Andreas Parker

2011-10-20
21:55:46

Oktober-filosofi...

Snart är vi inne i november. November är en lite skum månad. Jag har alltid sett den som en vinter-månad, men den kanske snarare tillhör hösten? Ju senare snön kommer, ju mer rimlig blir ju den tesen. Det gör förvisso det samma, november följs ju som alltid av december, oavsett.

Gaddafi/Khadaffi/Khaddafi/Whatever (kärt barn har många namn) är av allt att döma död. Borta. Väck. Inte längre med oss. Som motståndare till dödsstraff är jag alltid en smula kluven till dödande av diktatorer. Jag förstår vreden och viljan att bli av med en despot en gång för alla, men jag anser samtidigt att ingen har rätt att ta en annan människas liv. Vare sig Bin Laden eller Gaddafi ställdes inför rätta, vilket ju vore det mest vettiga. Jag hade gärna sett båda i ordentliga rättegångar med tydliga åtalspunkter, men av det blev intet.

Å andra sidan gråter jag inte blod när en diktator smakar stålet.

Idag hörde min terapeut äntligen av sig igen, för första gången sedan juni. Eller maj. Hon ringde mest för att försäkra mig om att de på den psykiatriska kliniken inte har glömt mig. Trevligt att höra, men jag har aldrig tänkt den tanken. Jag vet att det finns planer för mig, men jag vet också att det är svårt att samordna allt. Det som skjuter upp allt den här gången är en organisatorisk fråga; en samtalskontakt min terapeut och min läkare anser passa mig jobbar inte på just den kliniken, vilket gör att det är svårt att få till allt. Eller något i den stilen. Det är lugnt. Jag håller mig flytande.

Jag är ganska speciell. Jo, det är faktiskt så. Jag har nämligen aldrig spelat Wordfeud. Jag kan höra tusentals hakor falla till golvet, men det är faktiskt helt sant. Jag är inte säker på att jag skulle uppskatta spelet. Som jag förstått det spelar man mot andra, vilket man ju oftast gör när det handlar om spel, och jag är ingen vidare bra tävlingsmänniska. Mitt psyke är inte riktigt rustat för den press det innebär att tampas med andra ordkrigare. Jag är dessutom en usel förlorare. Om möjligt en ännu sämre vinnare. Jag har trots det ganska god moral när det gäller spel med och mot andra och fusk är inget jag ägnar mig åt. När jag inte spelar blott mot mig själv eller en artificiell motståndare, vill säga. Då åker moral och etik all världens väg. Mitt motto när det rör den typen av spel är: Varför spela om du inte kan vara säker på att vinna?

När jag inte behöver ta hänsyn till någon annan fuskar jag mer än gärna röven av mig. Så gemen är jag.

Jag har fastnat halvvägs in i "Bröderna Karamazov". Jag har inte läst ur den på några dagar, och när det blir så, ett kortare eller längre uppehåll, är det svårt att finna rytmen igen. Man lyfter åter upp boken och märker att såväl karaktär som miljö känns främmande. Tiden har slitit på förmågan att se samband i texten man läser. Vem är han och varför gör han så? Man bläddrar tillbaka för att pigga upp... Det lustiga är att ju längre tid det går mellan lästillfällena, ju längre bak i boken måste jag gå för att komma in i matchen igen. Men jag ska läsa ut den, utan tvekan. Någon gång.

Jag ska åtminstone läsa pekboksvarianten, det lovar jag! "Max potta och Bröderna Karamazov".

Läser att pojkbandet Westlife splittras. Har de inte redan gjort det?

Pojkband. När man använder sig av ordet pojkband menar man inte i första hand ett band med pojkar i, utan ett band som spelar en viss typ av radiovänlig, dansant och lite smörig musik. Säger man tjejband menar man i första hand ett band med tjejer, oavsett vilken typ av musik de spelar. Bara en liten reflektion.

----

Även om allt går åt helvete så går det iallafall.
2011-10-02
23:35:01

Someone Like You...

Fan, hela söndagen har präglats av ett trist höstregn. Det har lett till att jag dels har sovit mest hela dagen (okej, det är inte bara regnets fel), dels inte varit utanför dörren ens en minut (det är däremot definitivt regnets fel. Åtminstone nästan). Nämnde jag att det är söndag? Det passar liksom ihop. Fattas bara en baksmälla på det. Nu är det ju tack och lov så att jag inte begagnar mig av alkoholhaltiga drycker, har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Den typiskt Svensson-aktiga södagssjukan undkommer jag således.

Men å andra sidan; till vilken nytta? En dag som denna, och det är ju en sådan dag som räknas, spelar det väl egentligen inte någon roll? Jag har i mångt och mycket gjort ungefär det jag skulle ha gjort som bakis, alltså ingenting. Jag slipper visserligen illamåendet och suget efter fettdrypande snabbkäk. Gott så.

Aftonbladet har sin egen lilla följetong i vilken de följer 96-åriga Eva och hennes flytt till Thailand. Det är gulligt och inspirerande, visst. Men har det verkligen så pass högt nyhetsvärde Aftonbladet har givit det? Jag är inte så säker på det. Fast det vågar man kanske inte säga. Risken att framstå som ett okänsligt kräk är månne för stor. Skitsamma. Jag tycker inte att det är särskilt viktiga nyheter. Så. Nu sa jag det. Häng mig.

En skum sak händer mig titt som tätt. Jag har Adeles "Someone Like You" på hjärnan. Det är en grym låt. När jag nynnar den tyst för mig själv, bara i tanken, glider jag nästan ofrånkomligen in i Pearl Jams "Black". Fråga mig inte varför, det är jag nämligen inte helt hundra på själv. "Black" är förvisso en grym låt även det, bättre än Adeles dessutom, men de har ju ingenting med varandra att göra. Eller?

Jag gillar i regel inte listlåtar, just för att de är så pass utstuderade listlåtar. Man kan nästan se producenterna sitta och pula med datorprogrammet StraightToTheTopOfTheTopplistaPowerTool med dollartecken i ögonen. Men så ibland, väldigt sällan, dyker en låt som "Someone Like You" upp. Det är positivt och ger lite hopp om att allt kanske inte är förlorat, trots allt.

En blick på singellistan får mig att inse att jag inte har något större koll på vad som går hem idag. Jag känner igen blott en bråkdel av artisterna. Och jag kan konstatera att det är väldigt mycket "featuring" överallt. Det är en tydlig varningsklocka. När en låt framförs av artist X featuring artist Y, då kan man utan att förta sig räkna med att låten är skit. Jag vet inte varför det är så, bara att det faktiskt är just så. Det är väl en naturlag eller något.

Att töntarna Dead By April innehar plats numero två på albumlistan är så deprimerande att jag inte ens orkar kommentera det. Förresten, där har vi kanske en kommande milstolpe i uselhet. Dead By April featuring Takida. Hjälp. När den dagen kommer tänker jag bosätta mig i en bunker och aldrig mer återvända. Då är allt förbi. Ridå.