Andreas Parker

2009-05-31
03:50:12

Jag är förlorad...

Jag vet att jag inte har skrivit på några dagar. Jag är inte helt säker på varför jag har saknat inspiration eller ork, men det kan ha med min trötthet att göra. Som i sin tur kan ha med värmen att göra. Eller så har det att göra med den släng av eskapism jag har drabbats av.

Jag längtar bort. Till något annat, något nytt. Jag tittar på TV och ser platser jag vill besöka, människor jag vill träffa. Det kommer ibland, en smärtsam längtan efter att fly. Men... Fly till något eller fly från något? Jag är inte säker. Kanske vill jag bara komma undan mig själv, mina tankar och det som gör mig till mig.

Gruppterapin har i viss mån varit bra för mig. Jag har träffat nya människor, jag har fått vara social. Jag har fått prata ur mig. Men den har också gjort mig medveten om hur rädd jag är. Eller feg, beroende på hur man vill tolka det. Rädd för att bryta mönstret, rädd för att komma vidare. Vilket är så sjukt paradoxalt att jag blir vimmelkantig. Jag vill fly och komma någon annanstans, men jag gör allt jag kan för att inte göra det. För. Att. Jag. Är. Så. Jävla. Rädd. Det är fan vansinnigt.

Kan ingen dra mig ur den här sörjan? Tvinga med mig på äventyr, få mig att utmana mina rädslor? Kan någon få mig att våga leva? Att våga älska? Att våga älska att leva?

Jag börjar alltmer känna mig förlorad. Det här är jag och det blir inte bättre än så.
2009-05-23
23:20:46

En hyllning till nittiotalet...

Jag har nyss kollat klart på Henrik Schyfferts briljanta föreställning om 90-talet. Jag har ju tidigare skrivit om att 90-talet är på väg tillbaka, och det är ingen observation jag kan ta någon som helst cred för. Det är allmänt känt att det är dags för en revival. Schyffert får mig att fundera på hur denna comeback kommer att te sig. För, precis som Henrik säger, var ironin det som gällde under årtiondet. Allt var töntigt, allt skulle drivas med. Så hur behandlas 90-talet idag? Kommer vi att se på den tiden kärleksfullt och verkligen mena det, eller kommer vi att säga att det var en bra tid, fast utan att egentligen tycka det?

Jag är en nostalgiker av stora mått, något jag ibland tycker är en smula pinsamt. När andra går vidare i sina liv, och nästan totalt glömmer bort vad som hände för fem eller tio år sedan, håller jag fast vid mina yngre år. Jag hyllar det som var och saknar vänner jag hade då. Saker jag gjorde då. Jag har liksom stannat upp och lever i en naiv förhoppning att det kan bli som förr igen. Jag vet att det inte kan det, men ändå. Jag drömmer. Och det är det som är en smula skämmigt. När ska jag gå vidare?

Henrik Schyffert avslutar sin föreställning med att poängtera att 90-talet faktiskt var jävligt kul. Att det gjordes bra film och bra musik på den tiden. Han visar ett bildspel med ett gäng 90-talsprofiler. Jag blir alldeles varm i kroppen. Rörd.

Visst, mycket var inte bra på 90-talet. Men nu, med lite distans till det, hoppas jag att vi alla kan se tillbaka och faktiskt erkänna att det fanns bra grejer också. Grunge var inte bara en image; det var faktiskt en hel del bra musik. Twin Peaks var och är en fantastisk TV-serie. MTV producerade en del roligt. Oasis var förbannat bra (det tog lång tid för mig att erkänna; jag var alldeles för punk på den tiden...). Pamela Anderson var faktiskt snygg. Seinfeld rules.
Tarantino skakade liv i filmen.

Och jo, Ace Of Base var bra på riktigt.
2009-05-23
17:23:09

Jo, det ÄR konst!

Har inte skrivit här på några dagar, så det är väl dags nu igen. Inte för att jag har så mycket att skriva om, mitt liv är ju som bekant tämligen ointressant, men jag känner att jag har en viss skyldighet att plita ner åtminstone några ord.

Sommarvärmen börjar göra beslag på vädret alltmer och jag är inte den som klagar. Synd bara att den varvas med rejäla skurar. Fast å andra sidan är jag aldrig ute när det regnar. Jag är förresten inte ute speciellt ofta överhuvudtaget.

Jag var dock hemma hos brorsan häromdagen, och vi kom in på det här med att umgängeskretsen minskar när man blir äldre. Brorsan menade att det i hans fall delvis beror på hans ovilja att göra andra saker än det vanliga. När vännerna är mer äventyrliga är det svårt att hänga med. Jag köper det. Jag är om möjligt ännu mindre äventyrlig. När jag tänker på att göra något galet och annorlunda funderar jag på en vända på krogen. Det är på den nivån. Och vad värre är; jag kommer aldrig så långt. Vissa mer eller mindre lever på krogen. Jag har inte varit på någon på flera år. Så kan det vara.

Expressen gör en grej av att Mona Sahlin, enligt den senaste opinionsundersökningen, skulle bli statsminister TROTS att Socialdemokraterna tappar väljare. Eh... Och? Sossarna är landets största parti, de var landets största parti efter valet 2006 men likförbannat blev Reinfeldt statsminister. Det är så det politiska systemet fungerar.

Mona Sahlin får i mina ögon oförtjänt mycket skit. Hon är bättre än vad många tycks tro. Jag tror att alltför många lägger fokus på personen Mona, inte politikern Mona.

För övrigt hoppas jag att KD åker ur riksdagen efter nästa val.

Utställningen med Anna Odells verk har varit öppen ett tag nu och reaktionerna på hennes installation har varit blandade. Jag har dock ännu inte sett någon helt negativ recension. Jag har ända sedan jag först hörde om konstverket varit  positivt inställd. Visst, även jag har haft en del reservationer. Är det rätt att ljuga på det sättet? Ska skattemedel gå till sådant? Men aldrig har jag tänkt tanken att det inte skulle röra sig om konst.

Det är ju annars en fråga som ofta dyker upp i debatten. Är detta konst? Jag tycker frågan är befängd. Det är som att försöka hitta ett unisont svar på frågan om lapskojs är gott. Enligt mig är det konstnären som avgör om det är konst eller inte. Musiker får ibland höra att de inte skapar musik, bara oljud. Likväl är skapelsen musik i upphovsmännens ögon. Samma sak med konstnärer. Om någon vill säga något genom att ställa ut en skruvmejsel och kalla det konst, då tillhör det konstens natur att vi ska fundera på vad som sägs. Inte på om det är konst eller ej.

Konst ska provocera. Det är en av dess viktigaste uppgifter. Anna Odells verk  har upprört, men framförallt skapat viktiga diskussioner. Inte bara om konst utan även om vården. I ljuset av den bedriften vill jag kalla hennes skapelse ett av de viktigaste konstverken på många år.