Andreas Parker

2012-01-26
09:38:17

Vad är viktigast?

Jag såg nyligen den svenska filmen "Jag Saknar Dig", om en tjej som förlorar sin tvillingsyster i en trafikolycka. Trots ett haltande och rörigt manus är filmen sevärd, inte minst på grund av bra skådespelarinsatser av de unga systrarna. Främst bärs dock filmen av ämnet som sådant. Hur går man vidare när en närstående går bort, och därtill alldeles för tidigt? Systrarna i filmen är endast 15 år gamla.

Historien rör mig djupt, eftersom jag känner igen mig i mycket. När min storebror var i ungefär samma ålder som den förolyckade systern i filmen blev han svårt sjuk i hjärnhinneinflammation. Det började som en mer eller mindre "vanlig" feber men utvecklades snabbt till en dödlig sjukdom. Länge var läkarna osäkra på om min bror skulle överleva. De ställdes inför en ny utmaning, då de aldrig stött på en så ung människa med en så svår variant av sjukdomen. En ständig kontakt med specialister i Schweiz upprättades och akademiska sjukhuset i Uppsala var hela tiden beredda att ta emot min bror om läget skulle förvärras ytterligare och en hjärt-lungmaskin skulle behövas.

Det gick aldrig så långt, men läget var länge osäkert. I närmare två månader var han nedsövd och kopplad till en respirator och större delen av tiden svävade han mellan liv och död. Även om jag slutligen fick behålla min bror, till skillnad från tjejen i filmen, tvingades jag leva med döden på ett sätt jag inte önskar någon, speciellt inte någon som är så ung som jag var. Jag var 12 år.

Jag förlorade aldrig hoppet, men jag brottades hela tiden med tankar om framtiden. Tänk om... Hur återfinner man glädjen när man drabbas av en så stor förlust? Samtidigt drabbas du av skuldkänslor. När är det okej att försöka ta tag i livet igen, trots den ofantliga sorgen? Jag försökte leva så normalt som möjligt, och jag lyckades ganska bra. Jag missade endast en skoldag, trots att det fanns en stor förståelse för om jag valt att stanna hemma oftare. Kanske var min skolnärvaro mitt sätt att försöka hålla mig själv flytande när livet hemma ofta var som en resa på det stormigaste hav.

Föräldrarna i filmen slits mellan behovet av att få sörja och kravet på att återgå till någon typ av normalitet, med arbete och annat som förr eller senare måste tas itu med. Mamman gråter i det närmaste hysteriskt när pappan säger att hon måste börja dra in pengar igen. Hon är inte redo att arbeta. Det känner jag igen. Min mor hade dylika hysteriska perioder, även om de inte rörde arbetet. Mamma levde med samma maktlöshet som alla i familjen, men kanske slet det mest på henne. När läkarna emellanåt lämnade dystra besked om min brors tillstånd vann ilskan över logiken och mamma förbannade läkarna för att de inte gjorde tillräckligt.

Det är lätt att ta familjemedlemmar för givet. De finns ju där, och de kan inte komma ifrån släktbanden. De kan aldrig riktigt lämna dig som en vän kan göra. Ändå är det nog det största misstag vi kan göra. Ta aldrig familjen för given. När min bror var sjuk var det enda jag önskade att han skulle bli frisk. Han blev frisk och även om jag inte visar det så mycket som jag borde är jag oerhört tacksam för att han kom hem igen. Livet är förgängligt och ibland kortare än vi räknat med. Efter att ha gått igenom min brors sjukdom och senare också min mors cancer vet jag hur det känns att leva med döden tätt inpå. Jag visar det inte ofta, men innerst inne tackar jag varje dag alla människor som gav min bror och min mor livet åter.

När någon i din familj gör dig arg, stanna upp och tänk på hur ditt liv skulle se ut utan den du är arg på. När anledningen till att du är arg ställs mot tanken på att förlora någon, vad är egentligen viktigast?

2012-01-18
12:04:44

Den jag en gång var...

