Andreas Parker

2011-07-25
09:38:22

Om Norge...

Jag känner att jag måste säga något om det som drabbat Norge. Men vad kan jag säga? Hur sätter jag ord på det som är så svårt att förstå, så svårt att förklara? Dessutom är jag inte säker på att jag riktigt tagit in vad som egentligen har hänt. Det är en ofattbar förödelse vars like vi sällan skådar. Det är en handling som är så långt från vad de flesta av oss anser vara rätt och riktigt. Det är vansinne.

Anders Behring Breivik har skrivit in sig i historieböckerna och jag antar att det är en del av hans plan. Galningar har en tendens att bli ihågkomna. De blir ökända. Anders Behring Breivik har lyckats. Hans manifest finns tillgängligt för vem som helst att läsa. Det sprids snabbt över nätet, exakt enligt planerna. Vad vi måste göra nu är att se till att det inte går för långt. Att det inte går längre.

Att manifestet nu är tillgängligt är inte odelat negativt. Vi har något att lära av det. Vi kan, vi måste, ta innehållet på allvar. Vi måste förstå att dessa idéer finns och att de sprids snabbare och snabbare. Med sanning, moral och en känsla av rättvisa ska vi bemöta dessa tankar. Och vi ska besegra dem.

Jag har ögnat igenom delar av manifestet och det är inte unikt. Idéerna är inte nya, åsikterna är välkända. Däremot finns det något som gör det hela speciellt. En kall, kalkylerande inställning till människor och till själva livet. Manifestet rymmer en övertygelse som är extrem och en övertygelse jag hoppas endast ett fåtal delar. Helst ingen.

Islam är enligt Anders Behring Breivik den stora fienden. Det är som sagt inget nytt; vi har t ex Sverigedemokraterna som delar samma syn. Minns Jimmie Åkessons debattinlägg i Aftonbladet. Det är dock inte den enda fienden. Behring Breivik är extremt konservativ, vilket speglas i manifestet. Där finns ett avsnitt om feminismen negativa påverkan på dagens samhälle. Kvinnans frigörelse har enligt manifestet gått för långt, något som Anders Behring Breivik finner ytterst olyckligt. Kvinnans plats är i hemmet, där hon ska ta hand om barnen och svara på mannens behov. Kvinnor ska inte uppmuntras att göra karriär eller ens nå högre studier.

P-piller ska kraftigt begränsas och bli svårare att få tag i. Abort ska göras olagligt. En tydligt begränsning av kvinnans rättigheter, med andra ord. Vidare vill han att sexualkunskap minimeras eller åtminstone skjuts upp. Sex ska ske inom äktenskapet, ingen annanstans. 50-talet är modellen, eftersom den modellen fungerade. Det Behring Breivik missar eller inte tar hänsyn till är att världen och människor förändras och utvecklas. Det är enligt mig ett naturligt skeende. Kvinnor får ökade rättigheter genom kamp och den kampen är en del av utvecklingen. Det är en naturlig effekt av världens och människans framsteg. Anders Behring Breivik vill vrida tiden tillbaka och så fast är han i sin sneda världsbild att han inte inser att det är en omöjlighet. Den tiden är förbi och att tro att människan kan eller vill ta flera steg tillbaka är oerhört naivt. Ett tydligt bevis på att Behring Breivik lever i en bubbla och vägrar öppna ögonen då det skulle rasera den utopi han föreställer sig.

Han ser sig själv som en hjälte, som den som ska rädda Europa från islam och att vi så småningom kommer att förstå hans storhet. Jag hoppas och tror att han missbedömer mänsklighetens vilja att omfamna en mördare. Han förtjänar att bespottas, hånas och förlöjligas som det patetiska patrask han är.

Jag vill se en snabb rättegång för att minimera hans möjligheter att använda ett sådant forum för att sprida sin propaganda. Anders Behring Breivik ska dömas och låsas in för gott. Punkt.
2011-07-15
09:38:28

Tand för tand...

Det är vist lite halvrisigt väder här i Västerås idag. Taskigt för de som måste ge sig ut. Det vill säga; inte jag. Jag har ju som bekant inget liv eller någonstans att gå, så ovälkommet väder oroar mig föga. Fast... Ibland önskar jag såklart att jag istället fick oroa mig för vädret som ett resultat av ett aktivt liv. Men man kan väl inte få allt här i livet. Eller någon annanstans.

