Andreas Parker

2009-10-29
15:29:15

Musiksmakens utveckling...

Jag har funderat en del på det här med musiksmak. Tanken dök upp när jag läste ett nummer av Close-Up där redaktör Robban ondgjorde sig över de människor som anser att man måste sluta lyssna på hårdrock när man lämnat tonåren. Jag står på Robbans sida; klart man ska digga musik utan att fastna i ålderstänkande.

Men det fick mig samtidigt att fundera på hur min egen smak har förändrats. När intrycken blir fler, när referensramarna utvidgas, då lyssnar man också mer kritiskt. Åtminstone är det vad jag tror.

Ett band jag lyssnade en del på under mina tonår är Stoned, ett skatepunk-gäng från Karlstad. Många var de usla recensioner de fick, men jag hävdade benhårt att bandet förtjänade bättre än så. När jag nu lyssnar på deras låtar förstår jag varför kritikerna var så många. Låtarna är nämligen rätt usla och det är ganska uppenbart att Stoned tillhör gruppen av skatepunkare som lirar i de lägre divisionerna. Ett visst nostalgivärde finns det dock, men det räddar inte allt. Jag kan få nostalgi OCH bättre musik om jag istället väljer att lyssna på band som Adhesive och Passage 4.

Med åren av musikintresse har jag också, något motvilligt, börjat se storheten i band jag tidigare avfärdat som skräp. Oasis är ett exempel, Manic Street Preachers ett annat. Nu hör jag nyanserna, nu hör jag tanken bakom musiken. Det gjorde jag inte förr. Då visste jag bara att banden var populära bland pop-nördar och då måste det ju vara skit. Broder Daniel är ytterligare ett band jag ändrat uppfattning om. Inte helt, förvisso. Jag menar fortfarande att "Luke Skywalker" är en skitlåt. Jag hävdar ännu att det finns betydligt bättre band med skickligare musiker. Skillnaden nu är att jag inte kategoriskt kräks på rubbet. Kanske är det för att jag på ett annat sätt förstår konsten i musiken. Kanske är det för att jag känner en större respekt för personer som lägger ner sin själ när de skapar, vilket man ju får säga att snubbarna i Broder Daniel gjorde. Kanske är det för att "Shoreline" är en jävligt bra låt (som dock är bättre i Anna Ternheims version).

Med tiden har jag också sökt mig längre, eller djupare om man så vill. Jag har valt att utforska mer extrema former av den musik jag tycker om. Det kan handla om att söka singer/songwriters som ligger närmare ursprunget, längre bort från popmusiken och det kan handla om att vidga mina sinnen för att ta in brutalare former av metal.

Via Metallicas svarta album vidare till de tidigare plattorna och därifrån till Slayer. Via thrash till death, via death till black. Nu kan jag rådigga ett band som Satyricon. Det skulle jag med stor säkerhet inte ha gjort för tio år sedan. Då var det nog mest oljud i mina öron. Nu håller jag sångaren Satyr som ett geni i sin genre. Så visst utvecklas musiksmaken. Kanske också behoven av bredare intryck.

Ett band som jag dock aldrig kommer att sluta älska, hylla och njuta av är Radioaktiva Räker. Det finns alltid plats för trallpunk.
2009-10-28
12:22:33

Tandläkarskräck...

Hej hej, hallå dagboken.

De senaste dagarna har jag känt mig riktigt nere. Varför vet jag inte. Alltså, varför det har varit värre än vanligt. Mitt liv har inte förändrats, det är lika pissigt som alltid. Ändå har jag befunnit mig på en lägre mental nivå. Varför?

Jag har befarat att jag ska drabbas av panikångestattacker, men det har tack och lov inte gått så långt. Jag vet att det finns personer som drabbas av dylika attacker mest hela tiden och jag är inte direkt avundsjuk. Jag har mig veterligen fått en ordentlig och det är det värsta jag varit med om, rent fysiskt. Fy fan.
Men jag har som sagt varit rädd att det ska vara på g igen. Jag har känt krypningar i kroppen, jag har märkt hur mitt hjärta har börjat slå snabbare, min inre stress har ökat radikalt... Grymt irriterande, om inte annat.

Jag har relativt nyligen kommit hem från min nya kurator Magnus. Det var andra gången vi träffades och det känns som att det funkar bra mellan oss. Ja, jag vet att den där meningen verkar antyda att vi försöker inleda någon sorts kärleksrelation, men så är det faktiskt inte. Hmpff.

Vi pratade om vad vi ska försöka fokusera på under min behandling och vi är båda överens om att det viktigaste är att komma åt mitt dåliga självförtroende. På något sätt är det därifrån alla bekymmer kommer. Varför anser jag mig vara värd mindre än andra? Varför menar jag att inte jag kan bli älskad? Varför har jag så svårt att tro på människor som säger att de tycker om mig eller att jag har bra egenskaper? Det är den typen av frågor vi ska rikta in oss på. Jag räknar med att slita med skiten i flera år...

Jag har länge skjutit upp besök hos tandläkaren, då jag med tiden blivit alltmer nojig för hur brutal bassning jag kommer att få för att jag bälgar i mig så mycket Pepsi Max, men nu har situationen blivit ohållbar. Jag vet att jag har hål lite överallt och nu känns det dessutom som att åtminstone ett av dem är djupt som en jäkla krater. Fasiken så ont det gör! Så i morse gjorde jag det jag så länge undvikit; jag ringde och bokade en tid. Heja mig! 12 november ska jag dit. Hoppas att det inte utvecklas ännu fler kratrar...
2009-10-24
16:15:06

Ny dikt.

Överdos och längtan

i neonskyltars sken
på en pappkartongsbädd
en överdos och en längtan
att få bli älskad och sedd

nedsuttna stolar
på slitna själars krog
samma dröm, samma längtan
hos de som fått nog

och med ögon som dött
vi hoppas finna ett ljus
mellan livlösa gator
och miljonprogramshus