Andreas Parker

2010-11-23
22:04:56

Rätten till liv...

Det stormar där ute. Riktigt isande vindar. Kall blåst, nästintill omänskligt piskande.

För att inte tala om vädret.

Det politiska klimatet i Sverige är oroande. Visst, hela världens politiska klimat är oroande, nu senast med en nordkoreansk knäpp, men av naturliga skäl är det Sveriges politiska landskap som intresserar mig.

Sedan strax innan valet har jag ondgjort mig över Sverigedemokraterna och jag lär inte sluta. Att de kom in är å ena sidan obegripligt, då partiet är ett gäng jönsar som i rimlighetens namn inte borde locka mer än tre röster eller så, men å andra sidan tycks gemene man (och kvinna) ha accepterat en mer eller mindre rasistisk människosyn. Det känns som att man kan gräva upp hur mycket skit som helst om SD, väljarna skulle ändå inte bry sig. De har hittat sina syndabockar, invandrarna, och tänker ge sitt stöd till partiet som pekar mest, oavsett smuts i bagaget.

Det är läskigt.

Sverigedemokraterna har sin förebild i Danmark och Dansk Folkeparti, ett parti som förespråkar en radikal invandringspolitik. Senast uppmärksammades de nya reglerna för anhöriginvandring med införande av poängsystem, högre poäng ju bättre utbildning, vilket försvårar för människor med lägre utbildning att släppas in i Danmark. Sverigedemokraterna noterar intresserat.

SD anser att papperslösa flyktingar ska vägras sjukvård. Det betyder mer eller mindre att papperslösa kan (och kanske ska) lämnas att dö. Där gör man en tydlig uppdelning av människor;

Icke papperslösa (främst svenskar) är värda sjukvård.

Papperslösa (icke-svenskar) är det inte.

En sådan människosyn accepteras uppenbarligen av strax under sex procent av landets landets väljare och det är något som oroar mig. Det oroar mig mycket.

För mig är människans grundvärde okränkbart. Det är fast och bestämt, oavsett vem du är. Är du en människa har du ett värde och därmed rättigheter. Den främsta av dessa är rätten att leva. Det är samhällets skyldighet att se till att den rätten aldrig förvägras en enda människa. Aldrig någonsin.

Papperslösa har den rättigheten. Papperslösa ska garanteras den rättigheten av samhället. Alltid. Det är en inställning som må sticka i ögonen på Sverigedemokraterna, men oavsett vad de säger är vi människor i grunden likadana och alltså lika mycket värda.

Ett samhälle får aldrig lämna människor att dö. För mig är det en självklarhet att en av samhällets uppgifter är att ge alla dess invånare de redskap och den hjälp som krävs för överlevnad. Detta oavsett invånarens innehavande, eller icke-innehavande, av papper.

Vi kan inte lämna människor att dö. Av den anledningen är jag emot prestationsbaserat försörjningsstöd. Vad gör vi isåfall med människor som inte lever upp till kraven? Människor som inte kan, eller vill, prestera? Vi kan ha åsikter om detta, vi kan tycka att dessa människor är parasiter, men knäckfrågan är likväl; ska vi lämna människor att dö?

En parasit, om man nu vill kalla en till samhället icke-bidragande invånare det, är också en människa. Utan mat svälter han ihjäl. En parasit är också en människa. Hans rätt att leva är grundläggande och lika stor som en icke-parasits. Samhället, det vill säga den grupp människor som finns runt parasiten, ska alltid föda den som svälter. Alltid värma den som fryser. Det är fundamentet, det är kärnan i samhällets idé. Vi tar hand om varandra.

Att bidra till samhället, att arbeta, det ska löna sig. Att inte göra det ska inte bestraffas, men det ska inte heller löna sig. Parasiter har rätt till liv, därför ska de av samhället ges medel att upprätthålla ett liv, men de ska inte belönas. Skillnaden mellan den som arbetar och den som vägrar arbeta måste vara tydlig, därom finns inga tvivel från min sida. Men skillnaden ska inte handla om liv eller död.

Människans rätt att leva gäller ALLA människor. Parasiter, icke-parasiter, papperslösa och icke papperslösa. Ingen människa har rätt att ta den rätten från en annan människa.
2010-11-20
21:25:10

Looking for the heart of Saturday night...

