Andreas Parker

2009-03-31
17:39:57

Gruppterapi och Jarl Alfredius...

Jaha. Gruppterapin var ju en baggis. Varför var jag nervös? Jag har glömt det. Fem personer blev vi, för en valde av någon anledning att inte medverka. Så det var jag och fyra andra... Tjejer. Jag vet inte varför, men jag tycks alltid bli ensam kille när det vankas gruppverksamhet av olika slag. Inte mig emot, jag funkar rätt bra med det täcka könet. Men lite underligt är det ju att jag kategoriskt placeras med kvinnor. Är jag ovanligt feminin?

Jag var väl den som höll låda mest, och så brukar det vara. Jag har lite svårt för tystnad, åtminstone när den är så tryckt som den ofta blir i en nystartad grupp. Så jag babblade på. Men de andra hakade på, och jag tror att de kommande veckorna kommer att bli betydligt mer pratiga.

Läxa fick vi också. Till nästa vecka ska vi ta med oss en sak som betyder mycket för oss. Inte ett fotografi. Det skulle väl vara för enkelt, antar jag. Jag är inte alls säker på vad jag ska ta med. För tusan, jag har massvis med prylar jag skulle kunna ta med mig! Hur ska jag kunna nöja mig med bara en? Nåväl. Det är inte den svåraste läxa jag någonsin tvingats ta itu med.

Tänk att Jarl Alfredius inte längre är med oss. Det kom som en total chock när jag hörde på nyheterna att han avlidit. Han har ju liksom alltid varit med. Han var en institution. Det känns som att en del av min uppväxt och liv i stort har försvunnit. Tungt.



2009-03-30
18:50:31

Panic in the svenska politikerkåren...

Happ, då har jag lyssnat på ett par plattor till. Panic At The Disco's "A Fever You Can't Sweat Out" gav jag tio spänn för, och det är den kanske värd. Men inte mycket mer, för det är en platta helt utan struktur. Att Disco-killarna har problem att filtrera sina låtar och göra dem mer tydliga är uppenbart. Kanske borde de börja spela progg istället? De meckar en hel del, det är ett som är säkert.

Det verkar som att landets samlade journalistkår, för att inte tala om politikerkåren, är helt tagna på sängen av Sverigedemokraternas rasism. Jag undrar; hur har det kunnat undgå någon att det handlar om högerextremister? Finns det överhuvudtaget någon som är så godtrogen att han/hon på fullt allvar tror att SD är helt rumsrena och befriade från rasism? Partiet har en politik som går ut på att lägga skulden för allt på invandringen, det borde ju ringa en klocka där någonstans...

Men visst, det är ganska kul att se tönten Åkesson försöka komma undan med sina sliskiga lögner.
2009-03-28
18:52:42

Samma gamla frågeställning...

Den senaste tiden har mitt liv antagit en gråaktig ton. Ett läge där allt flyter ihop på ett oroväckande sätt. Skillnaden mellan dröm och verklighet suddas ut. Flera gånger under dagen, i vaket tillstånd, slås jag av en tanke på något jag drömt. Eller, kanske något jag upplevt. Sakta men säkert har jaget suddats ut och jag är inte längre riktigt säker på vem jag är.

Är jag den jag en gång var eller är jag någon annan? Var jag någonsin den jag var? Finns det en Andreas? En riktig Andreas?

Jag skräms av den frågeställningen, för med tiden blir den alltmer påtaglig och befogad. Jag vill inte behöva ifrågasätta vem jag är, men i den dimma jag ständigt vandrar runt i, skapad av tabletter, är det oundvikligt.

Jag undrar; är JAG försvunnen bland hundratals piller och förfalskad glädje? Kommer jag för alltid känna mig osäker på vem jag verkligen är, vad som egentligen är verkligt?