Andreas Parker

2008-09-30
09:14:31

Att finna kärlek på nätet...

En kompis till mig brukar fråga mig hur det går med tjejerna. Han menar att eftersom jag hänger så mycket på nätet borde jag ju träffa flera stycken som jag så småningom lär känna. Han och jag är helt olika varandra när det handlar om att ta sig an det motsatta könet. Han har gott självförtroende, vågar satsa och är beredd på att ta en nit. Han är på det igen lika snabbt igen. Med facit i hand har det fungerat rätt bra för honom, något jag är skitglad för. Han vill ha kärlek och förtjänar det.

Men när han frågar mig... Då är det alltid lika jobbigt att svara och säga som det är; att det inte händer något alls. Visst, jag gör inte mycket åt det. Jag "raggar" inte på nätet, har aldrig drömt om att träffa Miss Right online. Men varför inte? Alltfler träffas ju via dejtingsajter och dylikt och det som förr verkade vara mest en fluga är nu i allra högsta grad en realitet. Det GÅR att träffa sin drömpartner på nätet.

I mitt fall handlar det först och främst, som alltid, om rädsla. Jag vågar inte känna efter om jag har några djupare känslor för någon jag träffat online, även om jag med stor säkerhet skulle kunna bli förälskad i en del av dem (jag har lärt känna fantastiska människor via nätet). Men, som sagt, jag är rädd. Jag är alltid rädd att de jag träffar på Internet har fått fel bild av mig. Att de kommer att tycka att jag inte ser likadan ut IRL, att jag inte är lika smal, att jag inte är lika intressant/rolig/whatever.

Jag är mig själv på nätet, inget snack om saken. Eller, iallafall tycker jag att jag är mig själv. Tänk om jag tolkas annorlunda av andra? Tänk om jag är helt annorlunda ansikte mot ansikte jämfört med hur jag är i skrift eller i telefon...? Tänk om jag bara gör den jag träffar besviken?

Kommer jag att träffa någon som står ut med mina fel och brister?
2008-09-29
08:38:52

Katrin Schulman, skrytsamhet och lyckliga kompisar...

Usch, jag har varit helt snurrig i huvudet i ett par dagars tid nu. Då menar jag inte snurrig som i förvirrad, utan snurrig som i vimmelkantig. Skitläskigt. Alldeles nyss cyklade jag till sjukan för att ta blodprov (igen!) och jag trodde jag skulle ramla ihop med hoj och allt flera gånger om. Jag vet inte riktigt vad det beror på, jag har inte gjort något annorlunda den senaste tiden. Skumt och skrämmande är det likförbannat.

Enligt alltid lika pålitliga Aftonbladet har Alex Schulman och hans Katrin separerat. Det var som fan. Kanske har jag en chans, jag har alltid tyckt att Katrin är rätt fager.

(Yeah right, fet chans jag har...)

Försökte i mitt huvud sammanfatta sommaren 2008. Trots ett par höjdare (OS i Peking och EM i fotboll) kommer jag minnas sommaren som en av mina sämre pga mormors bortgång och begravning. Det som kunde ha blivit en makalös årstid med Springsteen i Göteborg blev en sorgens tid jag ännu inte riktigt tagit mig igenom. Jag befinner mig ännu i ett vakuum och jag kan bara hoppas att jag är i tillräckligt bra skick att kunna njuta av vintern när det väl blir aktuellt. December får inte förstöras, jag har sett fram emot julen ända sedan den förra. Herregud, jag har redan börjat fundera på vilka jag ska skicka julkort till!

Det blir nog fler än förra året.

Min kompis och hans band ska öppna för DLK när de glada polarna spelar här i Västerås. Det är ganska tufft. Jag tror dessvärre inte att han har befogenhet att kirra in mig gratis, men jag ska nog kunna klämma fram stålar. Kanske. Det största jag hann med under min karriär som musiker var en konsert anordnad av Stoppa Rasismen, där mitt band spelade med bland andra Candysuck och Big Fish. Candysuck var ju som bekant Marit Bergmans band en gång i tiden.

Good times, good times.

(Japp, jag har nog nämnt den konserten flera gånger tidigare...)
2008-09-28
19:54:15

Skitsöndag.

Idag har jag hunnit med att hata det faktum att jag är den jag är, gosat med ett par katter och handlat på ICA. Det tragiska är att det först nämnda är det jag är bäst på.


Lite halvt som halvt har jag också tänkt på att åka till Stockholm, gå ut på en långpromenad och saknat mänskligt sällskap.


Jag har dessutom, idag också, blivit nedstämd av att se kärlek på tv. Kärlek kan göra fruktansvärt ont, framförallt när den inte är ens egen. Den ständiga frågan som maler i mitt huvud är; när är det min tur att uppleva tvåsamhet?


Förbannades skitsöndag.