Andreas Parker

2008-06-23
09:40:21

Sexuell revolution?

Jag träffade en god vän igår och som vanligt slogs jag av hans ganska traditionella syn på vad som är manligt och kvinnligt. Framförallt på vad som är manligt - vad som förväntas av honom som man. Ofta slänger han ur sig kommentarer om hur någon tjej han träffat var jävligt bra i sängen eller att han inte har "fått något på länge". Jag vet att han långtifrån är ensam om den attityden och jag vill egentligen inte lägga någon värdering om huruvida den är rätt eller fel, men jag undrar vad det är som ligger bakom en sådan inställning. Och väljer vi verkligen alltid själva hur vi ska se på sex?

Den sexuella frigörelsen som blommade ut i full kraft under 60-talet förändrade mycket. Jag ser i inget negativt i det, tvärtom. Frigörelse är alltid något positivt. Men i samband med den började vi också matas med sex i olika former, t ex pornografi, i det offentliga rummet. Gränserna började tänjas, vad som sågs som normalt förändrades. Inte heller det är något negativt, åtminstone inte helt. Om vi inte någon gång skulle ifrågasätta sexuell normalitet skulle HBT-rörelsen inte vara där den är idag, även om det fortfarande är en lång väg att gå. Men med hjälp av till stor del porren började också det nya normala bli ett tvång, om än outtalat. Jag är långtifrån motståndare till pornografi, snarare tvärtom. Men även jag inser att det finns negativa effekter. Förutom att det nu är mer eller mindre normalt att ha tillfälliga sexuella förbindelser är det också numera normalt med delar av sexualiteten som för några år sedan var näst intill otänkbart. Oralsex, analsex, inslag av S/M... Allt vanligare inslag i vad som anses vara "vanlig" sex. Inget fel i sig, MEN....

...är det alltid frivilligt? Kraven som ställs på såväl killar som tjejer skruvas ständigt upp. Killar SKA ha en stor sexuell aptit, tjejer SKA vilja ha analsex. Jag vill inte moralisera och fördöma, för till syvende och sist handlar det om personliga preferenser, men när sex trycks ner i våra halsar dagligen är det svårt att inte ifrågasätta vad som egentligen är personliga preferenser och vad som är krav. Framförallt kvinnor har hamnat i en besvärlig sits, som alltid. Förr om åren skulle kvinnor vara kyska, i det närmaste oskulder tills de träffat "rätt" man och då endast vara med honom. Nu har vinden kraftigt vänt, för iochmed att det blev okej för kvinnor att bejaka sin sexualitet och sina lustar har förväntningarna blivit annorlunda. Nu ska kvinnor ta för sig, dvs vara kåta så gott som alltid, vara initiativtagande och sexuellt aggressiva. Men återigen; är det något de själva valt eller är det krav?

(Jag inser det komplexa i att bunta samman alla kvinnor i en stor grupp, alla är ju unika med unika känslor och tankar, men det går inte att undvika. Det handlar ju trots allt om den generella attityden.)

Så, vad bör göras? Hur ska vi se till att killar och tjejer verkligen låter sina egna känslor tala och inte något de lärt sig via en allmän sexualisering av samhället? Vad vi har gjort (och med "vi" menar jag samhället, som förvisso är ett luddigt begrepp i sig...) är att öppna dörren för sex, erotik och pornografi i det offentliga rummet, men vi har inte tagit det ansvar den handlingen medför. Sexualundervisningen i skolan är ännu, så många år efter den sexuella revolutionen, pinsamt undermålig. Hur ska vi kunna förvänta oss att tonåringar ska kunna inse skillnaden mellan porrfilmer och verkligheten när ingen tar debatten? Skolan måste ta sitt ansvar. Vi måste lära ut att det är okej att vilja ha analsex och att det är okej att INTE vilja ha analsex så länge det alltid är den egna viljan som bestämmer. Ge tjejer styrka, så att de kan stå på sig och inte känna sig tvingade att böja sig för killars krav. Ge killar styrka, så att de kan utmana macho-idealet och lyssna till sig själva, sina egna känslor.

Även media har ett ansvar. Istället för att utan vidare prångla ut en viss bild av kvinnor och män bör ett ansvar i ett längre perspektiv tas. Vilka signaler sänder den här artikeln? Vilka kommer att läsa den och vilka riktar vi den till? Det handlar om ganska stora förändringar, men kanske är det dags. Dags för ännu en sexuell revolution.

2008-06-20
21:59:53

Någon som vet...?

Hur länge klarar man av att leva ett icke-liv innan det till slut rinner över fullständigt? Innan det slutgiltiga nederlaget inför det faktum att bristen på stimulans och mänsklig kontakt inträder? Är det möjligt att leva som (i det närmaste) eremit utan att bli galen?

Jag har inte umgåtts med vänner på flera veckor. Närmare två månader, kanske mer. Knappt pratat i telefon med någon av dem heller. Om jag gör något sker det tillsammans med min bror eller min syster, vilket förvisso inte är så illa det heller. Men det är inte samma sak. Jag har fastnat i en rutinmässig ensamhet, en delvis påtvingad tillvaro helt utan mening. Och... Jag vet inte hur länge till jag klarar av det. Jag vet inte ens hur jag ska byta spår, hitta nya vägar. Vet någon hur det skulle kunna gå till? Hur börjar jag?