Jag har funderat mycket på vad som gjort mig till den jag är. Vad det är som får mig att tänka som jag tänker, att agera som jag agerar. För de flesta av oss präglar barndomen livet, även i vuxen ålder. Våra barndomsår lägger grunden till våra framtida kliv. På gott och ont, för en barndom är sällan problemfri. Hur gör man för att inte påverkas negativt av de bekymmer och besvär man drabbats av som barn?

När jag var barn tyckte jag om ensamhet, något jag gör än idag. Mer än många andra på mitt dagis kunde jag roa mig själv med papper och pennor i ritrummet, med ett pussel eller byggklossar. Jag undvek inte alltid andra. Jag var inte asocial på det sättet. Men ensamhet och tid för mig själv var viktigt redan då, något som personalen på fritids skulle finna tillräckligt märkligt för att råda min mor att ta mig till en psykolog.

Har det behovet av ensamhet gjort mig osäker med andra? Har jag byggt murarna runt min egen värld så höga att jag inte kan se över dem? I och med att jag sökte mig till ensamhet, och därigenom skilde mig från många andra barn, befäste jag bilden av mig själv som annorlunda. Som lite underlig. Det begränsade min förmåga att känna mig helt trygg i större grupper och gjorde att jag ofta kände mig uttittad och bedömd på ett annat sätt än de övriga i gruppen, de "normala".

Jag har tagit för mig ändå. Jag har i regel haft lätt för att säga vad jag tycker och sådant som skolarbete har inte lidit nämnvärt av dessa problem. Det har dock mer att göra med att jag handlar impulsivt. Ofta när jag i skolan sade eller gjorde något ångrade jag det direkt efteråt, rädd att det jag sade eller gjorde var fånigt eller dumt.

Jag har aldrig känt att jag kan föra mig med säkerhet och självförtroende. I skolan kunde jag avundas de som alltid tycktes göra allting rätt. De sade rätt saker, de var coola i alla sammanhang och verkade hela tiden ha läget under kontroll. Jag var klantig och tafatt och någon det var lätt att skratta åt.

Jag blev retad i skolan. Jag kallades tjockis och varianter på ordet, något som ytterligare bekräftade mina farhågor om att jag verkligen var annorlunda. Visst, det finns alltid lite större barn i en skola, men som utsatt känner man sig ensammast i världen.

När jag ser på mig själv idag ser jag att inte mycket har förändrats. I mina ögon är jag fortfarande det osäkra barnet som är rädd att göra bort sig, övertygad om att det likväl är oundvikligt. Jag är fortfarande blyg och någon andra människor antingen ser ner på eller inte tar på allvar. Jag är ännu den man skrattar åt.
Jag är fortfarande tjockisen som varje dag räknar med att bli retad för det. Alltjämt är jag den klantiga som inte kan föra sig coolt och ledigt, som säger fel saker vid fel tillfälle.

Efter så många år har jag ännu inte lyckats lämna den tiden bakom mig. Jag är ännu påverkad av det jobbiga jag upplevde då och det hindrar mig mer än jag nog kan ana själv. Jag förstår dock att måste bryta mig loss från den jag var då om jag någonsin ska känna mig helt säker i mig själv. Om jag någonsin på allvar ska kunna ta för mig av livet, av kärlek, av glädje.

Frågan är bara hur. Om det ens går.

2012-01-14
10:59:27

Livet med gröna ärtor...

Jag har nyligen läst boken om Zlatan som släpptes förra året. Intressant litteratur, om än inte oumbärlig. Just nu läser jag Anders Tengners "Access All Areas", om livet som musikjournalist. Den är riktigt bra och jag rekommenderar den varmt. Med en brasklapp. Risken att du ser på ditt eget liv som ofattbart torftigt när du plöjer igenom sidor av backstage-fester, hembesök hos rockstjärnor, konserter och åter konserter är överhängande. Inspirerad av dessa självbiografiska verk har jag börjat fundera på min egen historia. Har jag något att erbjuda, något som skulle motivera en utgivning i bokform? Svaret är nej. Jag har levt ett dussinliv, när allt kommer omkring. Ett liv de flesta människor känner igen och inte behöver läsa om. De lever det själva.

