Andreas Parker

2011-03-19
21:32:06

Beredd på det värsta...

Världen brinner. På allt fler platser slår lågorna mot skyn. Frågan är om det är en nedbrytande eller en renande eld. För, visst är det väl så att man kan, om man är lagd åt det hållet, se något positivt i det som sker? Kanske kan vi lära oss något av det. Vi kanske blir bättre på att se över våra energikällor. Kanske satsningen på alternativ skyndas på. Och kanske får alla katastrofer och krig oss att inse hur ömtåliga vi är. Hur ömtålig tryggheten är. Kanske, bara kanske, växer kärleken och respekten mellan människor. Man kan bara hoppas.

Jag har näst intill ätits upp av nyhetsrapporteringen den senaste tiden. Egentligen började det när läget mellan Nordkorea och Sydkorea var som mest spänt. Vi väntade bara på ett kärnvapenanfall och domedagsprofeterna förkunnade att slutet var nära. Nu blev det inte så, men jag var uppslukad av den händelsen. Jag hade svårt att koppla av, var stressad och orolig och målade upp skräckscenarion där allt går åt helvete. Nu blev det som sagt inte så.

Katastrofen i Japan och den efterföljande situationen kring kärnkraftverket har sugit mig fast mer än Korea-konflikten. Jag sitter vaken hela nätterna och stirrar på Reuters hemsida, absorberar minsta lilla uppdatering, varenda mätning av strålning, alla siffror, alla decimaler. Hela tiden påfallande medveten om min egen dödlighet.

Döden. Ett sätt för mig att hantera det som sker är att vänta mig det värsta. Så har jag länge fungerat, det är inte unikt. Skillnaden nu är att det inte handlar om att förvänta sig underkänt på ett läxförhör. Nu handlar det om liv och död. Hemskheter av gigantiska proportioner. Så jag gör mig redo. Beredd. Hela tiden tänker jag slutet. På döden. Ja, jag näst intill räknar med att jag kan kola när som helst.

Jag kan inte påstå att det inger något större lugn hos mig. Okej, jag är inte helt förlorad i undergångsteorier. Visst tror en del av mig ändå att det här går över eller åtminstone att en större del av jordens befolkning inte påverkas. Men det är den där andra delen. Det är en del av mig som drar mig tillbaka. En del som inte tillåter framtidstro och optimism. En del som alltså vill göra mig beredd på det värsta.

Mest av allt gör det mig apatisk. Handlingsförlamad. Tom. Uppgiven.

Jag vill bara att nån ska säga att allt ordnar sig. Och att jag kan tro på det.
2011-03-13
20:01:44

Respekt. Det är inte så svårt.

Det är nästan så att jag skäms när jag skriver detta. Alltså, orden överhuvudtaget. Allt känns så futtigt när tusentals och åter tusentals människor har fått sina liv för alltid förändrade. Om de ens har liv. Vad kan jag skriva som rättfärdigar utrymmet det kräver, jämfört med katastrofens omfattning? Ingenting. Jag minns när min bror hade blivit sjuk och precis lagts in på intensivvårdsavdelningen. Jag minns hur jag tyckte att allt som inte handlade om min bror och om hur han skulle kunna bli frisk var trams. Onödig dynga. Jag var nästan förbannad på alla TV-kanaler som hade mage att visa en massa nonsens. Hur kan ni sända lekprogram och sånt skräp när min bror, min enda bror, ligger på sjukhuset och kämpar för sitt liv? Det är givetvis en orimlig inställning. Ingen kan begära att världen helt ska stanna upp, inte för någonting. Livet måste gå vidare.

På något sätt känns det ändå som att jag genom att skriva blogginlägg/dagbokinlägg förringar det lidande Japans befolkning nu genomgår. Som att jag borde ägna all min tid till att bara tänka på dem. Skänka mina tankar och välgångsönskningar. Kanske tillochmed be, trots att jag inte är troende. Men jag vet att det inte hjälper. Att inget förbättras för att jag lider med japanerna (men det gör jag) och att inget jag kan göra egentligen hjälper. Så jag tänker skriva trots allt. Inte om katastrofen. Ni vet allt om den. Det rapporteras ständigt. Och kanske vill ni inte läsa om olycka och vedermödor. Kanske har det blivit lite för mycket. För mycket verklighet. Kanske vill ni andas. Alla har rätt att andas.

Häromdagen snubblade jag in på http://prataomdet.se/, efter att ha sett en kritisk kommentar på Flashback. När mansgrisarna på Flashback hittar något de inte gillar, då kan jag vara rätt säker på att detta något är något jag uppskattar. Så också nu. Sajten handlar, i korthet, om att våga prata om obehagliga upplevelser av sexuell karaktär. Tafsande, påträngande partners/bekanta, ofredande etc. Sådant som helt enkelt är viktigt att prata om.

Jag vet inte hur jag kan ha missat det så länge, då man tagit upp sajten i de flesta större dagstidningar, men det är icke relevant. Mer förvånande är den kritik prataomdet har stött på. Anti-feminister tycks mena att sajten är manshatande och fientlig. Att de som skriver om sina upplevelser bara vill ha uppmärksamhet. Eller att de fått för lite kuk.