Jag har vänner. Men jag träffar dem aldrig. Jag vet inte om också mina vänner lever asociala liv, om än med sina respektive partners och ibland barn. Kanske är det så. Hur som helst umgås inte vi. Visst, det ska erkännas att jag inte varit bra på att höra av mig under en tid. Men det beror på att jag är osäker på om någon ens vill veta av mig längre. De vet var de har mig, jag har sagt vid ett flertal tillfällen att jag gärna hittar på något och att jag alltid har tid. Jag låter dem veta att de kan ringa mig när som helst och att det är helt upp till dem om och när de vill träffas. Min telefon är alltjämt tyst, och min slutsats är således att de inte vill träffa mig. En slutsats som enligt mig inte är helt galen.

Jag dömer ingen. Jag har full förståelse för att man väljer att inte träffa mig. Kanske har jag förändrats, kanske har mina vänner förändrats. Kanske orkar de inte med mig. Det finns många anledningar till att människor glider ifrån varandra. Som sagt, jag dömer ingen. Men faktum kvarstår; jag lever inget liv. Åtminstone inte det liv jag vill leva. Finns det något jag kan göra för att nå en förändring? Träffa nya vänner, en meningsfullhet. Är det enda alternativet att gå på krogen och hoppas att jag träffar någon jag funkar med och att den personen inte ignorerar mig dagen efter när alkoholen runnit ut?

Något som spär på helvetet är också att jag vet att jag framstår som patetisk, som en jävla grin-Olle. Jag hatar mig själv för det, men det förändrar inget. Som sagt, det bara förvärrar. Jag vill inte vara den jag är, men jag har blivit det av olika anledningar. Om jag ens är någon. Ibland känner jag mig som ett ingenting, något som bara flyter strax under alla människor som faktiskt lever.

Hur blir jag någon? Hur hittar jag ett liv som faktiskt är meningsfullt och lustfyllt? Går det?

2008-06-14
22:59:03

Vem ska jag bli?

Det känns avigt att säga att förlusten var snöplig, då Spanien totalt sett körde över det svenska laget (jo, så var det), men ändå. Mål på övertid är alltid snöpliga. Dock, en godkänd insats av en del svenska spelare. Jag tänker framförallt på Fredrik Stoor som kliver in och gör en sto(o)r match. Mellberg är stabil och Zlatan är Zlatan. Jag tänker fortsätta försvara honom hur divig alla andra än tycker att han är. Visst, jag lever själv efter jantelagen, men vist är det skönt när någon vågar bryta mot den? Zlatan kan ju dessutom backa upp sitt snack (som till väldigt stor del levereras med glimten i ögat, något som många tycks missa). Han är anfallare, han gör mål. Dessutom; ingen spelare, oavsett hur bra han/hon är, kommer så långt som Zlatan har gjort utan att visa ödmjukhet. Trots att det finns många divor inom fotbollen är det en lagidrott det handlar om och är du inte beredd att offra dig för kollektivet blir du inte långvarig i laget. Så är det.

Ryssland härnäst. Risken är stor att vi är alltför kaxiga när vi äntrar planen. Inget lag kan slås genom att bara ställa ut skorna och det gäller att alla spelar fokuserat och disciplinerat. Jag är förvisso född pessimist, men... Njae, jag blir inte förvånad om Sverige missar avancemang.

Nu är grekerna borta. Missräkning från deras sida, men jag är inte förvånad. De regerande mästarna tog sitt guld genom ett trist icke-spel som just då förvånade motståndarna. Så icke längre och då visar grekerna att de inte är så märkvärdiga, trots allt.

Jag kom in i ett samtal i P1 häromdagen. Bland andra var gymnastikläraren från TV-serien Klass 9A med. Han gav ett väldigt sympatiskt intryck och sa en sak som verkligen etsade sig fast. Han menar att istället för att ställa sig frågan "vad vill jag bli?" ska vi fråga oss själva VEM vi vill bli. Vi utgår så mycket från det vi ser utåt, det vi kan ta på, när vi bedömer en människa. En uteliggare är en uteliggare, en polis är en polis, en moderat är en moderat, en alkis är en alkis osv. Vad vi glömmer är att de endast är titlar, kosmetika som målas på ytan. Bakom finns människan, med styrkor och svagheter. Jag ser på mitt eget liv. Jag har nu varit sjukskriven i mer än fyra år och märker att jag mer och mer ser på mig själv som just en person som är sjukskriven. Men mitt värde ligger ju inte däri! Jag är innerst inne först och främst en människa, oavsett om jag är sjukskriven eller VD någonstans. Vem jag är handlar om mina värderingar, mina kunskaper, min moral, min kontakt med andra. Det är det som utgör fundamentet i det som är jag. Jag brukar, måhända lite flummigt, kalla det äkta och sanna i människan för själen. Visst, det går att diskutera i evighet om själen överhuvudtaget finns, men det spelar mindre roll här. Vill man inte kalla det själ kan man kalla det vad som helst. Jag tror ändå att vi alla kan vara överens om att alla människor har särdrag som gör oss unika, något som skiljer oss från varandra, och som inte handlar om yrke eller sådant. Något som handlar om insidan och det är just insidan vi ska sträva efter att utveckla. Det är insidan som ska bli något, eller kanske snarare vara något. Om det finns en mening med livet så tror jag bestämt att det är just att utvecklas och i förlängningen använda sin egen utveckling till att utveckla andra.

Hmm, nu vet jag inte ens om jag själv hänger med i resonemanget...