortare än vi räknat med. Efter att ha gått igenom min brors sjukdom och senare också min mors cancer vet jag hur det känns att leva med döden tätt inpå. Jag visar det inte ofta, men innerst inne tackar jag varje dag alla människor som gav min bror och min mor livet åter.

När någon i din familj gör dig arg, stanna upp och tänk på hur ditt liv skulle se ut utan den du är arg på. När anledningen till att du är arg ställs mot tanken på att förlora någon, vad är egentligen viktigast?

Jag har funderat mycket på vad som gjort mig till den jag är. Vad det är som får mig att tänka som jag tänker, att agera som jag agerar. För de flesta av oss präglar barndomen livet, även i vuxen ålder. Våra barndomsår lägger grunden till våra framtida kliv. På gott och ont, för en barndom är sällan problemfri. Hur gör man för att inte påverkas negativt av de bekymmer och besvär man drabbats av som barn?

När jag var barn tyckte jag om ensamhet, något jag gör än idag. Mer än många andra på mitt dagis kunde jag roa mig själv med papper och pennor i ritrummet, med ett pussel eller byggklossar. Jag undvek inte alltid andra. Jag var inte asocial på det sättet. Men ensamhet och tid för mig själv var viktigt redan då, något som personalen på fritids skulle finna tillräckligt märkligt för att råda min mor att ta mig till en psykolog.

Har det behovet av ensamhet gjort mig osäker med andra? Har jag byggt murarna runt min egen värld så höga att jag inte kan se över dem? I och med att jag sökte mig till ensamhet, och därigenom skilde mig från många andra barn, befäste jag bilden av mig själv som annorlunda. Som lite underlig. Det begränsade min förmåga att känna mig helt trygg i större grupper och gjorde att jag ofta kände mig uttittad och bedömd på ett annat sätt än de övriga i gruppen, de "normala".

Jag har tagit för mig ändå. Jag har i regel haft lätt för att säga vad jag tycker och sådant som skolarbete har inte lidit nämnvärt av dessa problem. Det har dock mer att göra med att jag handlar impulsivt. Ofta när jag i skolan sade eller gjorde något ångrade jag det direkt efteråt, rädd att det jag sade eller gjorde var fånigt eller dumt.

Jag har aldrig känt att jag kan föra mig med säkerhet och självförtroende. I skolan kunde jag avundas de som alltid tycktes göra allting rätt. De sade rätt saker, de var coola i alla sammanhang och verkade hela tiden ha läget under kontroll. Jag var klantig och tafatt och någon det var lätt att skratta åt.

Jag blev retad i skolan. Jag kallades tjockis och varianter på ordet, något som ytterligare bekräftade mina farhågor om att jag verkligen var annorlunda. Visst, det finns alltid lite större barn i en skola, men som utsatt känner man sig ensammast i världen.

När jag ser på mig själv idag ser jag att inte mycket har förändrats. I mina ögon är jag fortfarande det osäkra barnet som är rädd att göra bort sig, övertygad om att det likväl är oundvikligt. Jag är fortfarande blyg och någon andra människor antingen ser ner på eller inte tar på allvar. Jag är ännu den man skrattar åt.
Jag är fortfarande tjockisen som varje dag räknar med att bli retad för det. Alltjämt är jag den klantiga som inte kan föra sig coolt och ledigt, som säger fel saker vid fel tillfälle.

Efter så många år har jag ännu inte lyckats lämna den tiden bakom mig. Jag är ännu påverkad av det jobbiga jag upplevde då och det hindrar mig mer än jag nog kan ana själv. Jag förstår dock att måste bryta mig loss från den jag var då om jag någonsin ska känna mig helt säker i mig själv. Om jag någonsin på allvar ska kunna ta för mig av livet, av kärlek, av glädje.

Frågan är bara hur. Om det ens går.