Betade av del två av min rotfyllning igår. Jag har nojat en del inför besöket, eftersom det första var så infernaliskt smärtsamt. Det visade sig att mina olustkänslor var obefogade, då besöket helt klart var mindre jobbigt än jag trodde det skulle vara. Själva bökandet i tanden kändes inget alls. Jag var såklart bedövad, två gånger om tillochmed, men det var jag även under det första (och plågsamma) besöket och den gången tog inte bedövningen riktigt. Infektion gjorde att den inte verkade som den skulle. Inga sådana problem den här gången, alltså. Det som däremot var lite småjobbigt var att gapa konstant. Tack och lov fick jag lite avlastning med hjälp plastgrejen man petade in i munnen just för att hålla gapet i öppet läge under den dryga timmen besöket varade.

Rotfyllning förknippas i regel med smärta när gemene man hör ordet. Än så länge är den smärta jag upplevt på grund av ingreppet inte alls så markant som jag föreställt mig. Ganska skumt, egentligen. Ser man till vad rotfyllning verkligen går ut på borde smärtan vara näst intill obeskrivlig.
Jag fick se en röntgenplåt som visade tanden med tre nålar nedkörda i kanalerna, ända till roten. Det ser ut att göra snuskigt ont, men jag kände inget alls. Den här gången.

Nu återstår ett besök för att slutföra rotfyllningen helt. Skönt.

Jag bestämde mig när rotfyllningen påbörjades för att inte dricka Pepsi Max förrän man var helt färdig med proceduren. Det är över en månad sedan. Med tanke på hur mycket Pepsi Max jag normalt bälgar i mig anser jag min bedrift vara klart godkänd. Pepsi Max-ren i över en månad. Men jag är inte säker på att jag kommer att klara mig hela vägen. Det sista tandläkarbesöket är nämligen inte inbokat förrän i oktober. Det är en lång tid kvar.

Jag har tillfälligtvis ersatt Pepsi Max med Fun Light. Det är gott, men jag saknar cola...
2011-07-05
22:18:45

När ska det sluta? När får jag vila?

Dags att damma av skrivandet igen. Det går lång tid mellan gångerna nu, veckor mellan inläggen. Jag vet inte riktigt vad det beror på, för jag har egentligen inte mindre att säga. Det är väl bara så att jag inte kan motivera mig tillräckligt mycket för att sätta mig och klura ut formuleringar. Whatever.

Så jag var ju på Iron Maiden för några dagar sedan. Det var riktigt grymt, trots att Bruce och grabbarna var små som tändstickor. Och trots att en flaska vatten (ljummet vatten, till råga på allt) kostade 25 spänn. Utan kork!

Men som sagt; grymt var det. Brorsan var med, och för honom var det första gången på en konsert av dylik dignitet. Han blev nog rätt överrumplad av hur mycket folk det var där. Framför våra platser satte sig ett par tjejer en bit in i konserten. Trevligt med lite kvinnlig fägring. De tog kort på sig själva, ett "här är vi på konsert"-kort. Jag böjde mig fram och gjorde V-tecknet för att komma med på bild. Jag kom med, men jag kände mig lite taskig för att ha sabbat bilden, så jag bad om ursäkt. Då tog de en till. Utan mig. Smart.

Tjejer.

Jag har kommit in i en period då jag knappt kan se på TV utan att bli ledsen och fullständigt bombarderad av ensamhetskänslor. Det är kärlek, värme och ömhet överallt, på varenda kanal! Hela tiden allt det jag inte har. Hela tiden det jag under så många år försökt intala mig själv att jag klarar mig utan. När jag hamnar i en sådan här svacka är det smärtsamt uppenbart att jag inte har lyckats.

Kommer jag någonsin bli helt nöjd med att vara ensam, eller är det något ouppnåeligt? Är det överhuvudtaget eftersträvansvärt? Jag vet inte. Jag antar att jag har gjort fel. Eller är felprogrammerad. Antingen väljer man att satsa fullt ut, att tro på kärleken och verkligen jobba för den. Eller så drar man en gräns och säger blankt nej till ens den minsta fundering på kärlek. Antingen eller. Jag har försökt, men hamnat någonstans i mitten. Och det kanske är det värsta av allt. Jag vill ha något jag inte kan få, samtidigt som jag misslyckas med att övertyga mig själv att jag inte behöver det jag önskar jag hade. Det misslyckandet gör mig frustrerad och arg på mig själv. Kaos.

När ska det sluta? När får jag vila?