Andreas Parker

2011-01-25
21:59:12

BMI, PK och lite sånt...

Wow, jag har sovit bort hela dagen. Det känns ju jävligt ovanligt. Visserligen är det för kallt för att vara ute, men ändå. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Töntig devis, egentligen. Jag har för mig att en lapp med den texten satt på väggen på dagiset jag gick som barn. Inte så konstigt, ungar ska tydligen släpas ut i vilket väder som helst, till varje pris. Vi skulle ut oavsett väderlek. Jag ger mig tusan på att vi skulle ha tvingats ut i såväl sandstorm som under en enorm tsunami-attack.

Det värsta med att sova hela dagen är att man missar så mycket. Även om det du missar i regel sker utomhus, och utomhus är det ju som sagt kallt. Men ändå. Inte många av mina vänner har tid att göra något på nätterna. Jag menar, på nätterna ska man ju i regel sova, right? Det är liksom det vanliga när du har ett jobb att sköta. Vilket jag inte har...

Jag har varit sjukskriven i sju år. Hur goda är mina chanser att komma in på arbetsmarknaden? 50%? 20? 10? Det blir svårare för varje år som går, helt klart. Med tiden tappar jag alltmer tron på mig själv och min egen förmåga. Jag har alltid varit osäker och utrustad med uselt självförtroende, men år av sysslolöshet gör det hela etter värre. Ju mer jag tänker på det, ju mer imponerad blir jag av människor som har arbete, människor som sköter sina jobb. Bara tanken på att jag ska ges ansvar för att ett jobb, vilket som helst, ska utföras ger mig rysningar och stora olustkänslor. Inte för att jag anser att jag av någon anledning ska slippa arbeta när andra gör det, utan för att jag är så vansinnigt osäker på om jag klarar av att ta ett sådant ansvar.

Tänk om jag gör fel? Jag är oduglig, och risken att jag ska begå misstag är överhängande. Jag borde pyssla med något som egentligen inte påverkar någon eller något. För allas bästa. Samtidigt vet jag att det för många är en viktig ingrediens i arbetet; känslan att det man gör faktiskt betyder något. Känslan av att vara behövd. Jag vill också vara behövd men jag är rädd att jag inte är tillräckligt bra för att vara det. Suck.

Läste ni förresten om matteläraren som ville att eleverna skulle räkna ut sitt BMI på mattelektionen? Flera av eleverna vägrade, ett agerande jag ger mitt fulla stöd. Jag läste kommentarerna till den artikeln och flertalet tycktes vara av uppfattningen att kritiken mot uppgiften är ett resultat av PK-hjärntvätt. Jag blir så trött. För det första; BMI har inget på mattelektionen att göra. Om BMI ska användas någonstans i skolan är det i hälsorelaterade ämnen. Gymnastik och eventuellt hemkunskap (där det kan finnas en poäng när man diskuterar matlagning), men inte på mattelektionen. Det finns tillräckligt många uppgifter elever kan ägna sig åt utan att behöva plocka in BMI som exempel. För det andra; BMI är ett begränsat redskap. Det är inte en exakt vetenskap och ger ibland en felaktig bild av vad som är "normalt". Vikthetsen och kravet på att passa in är hela tiden närvarande i skolan, BMI på mattelektionen gör bara pressen ännu större.

Jag börjar bli vansinnigt trött på att vissa hela tiden använder "PK" som någon typ av motargument. "Du tycker att homosexuella ska få gifta sig, men det är bara för att du är hjärntvättad av PK-media". Den som INTE är PK har sanna och riktiga åsikter och den som tycker annorlunda har indoktrinerats av politiskt korrekta politiker. Som i sin tur har hjärntvättats av... Ja, någon eller något. Den som har åsikter som anses vara PK kan inte tänka själv. Det är PK-maffian som styr. Och vänsterhäxor. Och miljömuppar.

PK att vara kritisk mot att BMI används som räkneexempel? PK, som i hjärntvättad? PK, som i en åsikt som egentligen inte är "på riktigt"? Nej, det handlar inte om det. Det handlar om om man bryr sig om människor eller inte. Jag vill inte att unga människor ska behöva må sämre än de redan gör. Därför är jag emot att BMI används så. Det är måhända PK, men framförallt är det en sund och vettig åsikt. Är det så jäkla konstigt att vilja att människor ska må bra?

