Andreas Parker

2008-11-24
11:40:46

Går det att glömma bort hur man älskar någon?

Den senaste tiden har jag funderat mycket över mitt obefintliga kärleksliv. Hur ska jag få ordning på det? Går det ens? Det är frågor jag hela tiden ställer mig.

I mina ögon har alla utom jag någon att älska och att älskas av. Jag vet att det inte allt stämmer överens med verkligheten, men för den som är ensam, och har varit det i stort sett hela livet, ter det sig sannerligen så. Jag vet inte ens hur jag ska börja för att få ens lite rätsida på problematiken. För det är väl en problematik? Jag försöker emellanåt intala mig själv att det inte är något besvär, att jag inte alls lider av ensamheten, att kärlek är något jag "står över". Dumdristigt försöker jag göra mig själv till en människa utan hjärta, någon som klarar sig utan de djupaste känslorna. Vilket skämt. Vem klarar det? Ingen.

Asch, det är så sjukt svårt att skriva om det här utan att det blir en C-variant av en kasserad kent-text. Men det är väl så kärlek är; det kan liksom aldrig bli kalkylerat intelligent och cyniskt. Det är för mycket känslor inblandat. Inte minst rädsla.

Rädsla är i mitt fall den mest övergripande av känslor. Rädsla för att öppna mig, rädsla för att bli sårad, rädsla för att såra andra, rädsla för att göra någon besviken... Jag kanske tänker för mycket. Eller för lite? Jag vet inte längre. Det kanske har gått för långt.

Kan man glömma bort hur man älskar någon? Om jag överhuvudtaget någonsin älskat någon var det oerhört längesedan, för de senaste åren har det inte varit tal om något sådant överhuvudtaget. Bara längtan efter det. Det gör mig orolig, för tänk om jag aldrig någonsin kommer att kunna älska någon. Tänk om "den rätta" dyker upp, men jag låter chansen passera för att jag inte vet hur jag ska göra. Eller för att jag inte vågar. Jag har träffat tjejer som har varit hur bra som helst på alla sätt och vis, men jag har liksom inte känt det där extra. Jag har hela tiden antagit att det beror på att jag helt enkelt inte matchar till hundra procent, men tänk om jag egentligen har gjort det vid ett flertal tillfällen. Tänk om anledningen till att det aldrig blivit något är att jag inte vet hur det ska kännas, eller för att jag inte längre kan känna.

Jag känner ofta att jag är dömd. Inte av andra, inte av världen, inte av ödet, utan av mig själv. Jag har själv låst in mig och kastat nyckeln, jag har bara mig själv att skylla. Så övertygad är jag om att det alltid går att finna fel hos mig, att jag inte finner det lönt att ens ge det ett försök. Så säker är jag på att den tjej jag eventuellt går vidare med förr eller senare kommer att hitta något som är fel, eller hitta någon bättre, att jag finner det onödigt att ens ge mig in i det.

Är jag helt skadad, eller egentligen ganska logisk?
2008-11-22
12:55:31

Dold agenda...?

Här sitter jag en helt vanlig lördag och sippar Coca Cola Zero, lyssnar på Bruce Springsteen och funderar över livet. Det skulle lika gärna kunna vara tisdag, söndag eller vilken annan dag som helst, för det är ju vad jag gör mest hela tiden. Byt ut colan mot Pepsi Max så är bilden komplett.

Något som har stört mig en längre tid är synen på feminism och kvinnans värde. Kanske framförallt hur killar som motarbetar manlig chauvinism uppfattas av i första hand andra killar, men även av tjejer. Ni som läst min dagbok tidigare vet att jag inte är speciellt positiv till macho-attityd och att jag ondgör mig över det patriarkala samhället flera gånger om. Det jag då ofta får höra av andra killar är att det bara är en fasad från min sida, att det är något jag gör för att få ligga. Helt enkelt att jag försöker framstå som någon jag inte är bara för att få komma till. Det gör mig förbannad, men kanske framförallt ledsen. Vad har vi skapat för typ av kultur när män inte kan vara för kvinnors rättigheter utan att de misstänks ha en dold agenda?

Sticker det i ögonen på en del killar när deras "bröder" inte kör samma burdusa stenåldersstil? Är det så att de känner sig sämre för att de inte kan se bortom sitt eget skrev? Jag vet inte. Jag undrar också om även tjejer uppfattar det som att killar som är positiva till feminism och för människors lika värde egentligen är ute efter något annat. Är jag misstänkliggjord av alla?

Inte för att det spelar roll egentligen, mina åsikter förändras givetvis inte. Men att bli missförstådd är aldrig kul. Och, jag har säkert sagt det förr, om jag verkligen var ute efter sex skulle jag har ändrat stil för länge sedan. Den här fungerar med all önskvärd tydlighet inte alls.
2008-11-12
15:20:32

Bortom all räddning?

Okej, idag var jag på psyk och träffade min nya samtalskontakt. En sjuksköterska med viss erfarenhet av ätstörningar. Det är det bästa jag kan få just nu. Men jag har ändå lite tur, för en kbt-psykolog har lovat att vara ett stöd och bidra med input. Han var med idag (och även förra gången) och vi surrade en hel del. Han verkar hur bra som helst, vilket även sköterskan tycks vara. Som vanligt lyckas jag prata bort en timme utan större ansträngning, men jag undrar om jag egentligen får så mycket sagt. Jaja, det är väl deras bekymmer, antar jag.

Jag har diskuterat mitt liv med några vänner ganska frekvent de senaste dagarna, så att vända ut och in på mig själv är något jag är väl inkörd i. Trots det är det inte alltid lätt att förklara vad som försiggår i min arma hjärna. Som varför jag tycker att jag är mindre värd än andra. Varför jag inte anser att jag förtjänar kärlek som andra gör. Varför jag tror att jag aldrig kommer att finna kärleken, bli älskad och få älska. Känslan av att vilja ge upp, men ändå inte. Hur förklarar man det?

Jag är fullständigt irrationell och ologisk, det vet jag. Det i sin tur bidrar bara ännu mer till mitt självförakt och min tro att jag inte förtjänar stöd, hjälp och kärlek.

Är jag bortom all räddning?