Andreas Parker

2018-05-01
20:53:01

Update!

Eller inte.

 

Uppdatering vill jag inte påstå att det här är. Eller, kalla det vad fan du vill. Jag tänker bara stapla ord på varandra och hoppas att jag inte stavar fel någonstans. Vi får se hur skiten slutar.

 

Så vad har hänt i mitt liv de senaste 40 åren? Faktiskt förvånansvärt lite. Jag har samma namn som jag fick som barn, jag har samma ögonfärg, samma dåliga humor. Okej, som barn hade jag säkert inte ens humor. Vilket jag ju inte har nu heller, så teorin stämmer. 

 

Men allvarligt. Jag är nyligen fyllda 40 och har aldrig haft en riktig anställning. Jag har varit sjukskriven sedan urminnes tider och mitt vuxna liv har utspelat sig liksom vid sidan av världen. Jag vet inte hur jag ska hitta in. Hitta tillbaka. Herregud, jag har inte hittat mig själv än! Det är underligt, jag har ju haft en vansinnigt lång tid på mig att göra det. Jag måste arbeta. Eller måste och måste... Det är klart jag kan hanka mig fram med endast växelpengar resten av livet men det låter inte så skoj. Så ett jobb. Jag måste hitta ett jobb. MEN VEM FAN VILL ANSTÄLLA EN FYRTIOÅRING SOM ALDRIG HAFT ETT ARBETE?

 

Versalerna är med flit. För jag är fan livrädd. Tänk om jag aldrig hittar in? Är mitt öde att stå utanför?

 

En tanke är att börja studera. I ärlighetens namn tror jag inte att det leder till arbete. Tyvärr. Jag känner mig liksom körd hur jag än beter mig. Och jag vet, jag vet. Jag målar fan på väggen och tar på mig en offerroll. Jag vill det inte men det är vad 15 år av utanförskap gör med en människa. Eller iallafall den här människan. Så om jag börjar plugga är det mest för att ha något att göra, för att känna mig som något annat än en belastning. Jag vill vara en STUDERANDE belastning. Det har en charmig klang iallafall. 

 

Livet rusar och det rusar förbi. Jag ser på när saker händer, jag ser 37, 38, 39, 40... Men det är just det. Jag ser bara på. Jag gör inget. De senaste 15 åren har gått så galet snabbt och bara tanken på att de kommande åren kommer gå minst lika snabbt ger mig svår dödsångest. Jag lever idag, imorgon är jag död. Hur fyller jag livet med något av värde? Eller vad fan, med något överhuvudtaget? 

 

Och då har jag inte ens nämnt kärleksbekymren. 

 

Fuck.