21:55:03
Något nytt, något annat...
Tjo. Hej. Hallå.
Allt har inte fallit så väl ut om jag hoppades det skulle göra. Inget har egentligen förändrats, tror jag, men saker har tagit längre tid än jag trodde. Det har stressat upp mig och spätt på vad som redan är en rejäl dos ångest och osäkerhet. Det är anmärkningsvärt. Jag har aldrig känt mig så skör som nu, såväl mentalt som fysiskt. Vad jag tror är en sidoeffekt av att vara mer eller mindre fastrotad i lägenheten, i sängen, är skakningar och darrningar. Det är som när man varit sjuk en längre tid, eller varit inlagd på lasarett av någon anledning. De första stegen är alltid lite osäkra. lite skakiga. Så känns mina steg. Jag hoppas att det blir bättre när jag väl kommer igång med någon form av kroppsrörelse... Händerna darrar. Främst högerhanden, vilket inte beror på det ni först kanske tänker, snuskhumrar. Min teori är att det har med mitt eviga mobilfipplande att göra. För det är en jävla massa fipplande. Seriöst. Timmar om dagen med händerna i relativt statiskt läge. Högerhanden är den scrollande och jag gissar att det är vad som ligger till grund för den överdrivna darrningen.
Jag har fått betablockerare utskrivet och de har relativt god effekt. De fixar dock bara symptomen på ett större problem. Jag gissar som sagt att det är min överdrivna kärlek till mobiltelefonen som är orsaken, men min terapeut har en annan teori. Hon menar att det är mina kostvanor som är boven i dramat. Mina USLA kostvanor. Alltså, det låter inte orimligt. Om ni visste hur jag åt skulle ni säga samma sak. De är inte bra, så mycket kan jag säga. Trots det känns det skumt. Jag har haft usla kostvanor länge, tillochmed sämre än nu, och inte upplevt samma besvär. Visst förstår jag att det blir värre med tiden och att det kanske är oundvikligt att hamna där jag hamnat, men det känns som att förändringen från en normalt fungerande kropp till en halvtrasig skedde på väldigt kort tid. Eller alltså, allt kom på en gång. Men vad vet jag. Det är kanske så det funkar.
Jag ska träffa en läkare senare i mars och tänker givetvis lyfta mina funderingar. Jag hoppas som sagt att saker och ting kommer att bli bättre, men jag vet att inget sker av sig självt. Jag vet också att jag är så totalt avslagen och handlingsförlamad att jag inte kan göra jobbet ensam. Därför har jag nu gått med på att ta hjälp av boendestödjare, något jag varit tveksam till tidigare. Inte sällan brukar ju dessa hjälpa till med hushållsbestyr, men jag är inte riktigt bekväm med att släppa in främlingar i min lya. Mitt privata rum. Istället är tanken att jag ett par - tre gånger i veckan ska promenera en sväng med boendestödjaren. Uppgiften för den som dyker upp är helt enkelt att hålla mig ansvarig för vad jag tagit på mig. Inget är klart än, men dealen kommer att vara att jag ska följa med ut och gå, med allt vad det innebär. Kliva upp, duscha, göra mig iordning... Allt sånt. Tro mig, inget av det har varit självklarheter för mig på väldigt länge. Jag har inte engagemang nog att på egen hand göra det som krävs, men när någon drar i mig tänker jag annorlunda. Så jag tror det blir bra. Jag hoppas det.
En tanke poppade upp. Kanske är det dags för mig att göra mer radikala förändringar? Jag har ju för avsikt att flytta från stan, vilket i sig är rätt radikalt, men kanske finns det mer jag kan göra? Det närmaste steget är att snagga mig. Det är inte så märkvärdigt egentligen, men jag har trots allt inte klippt mig på över två och ett halvt år. Det blir en viss skillnad. Vidare har jag tänkt att jag, nu när jag kommer att lyfta lite mer stålar varje månad, ska köpa lite nya kläder. Jag har inte köpt annat än kalsonger och strumpor under de senaste tre åren och lite nytt vore trevligt. En snubbe jag kände en gång i tiden föreslog mig att börja använda kostym. Jag avfärdade det direkt. Kostym är inte min grej. Eller? Det är onekligen något som är helt annorlunda mot hur jag klär mig nu, men kanske är det precis vad jag behöver för att verkligen gå vidare i livet? Så, vem vet? Kanske köper jag åtminstone en kostym. Bara för att. Jag har också funderat på att skaffa en hatt, men det kanske är att ta det hela för långt... Jag vet däremot helt säkert att jag kommer att köpa sneakers. En jäkla massa sneakers. Det är ingen direkt förändring, jag har länge gillat sneakers, men något som är jag kan jag ju få hålla fast vid.
