09:38:17
Vad är viktigast?
Jag såg nyligen den svenska filmen "Jag Saknar Dig", om en tjej som förlorar sin tvillingsyster i en trafikolycka. Trots ett haltande och rörigt manus är filmen sevärd, inte minst på grund av bra skådespelarinsatser av de unga systrarna. Främst bärs dock filmen av ämnet som sådant. Hur går man vidare när en närstående går bort, och därtill alldeles för tidigt? Systrarna i filmen är endast 15 år gamla.
Historien rör mig djupt, eftersom jag känner igen mig i mycket. När min storebror var i ungefär samma ålder som den förolyckade systern i filmen blev han svårt sjuk i hjärnhinneinflammation. Det började som en mer eller mindre "vanlig" feber men utvecklades snabbt till en dödlig sjukdom. Länge var läkarna osäkra på om min bror skulle överleva. De ställdes inför en ny utmaning, då de aldrig stött på en så ung människa med en så svår variant av sjukdomen. En ständig kontakt med specialister i Schweiz upprättades och akademiska sjukhuset i Uppsala var hela tiden beredda att ta emot min bror om läget skulle förvärras ytterligare och en hjärt-lungmaskin skulle behövas.
Det gick aldrig så långt, men läget var länge osäkert. I närmare två månader var han nedsövd och kopplad till en respirator och större delen av tiden svävade han mellan liv och död. Även om jag slutligen fick behålla min bror, till skillnad från tjejen i filmen, tvingades jag leva med döden på ett sätt jag inte önskar någon, speciellt inte någon som är så ung som jag var. Jag var 12 år.
Jag förlorade aldrig hoppet, men jag brottades hela tiden med tankar om framtiden. Tänk om... Hur återfinner man glädjen när man drabbas av en så stor förlust? Samtidigt drabbas du av skuldkänslor. När är det okej att försöka ta tag i livet igen, trots den ofantliga sorgen? Jag försökte leva så normalt som möjligt, och jag lyckades ganska bra. Jag missade endast en skoldag, trots att det fanns en stor förståelse för om jag valt att stanna hemma oftare. Kanske var min skolnärvaro mitt sätt att försöka hålla mig själv flytande när livet hemma ofta var som en resa på det stormigaste hav.
Föräldrarna i filmen slits mellan behovet av att få sörja och kravet på att återgå till någon typ av normalitet, med arbete och annat som förr eller senare måste tas itu med. Mamman gråter i det närmaste hysteriskt när pappan säger att hon måste börja dra in pengar igen. Hon är inte redo att arbeta. Det känner jag igen. Min mor hade dylika hysteriska perioder, även om de inte rörde arbetet. Mamma levde med samma maktlöshet som alla i familjen, men kanske slet det mest på henne. När läkarna emellanåt lämnade dystra besked om min brors tillstånd vann ilskan över logiken och mamma förbannade läkarna för att de inte gjorde tillräckligt.
Det är lätt att ta familjemedlemmar för givet. De finns ju där, och de kan inte komma ifrån släktbanden. De kan aldrig riktigt lämna dig som en vän kan göra. Ändå är det nog det största misstag vi kan göra. Ta aldrig familjen för given. När min bror var sjuk var det enda jag önskade att han skulle bli frisk. Han blev frisk och även om jag inte visar det så mycket som jag borde är jag oerhört tacksam för att han kom hem igen. Livet är förgängligt och ibland kortare än vi räknat med. Efter att ha gått igenom min brors sjukdom och senare också min mors cancer vet jag hur det känns att leva med döden tätt inpå. Jag visar det inte ofta, men innerst inne tackar jag varje dag alla människor som gav min bror och min mor livet åter.
När någon i din familj gör dig arg, stanna upp och tänk på hur ditt liv skulle se ut utan den du är arg på. När anledningen till att du är arg ställs mot tanken på att förlora någon, vad är egentligen viktigast?