Jag har nyligen läst boken om Zlatan som släpptes förra året. Intressant litteratur, om än inte oumbärlig. Just nu läser jag Anders Tengners "Access All Areas", om livet som musikjournalist. Den är riktigt bra och jag rekommenderar den varmt. Med en brasklapp. Risken att du ser på ditt eget liv som ofattbart torftigt när du plöjer igenom sidor av backstage-fester, hembesök hos rockstjärnor, konserter och åter konserter är överhängande. Inspirerad av dessa självbiografiska verk har jag börjat fundera på min egen historia. Har jag något att erbjuda, något som skulle motivera en utgivning i bokform? Svaret är nej. Jag har levt ett dussinliv, när allt kommer omkring. Ett liv de flesta människor känner igen och inte behöver läsa om. De lever det själva.

Men, vafan. Det är jag som bestämmer över innehållet här och vill jag skriva om mer eller mindre intressanta händelser i mitt liv har jag all rätt i världen att göra det. Så det så.

När jag var barn, runt tre - fyra år, bodde jag tillsammans med min familj i ett hyreshus som låg i närheten av ett hem för personer med psykiska problem. En dag, en varm dag, traskade jag runt på gården med en vattenflaska i näven. Ni vet, en sån där sportflaska med en liten "pip" på korken. Jag höll som bäst på att dricka, med "pipen" i munnen, när en äldre kille kom fram och sparkade till flaskan. Ett par tänder sabbades (fast inte så mycket antar jag, då några efterföljande problem inte uppstod) och jag blödde en hel del. Just blodet minns jag inte själv, men min mor har berättat för mig om hennes panik när hon såg allt blod. Snubben som sparkade mig tillhörde hemmet för personer med psykiska problem, visade det sig senare. 30 år senare har jag själv psykiska problem. Samband? Nää, givetvis inte. Dessutom är mina psykiska problem inte på institutionsnivå.

Jag har aldrig varit ett ljus i skolan. Jag var inte kass, snarare strax under medel, men att plugga har aldrig riktigt varit min grej. Jag började trots det inte skolka på allvar förrän jag gick i nian. Smart drag, passa på att börja skolka just när betygen verkligen betyder något. Gymnastiken skippade jag gärna, likaså träslöjden. Barnkunskap var heller ingen höjdare. NO-ämnena var stentrista, framförallt fysik. Rena döden. Så jag skolkade. Så vad gjorde jag då med min busiga frihet? Passade på att dra ner på stan? Gled jag hem för att vila ett par timmar? Nope. För det mesta avnjöt jag skolkandet i skolan. I elevhallen eller där i krokarna. Idiotiskt. Om jag ändå var kvar i plugget kunde jag väl lika gärna plåga mig igenom lektionerna? Mitt skolkande började faktiskt tidigare. Mycket tidigare. I första klass, närmare bestämt. Jag tror inte jag började skolan med samma spänning och pirrande nyfikenhet som de flesta andra barn gör. Jag saknade ganska omgående tiden innan skolbänkar och svarta tavlor. Vidare hade jag ibland svårt att trivas i grupp, vilket gjorde tillvaron i en klass med drygt 20 elever ganska påfrestande. Vad gör man då? Man rymmer. Rymmer sa jag då, men skolka är det rätta ordet. Jag stack iväg till någon närliggande lekplats där jag i min ensamhet funderade på hur mycket bättre livet var innan jag skyfflades in i skolsystemet. Ibland spanade jag från mitt gömställe efter någon lärare som lämnat skolan på jakt efter mig. Dessa tidiga skolktillfällen blev inte så många. Med tiden anpassade jag mig efter schema och regler. Men jag har fortfarande vissa problem med att bli tillsagd vad jag ska göra.

Fråga mig inte varför, men när jag var barn älskade jag gröna ärtor. När det serverades lassade jag upp rejält på tallriken och lät mig väl smaka. Hör ni hur befängt det låter? Gröna ärtor! Det är ju ingen gastronomisk sensation direkt. Men jag älskade det. En dag skulle kärleksrelationen dock få ett hastigt slut. På dagis serverades det gröna ärtor som tillbehör och jag lade min vana trogen upp rejält med ärtor. För rejält, visade det sig. Senare samma dag längtade ärtorna ut och jag kräktes grönt. Stiligt. Under flera år därefter skydde jag gröna ärtor som pesten. Numera kan jag få i mig ärtorna, men det är inget jag någonsin efterfrågar. Minnet av grön spya lämnar mig aldrig.

