11:40:46
Går det att glömma bort hur man älskar någon?
Den senaste tiden har jag funderat mycket över mitt obefintliga kärleksliv. Hur ska jag få ordning på det? Går det ens? Det är frågor jag hela tiden ställer mig.
I mina ögon har alla utom jag någon att älska och att älskas av. Jag vet att det inte allt stämmer överens med verkligheten, men för den som är ensam, och har varit det i stort sett hela livet, ter det sig sannerligen så. Jag vet inte ens hur jag ska börja för att få ens lite rätsida på problematiken. För det är väl en problematik? Jag försöker emellanåt intala mig själv att det inte är något besvär, att jag inte alls lider av ensamheten, att kärlek är något jag "står över". Dumdristigt försöker jag göra mig själv till en människa utan hjärta, någon som klarar sig utan de djupaste känslorna. Vilket skämt. Vem klarar det? Ingen.
Asch, det är så sjukt svårt att skriva om det här utan att det blir en C-variant av en kasserad kent-text. Men det är väl så kärlek är; det kan liksom aldrig bli kalkylerat intelligent och cyniskt. Det är för mycket känslor inblandat. Inte minst rädsla.
Rädsla är i mitt fall den mest övergripande av känslor. Rädsla för att öppna mig, rädsla för att bli sårad, rädsla för att såra andra, rädsla för att göra någon besviken... Jag kanske tänker för mycket. Eller för lite? Jag vet inte längre. Det kanske har gått för långt.
Kan man glömma bort hur man älskar någon? Om jag överhuvudtaget någonsin älskat någon var det oerhört längesedan, för de senaste åren har det inte varit tal om något sådant överhuvudtaget. Bara längtan efter det. Det gör mig orolig, för tänk om jag aldrig någonsin kommer att kunna älska någon. Tänk om "den rätta" dyker upp, men jag låter chansen passera för att jag inte vet hur jag ska göra. Eller för att jag inte vågar. Jag har träffat tjejer som har varit hur bra som helst på alla sätt och vis, men jag har liksom inte känt det där extra. Jag har hela tiden antagit att det beror på att jag helt enkelt inte matchar till hundra procent, men tänk om jag egentligen har gjort det vid ett flertal tillfällen. Tänk om anledningen till att det aldrig blivit något är att jag inte vet hur det ska kännas, eller för att jag inte längre kan känna.
Jag känner ofta att jag är dömd. Inte av andra, inte av världen, inte av ödet, utan av mig själv. Jag har själv låst in mig och kastat nyckeln, jag har bara mig själv att skylla. Så övertygad är jag om att det alltid går att finna fel hos mig, att jag inte finner det lönt att ens ge det ett försök. Så säker är jag på att den tjej jag eventuellt går vidare med förr eller senare kommer att hitta något som är fel, eller hitta någon bättre, att jag finner det onödigt att ens ge mig in i det.
Är jag helt skadad, eller egentligen ganska logisk?
I mina ögon har alla utom jag någon att älska och att älskas av. Jag vet att det inte allt stämmer överens med verkligheten, men för den som är ensam, och har varit det i stort sett hela livet, ter det sig sannerligen så. Jag vet inte ens hur jag ska börja för att få ens lite rätsida på problematiken. För det är väl en problematik? Jag försöker emellanåt intala mig själv att det inte är något besvär, att jag inte alls lider av ensamheten, att kärlek är något jag "står över". Dumdristigt försöker jag göra mig själv till en människa utan hjärta, någon som klarar sig utan de djupaste känslorna. Vilket skämt. Vem klarar det? Ingen.
Asch, det är så sjukt svårt att skriva om det här utan att det blir en C-variant av en kasserad kent-text. Men det är väl så kärlek är; det kan liksom aldrig bli kalkylerat intelligent och cyniskt. Det är för mycket känslor inblandat. Inte minst rädsla.
Rädsla är i mitt fall den mest övergripande av känslor. Rädsla för att öppna mig, rädsla för att bli sårad, rädsla för att såra andra, rädsla för att göra någon besviken... Jag kanske tänker för mycket. Eller för lite? Jag vet inte längre. Det kanske har gått för långt.
Kan man glömma bort hur man älskar någon? Om jag överhuvudtaget någonsin älskat någon var det oerhört längesedan, för de senaste åren har det inte varit tal om något sådant överhuvudtaget. Bara längtan efter det. Det gör mig orolig, för tänk om jag aldrig någonsin kommer att kunna älska någon. Tänk om "den rätta" dyker upp, men jag låter chansen passera för att jag inte vet hur jag ska göra. Eller för att jag inte vågar. Jag har träffat tjejer som har varit hur bra som helst på alla sätt och vis, men jag har liksom inte känt det där extra. Jag har hela tiden antagit att det beror på att jag helt enkelt inte matchar till hundra procent, men tänk om jag egentligen har gjort det vid ett flertal tillfällen. Tänk om anledningen till att det aldrig blivit något är att jag inte vet hur det ska kännas, eller för att jag inte längre kan känna.
Jag känner ofta att jag är dömd. Inte av andra, inte av världen, inte av ödet, utan av mig själv. Jag har själv låst in mig och kastat nyckeln, jag har bara mig själv att skylla. Så övertygad är jag om att det alltid går att finna fel hos mig, att jag inte finner det lönt att ens ge det ett försök. Så säker är jag på att den tjej jag eventuellt går vidare med förr eller senare kommer att hitta något som är fel, eller hitta någon bättre, att jag finner det onödigt att ens ge mig in i det.
Är jag helt skadad, eller egentligen ganska logisk?