Andreas Parker

2010-05-31
11:38:58

Det vackra i människor...

Skulle ha träffat min kurator idag, men ett par timmar innan tiden för mötet ringde man från ångestmottagningen och berättade att kuratorn är sjuk och att tiden avbokas. Inte mig emot. Jag var faktiskt på väg att själv ringa och avboka. Jag kände mig inte direkt upplagd för att vända ut och in på mig själv en timme idag. Nu slapp jag alltså det. Lyckan log mot mig.

Istället valde jag en promenad i det vackra vädret, som ju mer och mer börjar likna sommarväder. Svetten jag känner efter en promenad börjar också mer och mer nå somriga mängder...

Jag fortsätter bläddra i tidningen om Bruce Springsteen min bror gav mig för några dagar sedan. Ju mer jag läser, ju mer inser jag storheten. Ja, jag har ju dyrkat honom länge, och alltså sett storheten tidigare, men att ta del av andras syn på honom är definitivt uppfriskande. Det sätter hans musik i ett annat perspektiv, många gånger.

När jag läser om Springsteen, när jag begrundar hans texter, kommer jag alltid att tänka på mina föräldrar. Springsteen skriver om vanliga människor, människor som söker sin plats i tillvaron. Precis som min mor och min far. Framförallt tänker jag på min mor, som jag växte upp med.

Jag minns ljudet av hennes klockradio som satte igång runt halvsex varje morgon. Jag kommer ihåg hennes morgonritual; kaffebryggare, morgontidning, cigarett, fixa håret... Fem dagar i veckan, ofta efter blott ett fåtal timmars sömn. Jag undrade hur hon orkade. Hur hon stod ut, vad som drev henne. Det undrar jag fortfarande. Jag ser en människa som kämpat på, trots motgångar, stora som små. Jag ser en hjälte i det tysta som alltför sällan fick den uppskattning hon förtjänade. Hon förtjänar den fortfarande, och fortfarande får hon del alldeles för sällan.

Människor bär på en drivkraft, en motivation, som hela tiden tar dem framåt. Som hela tiden håller dem vid liv. Oavsett hur de för sina liv; arbetslös, hemlös, utslagen, arbetande, rik, villaägare, bär de alla på en vilja. Om det inte vore så skulle de gett upp helt och dö knall och fall. Men de gör inte det. De sliter på. Varför?

De harvar vidare dag efter dag för att få ta del av ett löfte. Ett löfte de fått av världen, kanske av livet självt. Ett löfte om att deras tillvaro faktiskt betyder något. Att det finns en mening också för dem. Ett löfte om bättring, eller åtminstone om något hedervärt i livet.

Det är ett löfte som ofta tycks vara på väg att brytas. Motgångar, hinder och bakslag möter vi på vägen, men vi sliter på. Vi hoppas, vi tror, att det där löftet, som vi kanske tillochmed ger oss själva, en dag ska infrias. Eller att vi, när livets dagar räknas och sammanfattas, kan säga att livet och världen har hållit sitt löfte.

Det är, i det stora och i det lilla, det vackra i människor. Det beundransvärda. Hoppfullheten.
2010-05-30
07:54:10

Till världens bästa mamma...

Det är som bekant mors dag idag. Jag passar däför på att posta en dikt jag skrev till min mamma för några år sedan. Den är alltid lika aktuell.




En försenad hyllning


bara några rader
för att säga det jag egentligen borde
ha låtit dig veta
något jag förr aldrig gjorde

jag säger alltför sällan
att jag beundrar dig för att
du offrat det du har
tidig morgon och vaken natt

jag antar att det lätt blir så
att kärlek man tar för givet
jag tänker sällan på
att jag har dig att tacka för livet

jag vet att några ord
aldrig kan ge detsamma
som det du gav, men ändå
jag älskar dig, mamma
2010-05-29
11:51:14

Reason to believe...

Man pratar ibland om rädslan att leva. Att vara rädd för att ta för sig av vad livet har att erbjuda. Jag vet inte riktigt om det passar in på mig, men kanske delvis. Mest av allt är jag nog rädd att jag aldrig ska tycka att livet ger mig tillräckligt. Att livet ska lämna mig otillfredsställd.

Ska alla år passera utan att jag tycker att mitt liv egentligen har någon mening?
Ska jag jaga efter det där som är tänkt att ge mig glädje, hopp, kärlek, lust... Ska jag aldrig finna det? Det, om något, är vad som skrämmer mig.

Tyvärr skrämmer det mig till den grad att jag inte vågar sträcka mig efter det. Det är som att jag är rädd för att eventuellt få bekräftat att livet verkligen inte har mer att ge. Att livet inte erbjuder mig det jag vill ha ut av det. Det kan naturligtvis vara tvärtom; att jag hittar det där lilla extra, bara jag ger mig ut för att leta efter det. Jag väljer dock, måhända fegt, att inte chansa. Jag håller mig på avstånd i mitt lilla vakuum. Vilket i ärlighetens namn egentligen inte är bättre än att få svart på vitt att livet inte betyder något, om det nu är så. Jo, jag är nog feg.

Du som väntar på nästa kliv kan bli stående på ett ben för resten av ditt liv.

Så beskriver bandet Radioaktiva Räker det, och det är smärtsamt sant.

Jag beundrar människor som sliter på, som finner glädje i livet trots att deras existens för en utomstående ses som ganska torftig. Smärtsam. Människor som förlorat sina hem, sina familjer, sina arbeten. Människor som trots alla motgångar ger sig den på att kämpa vidare. På något sätt, någonstans, hittar de motivationen och viljan att hålla fast.

Seen a man standin' over a dead dog lyin' by the highway in a ditch
He's lookin' down kinda puzzled pokin' that dog with a stick
Got his car door flung open he's standin' out on highway 31
Like if he stood there long enough that dog'd get up and run
Struck me kinda funny seem kinda funny sir to me
Still at the end of every hard earned day people find some reason to believe.


Bruce Springsteen säger det bäst.