Men, vafan. Det är jag som bestämmer över innehållet här och vill jag skriva om mer eller mindre intressanta händelser i mitt liv har jag all rätt i världen att göra det. Så det så.

När jag var barn, runt tre - fyra år, bodde jag tillsammans med min familj i ett hyreshus som låg i närheten av ett hem för personer med psykiska problem. En dag, en varm dag, traskade jag runt på gården med en vattenflaska i näven. Ni vet, en sån där sportflaska med en liten "pip" på korken. Jag höll som bäst på att dricka, med "pipen" i munnen, när en äldre kille kom fram och sparkade till flaskan. Ett par tänder sabbades (fast inte så mycket antar jag, då några efterföljande problem inte uppstod) och jag blödde en hel del. Just blodet minns jag inte själv, men min mor har berättat för mig om hennes panik när hon såg allt blod. Snubben som sparkade mig tillhörde hemmet för personer med psykiska problem, visade det sig senare. 30 år senare har jag själv psykiska problem. Samband? Nää, givetvis inte. Dessutom är mina psykiska problem inte på institutionsnivå.

Jag har aldrig varit ett ljus i skolan. Jag var inte kass, snarare strax under medel, men att plugga har aldrig riktigt varit min grej. Jag började trots det inte skolka på allvar förrän jag gick i nian. Smart drag, passa på att börja skolka just när betygen verkligen betyder något. Gymnastiken skippade jag gärna, likaså träslöjden. Barnkunskap var heller ingen höjdare. NO-ämnena var stentrista, framförallt fysik. Rena döden. Så jag skolkade. Så vad gjorde jag då med min busiga frihet? Passade på att dra ner på stan? Gled jag hem för att vila ett par timmar? Nope. För det mesta avnjöt jag skolkandet i skolan. I elevhallen eller där i krokarna. Idiotiskt. Om jag ändå var kvar i plugget kunde jag väl lika gärna plåga mig igenom lektionerna? Mitt skolkande började faktiskt tidigare. Mycket tidigare. I första klass, närmare bestämt. Jag tror inte jag började skolan med samma spänning och pirrande nyfikenhet som de flesta andra barn gör. Jag saknade ganska omgående tiden innan skolbänkar och svarta tavlor. Vidare hade jag ibland svårt att trivas i grupp, vilket gjorde tillvaron i en klass med drygt 20 elever ganska påfrestande. Vad gör man då? Man rymmer. Rymmer sa jag då, men skolka är det rätta ordet. Jag stack iväg till någon närliggande lekplats där jag i min ensamhet funderade på hur mycket bättre livet var innan jag skyfflades in i skolsystemet. Ibland spanade jag från mitt gömställe efter någon lärare som lämnat skolan på jakt efter mig. Dessa tidiga skolktillfällen blev inte så många. Med tiden anpassade jag mig efter schema och regler. Men jag har fortfarande vissa problem med att bli tillsagd vad jag ska göra.

Fråga mig inte varför, men när jag var barn älskade jag gröna ärtor. När det serverades lassade jag upp rejält på tallriken och lät mig väl smaka. Hör ni hur befängt det låter? Gröna ärtor! Det är ju ingen gastronomisk sensation direkt. Men jag älskade det. En dag skulle kärleksrelationen dock få ett hastigt slut. På dagis serverades det gröna ärtor som tillbehör och jag lade min vana trogen upp rejält med ärtor. För rejält, visade det sig. Senare samma dag längtade ärtorna ut och jag kräktes grönt. Stiligt. Under flera år därefter skydde jag gröna ärtor som pesten. Numera kan jag få i mig ärtorna, men det är inget jag någonsin efterfrågar. Minnet av grön spya lämnar mig aldrig.