De som använder PK som skällsord tycks vara ute efter att själva vara så icke-PK som möjligt. De ser ett egenvärde i "obekväma" åsikter. Är det PK att tycka att kvinnor förtjänar högre lön? Då tycker de motsatsen. Just för att inte vara PK. Det är så sanslöst fånigt.

Jag kanske är PK, men jag är det inte för PK:ismens skull. Jag är det för att jag verkligen tror på det jag säger att jag tror på. Inte för att det är PK. För att det är sunt förnuft.
2011-01-19
04:27:04

Ny dikt...

Utan värde

när du är säker
på att du är
utan värde
när det är din enda lag
och när du inte
längre orkar
säga ifrån
när du har blivit för svag
när varje tanke
du nånsin tänker
bara bekräftar
det du redan vet
att du är fel
och att din kropp
är defekt
när inget förändrar det
och ingen kärlek
sträcker sig
ända in
dina tankar säger emot
när du gett upp
och inte kan
försvara dig
självhatet har slagit rot
då är du som jag
säker på att du är
utan värde
när du är säker
på att du är
utan värde

när det är din enda lag

och när du inte
längre orkar
säga ifrån

när du har blivit för svag

när varje tanke
du nånsin tänker
bara bekräftar

det du redan vet

att du är fel
och att din kropp
är defekt

när inget förändrar det

och ingen kärlek
sträcker sig
ända in

dina tankar säger emot

när du gett upp
och inte kan
försvara dig

självhatet har slagit rot

då är du som jag
säker på att du är
utan värde
2011-01-12
22:27:46

Tjo och tjim...

Tjo.

Jag vet att jag inte har skrivit så mycket den senaste tiden och när jag väl har gjort det har inläggen varit av klart negativ och pessimistisk karaktär. Det är kanske inte så kul att läsa, fast å andra sidan vet jag inte om mina andra inlägg är så makalöst kul de heller. Jaja.

Grejen är att jag inte kan skriva om så mycket tjo och tjim. Det finns liksom inte så mycket av den varan i mitt liv just nu. Mentalt går jag på tomgång, med tydliga drag åt det cyniska och dystopiska. Ju mer jag tänker på mitt liv, ju mer nedstämd blir jag. Allt tydligare blir det att jag trampat ett djupt hål i det hörn jag målat mig in i. Där sitter jag och vet inte hur jag ska komma upp. Vad som krävs, vad som behövs.

Världen rusar förbi mig, åren springer på och människor utvecklas och upplever. Jag utvecklas inget. Jag snarare avvecklas. Och upplever... Tja, jag har nog upplevt min hjärnas alla mörka och mögliga hörn. Det är alltid något. Antar jag.

En god vän till mig har just fått sitt andra barn. Jag inser att jag knappt hunnit smälta att det första barnet har fötts. I min kompis liv har det givetvis hänt hur mycket som helst under tiden från barn ett till barn två. En spännande tid, en händelserik tid. En ganska naturlig tid, när allt kommer omkring. Hon är i min ålder och att få barn kring 30 är nog att anse som normalt. Tiden som har gått är naturligtvis densamma för henne som för mig. En månad är alltid en månad, oavsett om man heter Andreas och är en deppad snubbe i Västerås eller något helt annat, någon helt annanstans.

En månad är en månad. Det är vad du gör med månaden som gör skillnaden. Med få undantag ser alla mina månader, ALLA, ut precis likadant. Samma rutiner, samma tankar, samma noja. Det är de eviga repriserna som gör att tiden tycks springa ifrån mig. Jag kan inte se tillbaka och peka på olika händelser, händelser som definierar min existens och min tid. Människor som kan det, som kan se bakåt och minnas upplevelser och händelser, de upplever säkerligen att de har mer tid än jag. Eller åtminstone mer kvalitativ tid.

Om inte annat behöver hjärnan stapla upp händelserika dagar, veckor och månader rent tidsmässigt, i sorteringssyfte. Min hjärna behöver inte det. Den kan glida fram på autopilot. Slänga in nån finnig vikarie att sköta arbetet. En apa skulle klara det.

Så känns det. Jag vet inte om jag har blivit dummare, men jag har definitivt tappat i kvickhet. Undrar om inte korttidsminnet tagit en del stryk också.

Var var jag nu?