Andreas Parker

2010-04-28
21:42:36

Skolminnen...

Ofta när jag tänker på min skolgång minns jag den som inte alltför avlägsen. Att det inte är så längesedan jag gick i skolan. När jag tänker lite längre inser jag att det faktiskt är en del år sedan... Jag tog studenten för 12 år sedan. 12 år! Jag började i första klass 1985. Det är 25 år sedan. T-j-u-g-o-f-e-m!!! Jösses Amalia.

Skolan jag spenderade mina sex första skolår i var en ganska typisk svensk sjuttiotalsinrättning. Skolan finns fortfarande kvar, men är fixad på både utsida och insida, så jag antar att den inte är så typisk längre. Nåväl. Samma typ av skola, samma stil rent byggnadsmässigt, fanns på flera platser i Västerås. Förmodligen också i hela landet, då den lite tråkiga halvfunkis-stilen bredde ut sig på 70 talet.

Även om det är en evighet sedan jag besökte min gamla skola... Förresten, jag kan ju lika gärna nämna den vid namn. Det är knappast hemligt. Okej, även om det är en evighet sedan jag besökte Hällbyskolan kan jag fortfarande minnas många av intrycken. Dofterna. Det sunkiga plastgolvet, nedtrampat och översprunget av tusen och åter tusen fötter, med eller utan strumpor och/eller skor. Vill minnas att det förekom främst två typer av golv; det lite ljusare i bland annat tamburen och det något mörkare i till exempel matsalen.

Klassrummen, och många av de utrymmen som förenade dem, begagnade sig istället av heltäckningsmatta. Sådana ser man inte så mycket av numera, eller hur? Inpyrd av svett och andra icke namngivna vätskor (och hederligt smuts) luktade mattan på ett ganska speciellt sätt, vill jag minnas. Och damm! Ständigt detta damm som samlades i mattans varenda fiber. Ett helvete för en allergiker.

Något vi hade roligt åt var den statiska elektricitet mattan i kombination med strumpbeklädda fötter genererade. Släpade man fötterna mot mattan tillräckligt mycket blev man tillräckligt laddad för att kunna utdela en smärre stöt. Sprak! Ja, ungefär så låter väl en stöt? Typ.

Möblerna var klumpiga och kantiga, inte sällan rödmålade. Varför just färgen röd var populär vet jag inte. Kan det ha något med de politiska strömningarna att göra? Nej, givetvis inte. Någon måtta på konspirationsteorierna får det vara.

Hällbyskolan har alltid framhållit vikten av litteratur. Att läsa var en självklarhet om du var (och är) elev på Hällby (som vi i regel kallade Hällbyskolan; kort och gott Hällby). Under en period delade klassföreståndaren in hela klassen (jag menar nu min klass, såklart) i par efter hur pass bra vi läste. De bättre paren klarade sig själva i större utsträckning än de lite sämre, vilket gjorde att den knappa personalstyrkan kunde sätta in åtgärder där de bäst behövdes.
Jag parades ihop med den coola killen i klassen, något jag blev både förvånad och hedrad av. Att läraren inte lade några sådana värderingar i indelningen brydde jag mig inte om. Jag var med den häftigaste killen i klassen. Kanske, kanske kunde detta ge mig några tuffhetspoäng.

Det gjorde det nog inte.

Så det lästes en hel del. Läste vi inte själva så läste läraren högt för hela klassen. Tidiga vintermornar med tända ljus och en spännande berättelse mins jag med värme. Inte bara för att ljusen brann på våra bänkar, bara några decimeter ifrån oss...

Minnen som däremot inte ger mig den varma och mjuka känslan inombords är de utflykter vi alltid skulle tvingas ut på. Oavsett väder. Om det var bestämt att en viss dag skulle vara friluftsdag, då var det så. Sedan kunde det regna, hagla eller blåsa orkanvindar, alla skulle ut. Jag har alltid varit betydligt mer bekväm av mig än att jag kan se tjusningen i en skogsvandring med tillhörande matsäck. Termosvarm choklad och svettig Skogaholm. Små frusna fingrar som krampaktigt håller i mugg och smörgås. Värk i ben och fötter.

Många fina skolminnen har jag, men lervälling och annan sörja hör inte dit.
2010-04-26
22:01:14

Var det en komplimang...?

Holy hell, vad sliten jag är...

Det är skumt, jag sover hela dagarna men är ändå ett urlakat vrak större delen av min vakna tid. Sover jag för mycket? Brist på energi av andra orsaker? För få aktiviteter? Ingen aning. Trött är jag, det är ett som är säkert.

Hämtade ut en massa mediciner idag och kunde konstatera att mitt frikort inte längre gäller. Dags att börja på ny kula, med andra ord. Happ. 782 spänn gick det på. En förbannad tur att SOC täcker den typen av kostnader, annars skulle jag verkligen kräla på den ekonomiska bottnen. Vilket jag iochförsig redan gör, men det skulle vara etter värre utan den hjälp jag får.

Apotekaren jag handlade av känner igen mig sedan länge och vi har surrat en del under mina besök. Hon brukar ofta påminna mig om att jag ser piggare och friskare ut än första gången hon såg mig för ett antal år sedan. Jovisst, det stämmer. När jag först träffade henne var jag i uselt skick. Sondmatningshotet var överhängande och jag var mer eller mindre ständigt nojig för att rasa ihop helt utan förvarning. Jag vill inte tillbaka dit. Egentligen.

När hon, och även andra, säger att jag ser friskare ut sätts en process igång. En mental process som analyserar och försöker acceptera det som sagts. Att se friskare ut, är det bra? Vad innebär det? Klart det måste betyda att jag har gått upp i vikt! Jag menar, jag VET ju att jag har gått upp i vikt. Det syns ju överallt. Mina kinder blir rundare för var dag som går. Mina kläder sitter helt klart sämre och sämre.

Eller betyder det nödvändigtvis inte det? Menar de något annat? Och i vilket fall som helst, är det fel att se frisk ut? Innerst inne vet jag att det är bra att se hälsosam ut (givetvis är det absolut bästa att också VARA hälsosam), men jag har så grymt svårt att ta det positivt. Jag tar det som en bekräftelse på att jo, jag har gått upp i vikt. Jag har säkert också blivit tjock. Jo, så måste det vara.

Vips, så har en kommentar som förmodligen var tänkt som en komplimang blivit ett mentalt ok som tynger mig hela dagen, ibland flera. Jag vill inte överanalysera. Jag vill inte älta. Dessvärre är dessa tankar starkare än min vilja allt som oftast, vilket gör att jag mer eller mindre aldrig kan känna mig glad och uppåt en hel dag. Långt ifrån. Det blir små skvättar här och där. Och under de korta stunderna ligger tankarna och maler i bakgrunden. "Nog fan är det vad de menar. De menar att jag är tjock."

Jag orkar inte.
2010-04-25
00:20:37

En ny dikt...

Den här kan nog bara den det berör verkligen förstå...



Landar mjukt



tårar rinner, faller och landar mjukt
som en påminnelse om att längtan aldrig dör ut

alla vakna nätter med bara vi
när andra sover, tankar på vad som kan bli

det jag aldrig sa, min kärlek blev kvar
alla mil som skiljer, frågan som aldrig fick svar

jag blev kvar i det som är sjukt
med tårar som rinner, faller och landar mjukt