Andreas Parker

2011-08-25
08:35:17

Tror jag att jag är...

God morgon. Hoppas jag iallafall att det är för er alla. Jag vet att det inte alltid är lätt att skutta ur sängen med ett leende på läpparna, speciellt inte när sommaren går mot sitt slut. Livet känns på något sätt en smula tristare när sommaren övergår i höst. Tiden går liksom långsammare, på ett negativt sätt. Det tar ett tag att komma in i hösten, men när man väl är där brukar bitarna falla på plats igen. 

Mitt liv är som vanligt ett sammelsurium av ingenting, i stort sett. Det går på rutin, och rutinerna är inget jag kan skryta med. Det är lustigt, egentligen. Lustigt hur man kan anpassa sig efter förändringar, påverkan utifrån, eller ibland inifrån. För 10 år sedan skulle jag skrämmas av bara tanken på ett liv likt det jag lever nu. Om någon då skulle säga mig att mitt liv ett decennium fram är innehållslöst och asocialt... Inte en chans. Jag skulle aldrig tro det, eller acceptera det. 10 år senare kan jag bara konstatera att min tillvaro i mångt och mycket blivit en sådan jag aldrig önskade mig. Det som skrämmer mig är att jag till viss del trivs med livet som det är. Missförstå mig inte, det är helt okej att att vara nöjd med det lilla. Men det känns inte riktigt som jag. Visst, delar av mig har alltid varit sådan. Jag var aldrig den som sprang från fest till fest eller hajkade i skogen. Många var de tillfällen då jag tackade nej till att träffa kompisar, just för att jag behöver tid i ensamhet emellanåt. Det som nu är mitt så kallade liv är tid i ensamhet och inte mycket annat. Och jag accepterar det, allt mindre motvilligt. 

Vill jag leva så här? Alltså, egentligen? Något inom mig säger nej. Fan, något inom mig SKRIKER nej! Men den malande delen av mitt inre, rösten som med en behaglig ljudstyrka släpande säger att det kanske inte är så illa trots allt, den lyckas dränka även det högsta vrål. Rösten får min hjärna att lojt godta tomheten och min kropp att kräva stillheten. Snart har ytterligare 10 år passerat. Jag är rädd att inte mycket kommer att ändras. 

Tror jag att jag är.
2011-08-08
00:17:30

Usel television...

Har ni tänkt på hur mycket dynga som faktiskt visas i TV? Klart ni har. Det är omöjligt att undvika. Slå på en kanal, vilken som helst, och jag garanterar att du inom loppet av ett par timmar har stött på åtminstone något fullständigt genomuselt. Låt se...

"Sommarkväll". Okej, jag förstår konceptet. Bjud in lite olika gäster, helst med varierande bakgrund, och låt dem prata lite otvunget om ditt och datt. Fine. Det finns dock en risk med konceptet. Det kan bli mördande tråkigt. Varför inte rigga upp en kamera i tant Agdas kök när hon har kafferep eller bridgeafton? Lika gastkramande.

"Allsång på Skansen". Kommentar egentligen fullständigt överflödig. Hur det här programmet har blivit "hippt" övergår mitt förstånd. Måns ska dock ha all heder, han tycks älska sin roll och gör ett bra jobb. Men det räcker dessvärre inte när idén är så galet förlegad att den får "Drutten och Gena" att kännas nyskapande och "on the edge".

"Paris Hilton's My New BFF". Ja... Alltså.. Nämen... Om jag låg bakom den här programidén skulle jag låta sinnesundersöka mig, skura mig ren med svinto och en bladning av klorin och aceton och därefter frivilligt låta mig låsas in på mentalsjukhus. Allvarligt.

"Martha Stewart Show". Har ni sett det här spektaklet? Martha Stewart är en institution i USA. Hon är som Oprah, fast med något mindre publik. Att hon är en dömd brottsling har inte fått henne att tappa fart, tvärtom. Hon tröskar vidare med sina shower, sina produkter och sitt magasin. Ta den sämsta TV-kocken från morgonnyheterna du kan tänka dig. Välj ut ett tillfälle när denne har en riktigt dålig dag. Kombinera detta med krulltotten från "Äntligen Hemma" och en släng Ernst Kirchsteiger. Mixa i en rejäl dos storhetsvansinne och självförhärligande och du har "Martha Stewart Show". Brutaluselt.

"The Tyra Banks Show". Oprah igen, blandat med lite Ricki Lake. Tyra Banks är besatt av att synas, höras och allt annat som gör att hon uppmärksammas. Hennes fejkade medlidande och omtänksamhet är i det närmaste kriminellt motbjudande.

"The Big Bang Theory". Nej, jag förstår inte. Jag förstår ingenting. Vari ligger den här seriens storhet? Visst, ett och annat skämt går hem, men jag kan också locka till ljumma skratt tre gånger på en halvtimme. Ingen ger mig en egen sitcom. Ska det roliga vara att det är "nördar" i centrum? Ledsen, men det är inte roligt. Det är bara pinsamt och obegripligt. Och Sheldon. Mer irriterande karaktär får man leta efter. "Han är ju guld!", tänker någon nu. Nej, han är inte guld. Han är en trist karaktär spelad av en skådespelare som levererar repliker på samma sätt som jag levererar kloka teorier om jordens uppkomst. Väldigt krystat och väldigt fejkat.