Det förefaller lämpligt att förära dagen, nyårsafton, ett dagboksinlägg där året sammanfattas. Idén kanske tillochmed skulle anses vara smart om det inte vore för ett större aber. Jag har inget speciellt att säga om 2011. Egentligen. Okej, lite finns såklart att nämna. Världshändelser, sådant som betytt något för många människor. Men vad gäller mig själv och mitt eget liv har året inte bjudit på några större överraskningar. Om ens någon. Men vafan. Jag har ju börjat på detta inlägg, så det är väl bara att ösa på.

Upproret i arabvärlden. Svårt att inte nämna de omskakande händelserna som förändrat en stor del av världen, och som kommer att fortsätta göra det under 2012 och framåt. Jag följde händelserna och hoppades kanske lite för mycket på de positiva effekterna det hela skulle medföra. Att vända diktaturer till väl fungerande demokratier görs inte i en handvändning. Det tar tid och kanske blev många av oss utomstående lite fartblinda och väl optimistiska. Den svåra tiden kommer att fortsätta, men bollen är åtminstone i rullning. Någonstans måste förändringar börja.

Katastrofen i Japan går inte att bortse ifrån. En oerhörd tragedi som blev ännu större när Fukushima började falla sönder. Effekterna av den olyckan har vi ännu inte facit på. Det finns anledning att återkomma till den här händelsen.

Håkan Juholt? Jag beundrar mannens envishet och ovilja att kasta in handduken, men nu börjar tillochmed jag undra om det inte vore bättre för alla parter om han avgick och lät partiet börja om. Inte ända från början, men åtminstone från tiden innan Juholt.

Bin Laden dog tydligen.

Maud Olofsson avgår och Sverige jublar. Jag är dock inte säker på att Annie Lööf kan rädda den sjunkande skutan som är Centerpartiet.

Attentaten i Norge kommer nog, trots katastrofen i Japan, vara det jag kommer att minnas bäst av 2011. Så ofattbart, så känslokallt, så barbariskt. Jag kommer med stor säkerhet återvända till Breiviks grymhet flera gånger så länge jag lever. Försöka förstå. Analysera. Förklara. Men aldrig acceptera.

Kravallerna i England fick mig att skämmas å mänsklighetens vägnar. Det är aldrig fel att protestera, men när protesterna ses som en fri lejd att förstöra, stjäla och bete sig allmänt jävligt drar de skam över protester som faktiskt betyder något och är väl grundade. Bilderna från England fick mig att tänka på kravallerna i Göteborg och jag kände lika stor avsmak då, när butiker plundrades och förstördes bara för att. En kvinna i England sade till en reporter att de hade rätt att stjäla eftersom de betalar skatt. Vad fan?

Silvio Berlusconi avgår och Europas största clown inom politiken gör sin sista föreställning. Tack och lov. Good riddance.

Iron Maiden spelar i Göteborg och jag är där. Riktigt bra, även om jag nu i efterhand ångrar att jag inte satsade på att se även förbanden Sabaton och Graveyard. Men det går fler tåg.

Jag såg NHL-hockey i Globen. Det var häftigt, även om jag led av sinnessjuk magvärk. Och ryggvärk. Men det går fler tåg. Kanske.

Behandlingsmässigt var 2011 en smärre katastrof. Jag har nu väntat i över ett halvår på att den planerade behandlingen ska komma igång och jag ser ingen ände på väntandet. Jag hoppas ändå att 2012 innebär avgörande framsteg och att jag kan lämna åtminstone delar av mina bekymmer bakom mig.

Inte heller bjöd 2011 på romans. Hur länge måste jag sitta och vänta i min lägenhet på att en tjej ska ringa på och erbjuda sin eviga kärlek?

Värsta smärtan 2011? Rotfyllningen. Fy jävla satan.