Allt har inte fallit så väl ut om jag hoppades det skulle göra. Inget har egentligen förändrats, tror jag, men saker har tagit längre tid än jag trodde. Det har stressat upp mig och spätt på vad som redan är en rejäl dos ångest och osäkerhet. Det är anmärkningsvärt. Jag har aldrig känt mig så skör som nu, såväl mentalt som fysiskt. Vad jag tror är en sidoeffekt av att vara mer eller mindre fastrotad i lägenheten, i sängen, är skakningar och darrningar. Det är som när man varit sjuk en längre tid, eller varit inlagd på lasarett av någon anledning. De första stegen är alltid lite osäkra. lite skakiga. Så känns mina steg. Jag hoppas att det blir bättre när jag väl kommer igång med någon form av kroppsrörelse... Händerna darrar. Främst högerhanden, vilket inte beror på det ni först kanske tänker, snuskhumrar. Min teori är att det har med mitt eviga mobilfipplande att göra. För det är en jävla massa fipplande. Seriöst. Timmar om dagen med händerna i relativt statiskt läge. Högerhanden är den scrollande och jag gissar att det är vad som ligger till grund för den överdrivna darrningen.
Jag har fått betablockerare utskrivet och de har relativt god effekt. De fixar dock bara symptomen på ett större problem. Jag gissar som sagt att det är min överdrivna kärlek till mobiltelefonen som är orsaken, men min terapeut har en annan teori. Hon menar att det är mina kostvanor som är boven i dramat. Mina USLA kostvanor. Alltså, det låter inte orimligt. Om ni visste hur jag åt skulle ni säga samma sak. De är inte bra, så mycket kan jag säga. Trots det känns det skumt. Jag har haft usla kostvanor länge, tillochmed sämre än nu, och inte upplevt samma besvär. Visst förstår jag att det blir värre med tiden och att det kanske är oundvikligt att hamna där jag hamnat, men det känns som att förändringen från en normalt fungerande kropp till en halvtrasig skedde på väldigt kort tid. Eller alltså, allt kom på en gång. Men vad vet jag. Det är kanske så det funkar.
Jag ska träffa en läkare senare i mars och tänker givetvis lyfta mina funderingar. Jag hoppas som sagt att saker och ting kommer att bli bättre, men jag vet att inget sker av sig självt. Jag vet också att jag är så totalt avslagen och handlingsförlamad att jag inte kan göra jobbet ensam. Därför har jag nu gått med på att ta hjälp av boendestödjare, något jag varit tveksam till tidigare. Inte sällan brukar ju dessa hjälpa till med hushållsbestyr, men jag är inte riktigt bekväm med att släppa in främlingar i min lya. Mitt privata rum. Istället är tanken att jag ett par - tre gånger i veckan ska promenera en sväng med boendestödjaren. Uppgiften för den som dyker upp är helt enkelt att hålla mig ansvarig för vad jag tagit på mig. Inget är klart än, men dealen kommer att vara att jag ska följa med ut och gå, med allt vad det innebär. Kliva upp, duscha, göra mig iordning... Allt sånt. Tro mig, inget av det har varit självklarheter för mig på väldigt länge. Jag har inte engagemang nog att på egen hand göra det som krävs, men när någon drar i mig tänker jag annorlunda. Så jag tror det blir bra. Jag hoppas det.
En tanke poppade upp. Kanske är det dags för mig att göra mer radikala förändringar? Jag har ju för avsikt att flytta från stan, vilket i sig är rätt radikalt, men kanske finns det mer jag kan göra? Det närmaste steget är att snagga mig. Det är inte så märkvärdigt egentligen, men jag har trots allt inte klippt mig på över två och ett halvt år. Det blir en viss skillnad. Vidare har jag tänkt att jag, nu när jag kommer att lyfta lite mer stålar varje månad, ska köpa lite nya kläder. Jag har inte köpt annat än kalsonger och strumpor under de senaste tre åren och lite nytt vore trevligt. En snubbe jag kände en gång i tiden föreslog mig att börja använda kostym. Jag avfärdade det direkt. Kostym är inte min grej. Eller? Det är onekligen något som är helt annorlunda mot hur jag klär mig nu, men kanske är det precis vad jag behöver för att verkligen gå vidare i livet? Så, vem vet? Kanske köper jag åtminstone en kostym. Bara för att. Jag har också funderat på att skaffa en hatt, men det kanske är att ta det hela för långt... Jag vet däremot helt säkert att jag kommer att köpa sneakers. En jäkla massa sneakers. Det är ingen direkt förändring, jag har länge gillat sneakers, men något som är jag kan jag ju få hålla fast vid.
Hej då.