"Next Top Model". Samtliga varianter, alltså. Nya Zeeland, Australien, England, Uzbekistan, Långtbortistan... Olika länder, samma dynga. Ett gäng skrämmande smala tjejer, konspirerande och skitsnackande och alltid nära till gråt. Det är konceptet. En panel av "experter" säger sig veta vad som krävs och dömer ut tjej efter tjej på löpande band. Tjejer som inte är fullt så brutalt magra som de övriga får höra att de kanske, kanske, kan jobba som mullig modell. Seriöst. Egentligen är denna typ av produktioner det jag hatar allra mest och de som bestämmer att dylikt ska sändas bör rannsaka sig själva.

"Kniven Mot Strupen". Självklart måste vi ha en svensk version av Gordon Ramsey, eller hur? Låt oss ta en nolla som ingen vet vem det är, gärna med flottig frisyr, som åtminstone kan låtsas att han vet vad han snackar om. Ge honom ett eget program där han kan håna och förlöjliga lite som han själv vill, utan att behöva be om ursäkt för det. Kocken Alexander vill så gärna vara "Den Elake Kocken"-cool, men han lyckas bara vara "Arga Snickaren"-pinsam.

"Vad Blir Det För Mat?". På tal om flottiga frisyrer. Tidernas slabbigaste kock. Per Morberg vill nog mest av allt göra allt med händerna och avsmaka genom att doppa hela nyllet i grytorna. Köttet han använder vill han helst jaga själv, gärna genom att kasta sig över bytet och så brutalt som möjligt bryta nacken på offret. Därefter ska djuret slitas i stycken med råstyrka. Ni ser, Per är MACHO och låt ingen tro annat! Han har givetvis en egen tidning som pryds av en stolt Per i jaktmundering, redo att mörda lite till. Bara för att han kan, liksom.

TV 11 är ett kapitel för sig. Där har vi ett smörgåsbord av undermålig TV. "Jerry Springer", "Big Brother", "Bachelor", "Tool Academy", Cheaters"...
Om någon undrar vad som är fel med dagens samhälle, be dem kolla in den kanalen.
2011-08-01
16:13:48

Vad, hur, varför...

Jag försöker få ordning på mitt liv. Det märks kanske inte, men det är en långsam process. Det är myrsteg som gäller, och det tycks ta flera år. Eller så är det bara jag som väntar på något, vad det nu kan vara. Det är just det. Jag har ingen aning om vad jag egentligen väntar på, letar efter. Kärlek? Tja, kanske. Men en kärleksrelation kräver åtminstone två komponenter. It takes two to tango. Jag har visat mig vara en ganska usel danspartner. Är det motivation jag saknar? Joja, det ligger något i det. Fast ändå inte. Jag har drömmar, jag har mål. Saker som jag skulle vilja uppnå. Det är inte där problemet ligger. Det handlar om att jag är rädd att ansträngningen inte ska vara värd det. Tänk om jag jobbar stenhårt för att komma ur min nuvarande sits och trots det inte når ända fram. Eller tänk om jag når ända fram och när jag väl är där inser jag att det inte alls är vad jag vill. Orkar jag göra om allt igen då?

Vänner bygger upp sina liv, hittar kärlek och får barn. Ibland går det bra hela vägen, ibland spricker det någonstans, men på något sätt tar de sig i kragen och fortsätter leva. Det är som att tillfälliga bakslag inte påverkar dem, åtminstone inte på något märkbart sätt. En sprucken relation är inte två steg tillbaka, det är på sin höjd en paus. Kanske en välkommen sådan. Oavsett var de befinner sig i livet för tillfället ser jag på dem med avund. Det finns en målmedvetenhet och en klarsynthet jag önskar jag hade. Livet ska gå framåt, livet ska utvecklas. Inte vara en konstant uppförsbacke med hinder och blockeringar överallt. Frågan är hur man når dit. Frågan är vad som krävs för att rötterna ska slitas upp från hopplösheten, uppgivenheten och depressionen. Hur gör andra?

Fan. Jag ältar samma fråga om och om igen. Varför? Vore det inte vettigare att på allvar söka svaren istället för att lägga all energi på att försöka hitta nya formuleringar på samma trista frågeställning? Jo, givetvis. Men jag hamnar alltid på ruta ett igen. Eller kanske ruta noll. Hur hittar jag svaren? Var letar jag? Ska jag kanske ställa en helt annan fråga? Eller är det kanske så att jag har en idé om vad jag vill att svaret och därför väljer att dra öronen åt mig så fort jag känner av minsta antydan till att svaret kanske inte motsvarar mina förväntningar och förhoppningar?

Vad, hur, varför. Tre centrala ord som (för)följer mig vart jag än går.