Andreas Parker

2010-08-29
14:19:33

Söndag...

Fan, min dator har börjat få spel. Spel som i skumma ryckningar och ticks, alltså. Vet inte vad det beror på, men jag hoppas att det går att fixa relativt smärtfritt. jag har inte råd att lägga ut en förmögenhet på nya grejer eller i värsta fall en helt ny dator.

Inte långt kvar till valet nu. Jag har resignerat en smula. Accepterat att borgarna får fyra år till på sig att slakta välfärden. Okej, låt gå. Jag kan inte göra mycket åt det. Jag röstar vänster, men om en majoritet vill ha högerstyre ska de få det. Det är vad demokrati handlar om. Jag hoppas, som ni säkert redan vet, att Sverigedemokraterna missar spärren. Deras valfilm tror jag inte hjälper dem till nya röster, men jag tror inte de tappar så mycket på den heller. Deras väljare har redan köpt propagandan. SD skulle kunna använda "Viljans Triumf" som valfilm, de skulle få trogna röster likförbannat.

Zlatan går till Milan. Jag kan inte säga att jag är deppig. Jag gillar nämligen både Barca och Milan sedan tidigare och att min favoritspelare nu går till den rätta Milano-klubben känns grymt. Synd att Zlatan inte fick mer tid på sig i Barcelona, men så fungerar det i toppfotbollen. TV4 jublar nog. De tappade spanska ligan till Canal Plus, vilket måste ha känts tungt. De grejade serie A, vilket med facit i hand måste ses som en seger. Med Zlatan i ligan lär intresset vara enormt. Snopet, Canal Plus.

Happ, nu slutade Spotify att funka. Anar att det har med min dators allmänna krackelerande att göra. Suck.
2010-08-24
20:13:40

Ingen får tro...

En alldeles för stor del av livet går åt till att försöka lära sig att stå ut med sig själv, inte sant? Att kunna kliva upp på morgonen, se sig själv i spegeln och kunna vara nöjd. Eller åtminstone inte missnöjd. Det är en kamp. Varje dag, varje vecka. Det är en ynnest att få vara tillfreds med sin tillvaro, med sin kropp, med sitt utseende, med den man är.

Jag undrar ibland hur det känns. Hur det känns att förvisso ha problem, men bara sådana som inte är kopplade till förakt mot jaget. Hur är det att gå ut bland människor och inte tänka på att andra hela tiden stirrar på en för att man är ful? Eller att människor man pratar med tycker att man är en trist idiot? Hur är det att helt enkelt trivas med sig själv?

Jag vet inte. Jag har inget svar. Har någon det? Kanske är det så att alla människor egentligen bär på dessa funderingar, dessa våndor. Kanske är det så att vissa bara är bättre på att dölja det, att ta på sig en mask. Bättre på att spela självsäkra. Isåfall, har det någon effekt? Mår man egentligen bättre av det? Blir det inte så att när man kommer hem, lämnas egen tid, då kommer masken av och verkligheten kommer ikapp? Det handlar ju om ett förljuget liv. Men det är klart, om man under en stor del av tiden klarar av att leva i sin lögn, och i den lögnen faktiskt mår bra och är lycklig, då är det fullt förståeligt. Fan, jag skulle ljuga mig blå om jag lyckades med det.

Men det kan jag inte. Jag är nog för rädd för att bli påkommen. Rädd för att andra ska genomskåda bluffen. Eller se på mig som någon som är lycklig utan att förtjäna det. Ja, jag vet. Det låter galet. Men jag tänker så. På samma sätt är jag rädd att andra ska tro att jag tycker att jag ser bra ut. Att jag inte är missnöjd med mitt utseende. Jag vill inte att de ska tro att jag tror att jag har något speciellt. Att jag har en speciell personlighet. Ett utseende andra dras till. Nej, ingen får tro att jag tror det. Ingen får tro att jag är så blind, att jag har så lögnaktigt höga tankar om mig själv.

Andra ska inte få tillfälle att skratta åt hur naiv och korkad jag är som tror att jag är någon. Så jag stryper alla sådana tankar innan de ens fått det minsta fäste. Det är ett liv i ständig paranoia, i ständig rädsla. Och en ständig jakt på ytterligare nedvärdering.