Andreas Parker

2010-10-31
22:56:24

Svart, vit, grå.

Precis klar med Natascha Kampuschs historia. Som jag tidigare skrivit är det en fascinerande berättelse, nästan overklig. Boken tvingar läsaren att fundera på vad som egentligen är gott och vad som egentligen är ont. Om man ens kan göra en sådan åtskillnad. Läsaren konfronteras med en verklighet som skiftar i grå nyanser, en verklighet inte helt lätt att hantera eller förstå. Det är en verklighet som kanske inte är som vi önskar att den såg ut.

Natascha vänder sig mot teorin om Stockholmssyndromet (Stockholmssyndrom är ett psykologiskt tillstånd där personer som hålls fångade mot sin vilja utvecklar en relation till personen eller personerna som håller dem där). Natascha menar att det inte är ett syndrom utan snarare en överlevnadsstrategi. På ett skruvat sätt blev kidnapparen hennes livlina och att utveckla en typ av relation till honom var hennes enda chans att behålla åtminstone delar av ett liv.

När Kampusch försöker få människor att inte bara se henne som ett offer, att inte bara behandla henne som ett, då möts hon av förakt. När hon försöker nyansera bilden av kidnapparen, när hon försöker få människor att förstå att han inte var helt igenom ond, då möts hon av hat. Samhället vill inte behöva tänka i termer utanför det klassiska svarta och vita, det går helt emot det perspektiv vi önskar se världen i.

Men kanske är det just det vi måste göra. Kanske är det dags att se nyanserna. Ingen människa är bara antingen eller och ett samhälle som bygger på principen om just antingen eller kommer alltid att behandla människor felaktigt och orättvist.
2010-10-30
22:21:23

Kära Blondinbella...

Hej hej hallå, dagboken.

Man säger att det är lördag idag, och jag antar att jag måste tro på det. Det gör varken från eller till i mitt eländiga liv. Gnäll gnäll, självömkan, snyft snyft, stackars mig.

Okej, då är den delen avklarad.

Jag har gett mig på en relativt nyutkommen (september 2010) bok av och om Natascha Kampusch, tjejen som under åtta år hölls fången i en källare i hemlandet Österrike. 2006 lyckades hon fly, en flykt som uppmärksammades i internationell media. Jag vill minnas att TV4 sände hennes första intervju i frihet. Jag har läst en annan bok i ämnet, skriven av två journalister, men av förklarliga skäl är den bok jag nu läser mer detaljerad och mer intressant. Den är ännu inte översatt till svenska, det kanske den aldrig blir, men den finns på engelska. Det är en fascinerande historia och jag rekommenderar alla att läsa lite om fallet.

Dessförinnan lyckades jag till slut bli klar med Göran Häggs biografi om Benito Mussolini. Det tog tid, inte för att boken är dålig, utan för att jag i flera veckor varit alltför trött och i alltför stor mental obalans för att orka läsa ens det minsta stycke. Nu är jag då ändå färdig och jag rekommenderar även Häggs bok. Om inte annat ger boken en något mer nyanserad bild av fascismen och ökad kunskap är som bekant aldrig fel.

Jag kan konstatera, som större delen av befolkningen redan gjort, att Blondinbella är ett korkat våp. Hon är moderat, och bara det är ju ett säkert tecken. Vad värre är; hon envisas med att försvara pälsanvändning. Ur miljösynpunkt är päls att föredra, säger hon, eftersom en päls håller länge och inte kastas bort efter ett år (eller säsong, som det säkert heter i modesvängen). Jag hade kunnat ha en viss förståelse för det argumentet om det användes av någon som hade samma miljötänk kring kläder överlag. När det kommer från en "fashionista" som lägger tusentals kronor på kläder varje månad, någon som badar i outfits som används en gång och sedan förpassas in i ett skrymsle för att aldrig mer skåda ljuset, då kan jag inte annat än kräkas på det.

Isabella, jag förstår att du tycker att det är helt okej att stödja en industri som mördar miljoner och åter miljoner oskyldiga djur för att du ska få klä dig "snyggt". Av det når jag följande slutsats;

Du är en idiot. Du är hjärtlös. Du är en idiot. Du är en egoist. Du är korkad. Du är en idiot. Och inte minst; du är en usel (och då menar jag verkligen USEL) förebild.