Ännu en lördag. Vad gjorde jag förr om åren på lördagen? Hängde på ungdomsgården? Ja, nåt i den stilen. Antar jag. Tänk om jag spenderat tiden med att läsa en massa böcker istället, vad klok jag skulle vara nu!

Ja, mycket beroende på vilka böcker jag valt att sluka. Pixi-böcker räknas inte.

Jag har, efter en period av misskött läsning, kommit igång rejält och tagit mig igenom en handfull böcker på ganska kort tid. En biografi om Marie-Antoinette gav jag mig på. Bilden av drottningen var den av Kirsten Dunst, som ju spelade Marie-Antoinette i en film för några år sedan. Hur porträttlik hon lyckades bli vet jag inte, men det är å andra sidan sekundärt. Det bidrog till att göra läsningen mer levande och det är huvudsaken. På sätt och vis var läsupplevelsen bitterljuv. Intressant och spännande, men hela tiden med en liten klump i magen, med tanke på kungaparets öde.

Därefter blev det Hermann Hesses "Stäppvargen". En rätt skruvad historia, som ändock fick mig att fundera på saker och ting på ett annat plan. Jag rekommenderar den, då språket ändå är lättläst. Innehållet kräver en viss mental bearbetning, men det är det värt.

För tillfället plöjer jag igenom Herman Lindqvists böcker om Sveriges historia. Han har fått utstå en hel del kritik, kritik som handlar om Hermans förmåga att förvränga historien, försköna och ibland helt utesluta vissa fakta. Tja, det må vara hänt. Kanske måste man ibland göra avkall på den absoluta sanningen till förmån för en bättre berättelse. Herman har trots allt öppnat ögonen på många, fått dem att intressera sig för svensk historia. Halvsann historia är ju bättre än ingen historia.

1700-talet är århundradet jag förkovrat mig i för tillfället. En dramatisk tid, med upplysning och upprorstankar groende lite varstans. Sveriges tid som stormakt var över, kungens makt begränsades, nya idéer strömmade.

Jag är inte av uppfattningen att Sveriges historia är så mycket att vara stolt över. Kungar som missbrukade sin makt, en aggressiv expansionspolitik som lämnade död och elände var än den drog fram, högt maktspel för att hålla folket på mattan och tillochmed viss delaktighet i slavhandel. Inget att slå sig på bröstet för.

Det finns många bra sidor av historien, givetvis. Jag tror att det går att finna både ont och gott i världens samlade historia överlag. Det är farligt när man tänker att den ena historien, det ena arvet, är bättre än någon annans. Det leder till ett översittartänkande som förhindrar utveckling och samförstånd länder emellan.

Låt oss ta del av Sveriges historia, såväl det bra som det dåliga. Vi behöver kanske inte göra något av den kunskapen just idag, men jag tror det finns en poäng i att se vad det är som gjort att vi blivit de vi är. Och om man tycker att historia är tråkigt, då finns ju alltid Herman Lindqvist.
2010-11-17
20:54:21

Destination: Ingenstans

Fan vad trött jag blir på mig själv ibland. Trött på att se mig själv, trött på mina tankar, trött på allt som är jag. Jag vill kliva ur mig själv och bli helt ny. Ömsa skinn. Slippa min egen tillvaro.

Sjuklig rutin; mestadels sömn, varvad med delar av vakenhet där något meningslöst uträttas. Jag är betydelselös, bortkastad, slöseri med materia. Jag är inte till nytta för någon eller något. Jag bara är, om ens det.

Jag skulle ju ha kommit en bit. Jag skulle ju ha blivit något, vad som helst. Istället är jag ingenting. Och för varje dag blir jag alltmer övertygad om att det är mitt livs lott. Mitt liv, ett icke-liv.

Det är helt och hållet mitt eget fel. Jag söker inte medömkan, jag vill inte ha vare sig sympati eller empati. Jag har grävt min egen grop och kvicksanden är blott mitt eget verk. Isolering, depression, rädsla... Jag har tagit på mig det helt självmant.

Vad ska till för att jag ska orka kämpa mig tillbaka? Kan jag ens det? Mitt liv just nu är olika grader av leda och uppgivenhet. Kan det bli något annat? Kan glädjen och meningen någonsin komma tillbaka?