Det är min åsikt. Citera mig gärna.
2010-10-27
21:51:08

En våldtäkt är en våldtäkt är en våldtäkt.

Jaha. Sedvanligt börjar jag med att kritisera vädret. Jag som bestämt mig för att försöka komma ut lite oftare. Jag blir inte direkt taggad att ta tag i det när det regnar, blåser och virvlar löv runt hela staden. Cyklade trots det iväg till Överskottsbolaget idag, för att bunkra upp med lite Pepsi Max i vanlig ordning. Tanken var att jag skulle hoja hem, lämna grejerna och sedan dra vidare till COOP men den bekväma delen av mig vann kraftprovet och jag blev hemma istället. Lika bra det. Mina pengar kommer snart att vara slut i vilket fall som helst, så det behöver jag inte oroa mig för...

Väder som detta väcker inte sällan en del funderingar av det mer känslomässiga slaget. Det låter onekligen rätt klyschigt; hösten skapar ångest och depressioner av kärlekssuktande natur. Det finns ändå trots allt en anledning till den klichén. Den stämmer nämligen. För de allra flesta.

Okej, jag fastnar i den typen av tankar oavsett årstid, men när mörkret blir tydligare och mer närvarande, som nu, blir också mörka tankar vanligare. Det är rätt logiskt, egentligen.

Så vad leder alla dessa grubblerier till? Tja, inget alls. Tyvärr. Jag nöter samma mönster hela tiden, sliter ut samma skor på samma stig. Jag vill bli älskad, jag vill ha kärlek. Jag vill älska någon, jag vill ge kärlek till någon. Jag är rädd för att bli älskad och rädd för att älska. Det är kontentan av malandet min hjärna utsätts för titt som tätt. Det är absurt, när man tänker efter. Det jag vill ha mest av allt, kärlek, är samtidigt det jag fruktar mer än något annat. Ja, säkert mer än döden (fast det vet jag egentligen inte riktigt, jag kan inte göra den jämförelsen då jag inte känner att jag någonsin ställts inför den skräck en eventuell död kan leda till. Tack och lov).

Frågan är då; hur kliver man över den tröskeln? Hur forcerar man den mur som byggts upp av osäkerhet under många, många år? Hur öppnar man dörren till sitt hjärta? Är det någon som vet?

Nåväl. Till gladare nyheter:

Regeringen kommer med något jag faktiskt applåderar, hör och häpna. Regeringens utredare presenterar en utredning där flera lagändringar föreslås, den mest uppmärksammade den om att sex utan samtycke ska betraktas som brottsligt. För mig är det redan en självklarhet; sex utan samtycke har i mina ögon alltid varit våldtäkt. Så ser det alltså inte ut i lagens mening.

Nu kan då en förändring vara på gång. En förändring som framförallt syftar till att försvara offer och eventuella offer. En förändring som ger utnyttjade kvinnor större möjlighet att få upprättelse och ett erkännande. Ett erkännande som säger att "ja, vi vet vad du har fått utstå och vi tänker inte tolerera det".

Om lagändringen går igenom, vilket jag hoppas, blir det svårare för förövare att gömma sig bakom offrets möjliga alkoholpåverkan eller offrets av rädsla skapade oförmåga att aktivt säga nej eller streta emot. Kort sagt; lagändringen innebär att sexuellt utnyttjande verkligen är sexuellt utnyttjande och att sexuella förövare verkligen är sexuella förövare.

Kommer en sådan förändring att skapa en del bekymmer? Ja, inledningsvis kan det bli så. Innan lagen har fått fäste och utkristalliserats. Risken för oskyldiga att dömas är alltid överhängande, varför det är centralt att så tidigt det är möjligt styra upp tydliga riktlinjer för hur lagen ska följas och tolkas. En lag ska inte få utnyttjas, vare sig av förövare eller offer.

Allt som allt ser jag bara det faktum att man lyfter den här frågan till debatt som en seger för kvinnor. Kanske kan respekten för kvinnors position i samhället, och förståelsen för deras utsatthet, äntligen öka inom rättsväsendet.