Jag förstår inte. Vad är det som är så hemskt med att ge utrymme åt dessa berättelser? Är det fel att känna när något känns jobbigt, är det fel att vilja prata om det? Jag misstänker att problemet ligger djupare än så. Det handlar om maktbalansen mellan kvinnligt och manligt. Ja, jag gör det här till en fråga om makt. Om patriarkat. Om förtryck. Jag vet att det sticker i ögonen på vissa och... tja. Det styrker bara min tes.

Något är fel när kvinnor slentrianmässigt kallas horor. Något är fel när vissa män anser sig ha rätt att kräva sex. Något är jävligt fel när en kvinnas "nej" tappar i styrka bara för att hon är lättklädd. Det krävs ingen Einstein för att inse att mannen har ett övertag. Ett felaktigt och direkt farligt övertag.

Många män verkar vara rädda. Många män slår bakut när de hör ordet "genus" i vilket sammanhang det än må vara. Genustänkande på dagis och i skolor är helvetet på jorden, typ. Killar ska leka med bilar, det SKA vara så. Det är NATURLIGT. Okej. Så, vad är det värsta som kan hända om Herr Jättearga Anti-Feminists son blir placerad i en förskola med genustänk? Att grabben leker med dockor? Att han lär sig att tjejer också är bra kompisar? Att den som skriker högst och slår hårdast inte alltid har rätt? Hemska värld!

Jag ger mitt fulla stöd till genustänkandet. Jag är fullständigt övertygad om att många pojkar och flickor idag känner sig obekväma i de roller de har tilldelats. Att dessa roller skapar en otrygghet och en frustration som gör att dessa barn förhindras att nå sin fulla potential.

Vi pratar om stereotyper. Om vad som är typiskt manligt och typiskt kvinnligt. Kvinnan sköter tvätten, mannen tvättar bilen, typ. Där har det blivit bättre, men det är ändå ett typexempel på uppdelningen. Jag är faktiskt inte ute efter att förgöra den klädtvättande kvinnan eller den biltvättande mannen. Jag har inget emot att de finns. Vad jag däremot vill se, vad jag innerligt hoppas på, är att ingen människa oavsett kön ska tvingas in i dessa roller. Jag vill se en värld där det är okej att vara den DU är, just för att det är DU. Vill en kvinna vara "typiskt kvinnlig" ska hon få vara det, precis som kvinnor som hellre vill vara "typiskt manliga". Poängen är att det ska vara okej. Att vi inte ska se dessa kvinnor i ljuset av en viss norm.

Jag antar att det i slutändan handlar om respekt. Respekt för din medmänniska. Att kalla någon "bögjävel" är inte att respektera. Att säga "hora" till en tjej, oavsett anledning, är inte att respektera. Där ligger kärnan.

Att inte acceptera ett nej från tjejen på krogen, det är inte att visa respekt. Det är det motsatta. Då är det du som tjatar och som inte lyssnar på vad hon har att säga som gör fel. Det är inte tjejen, oavsett klädval. Hon må vara naken, det ger dig inte rätt att göra som du vill med henne. Att klä sig utmanande innebär inte per automatik att man säger ja till sexuella inviter. Ett "ja" innebär ett ja. Inte en kort kjol. Det är inte tjejen det är fel på. Vad hon behöver är inte lite kuk. Vad hon behöver är att bli bemött och behandlad med respekt.

Respekt. Det är inte så jävla svårt.
2011-03-10
19:58:03

Vilken idiot jag är.

Och snart partiledare för Socialdemokraterna är... Ja, jag vet fan inte heller vem det är. Håkan somethingsomething. Jag tänker inte såga honom, eftersom jag inte har någon aning om vad han går för, men visst är det lite trist att man inte vågade lyfta fram en kvinna igen? Jag hoppades på Jytte Guteland, ordförande i SSU. Med henne som partiledare skulle sossarna såväl föryngra som förnya. Men men. Det kan bli bra. Jag röstar ju i vilket fall som helst inte på Socialdemokraterna...

Min sjukliga besatthet av vad andra tycker och tänker om Big Brother är fortsatt stark. Läskigt. Men det är något fascinerande, och skrämmande, hos människor som känner ett så starkt engagemang för dokusåpan. Ser nu att det har startats en "Hata Roza"-grupp på Facebook. Jag vet knappt vem människan är, men tydligen är hon hatad. På grund av...? Jag kanske är unik, men jag försöker att inte hata människor bara för att det är kul att hata. För det är det inte. Människor som sårat mig eller mina nära, sådana människor kan jag kanske hata. Men främlingar i Big Brother? Kom igen!

Alexander Bard fyller snart 50. Det var som fan. Han är en ganska intressant person. Han har lyckats hålla sig relevant ända sedan Army Of Lovers-tiden, TROTS... ja, Army Of Lovers. Det är en bedrift i sig.

Ibland får jag något konstigt i blicken när jag är i en affär. Det är när det inte finns någon Pepsi Max att uppbringa. När det är helt slut. Finito. Väck. Nada. Fast det börjar inte med blicken. Det börjar med att jag så smått börjar svettas. Paniken kryper i venerna. I mitt inre ser jag framför mig vilket lidande jag kommer att tvingas genomgå om cola inte införskaffas. Då kommer blicken. En skapligt psykotisk blick, som hos en pundare på jakt efter en fix. Blicken flackar från hylla till hylla. Vad ska köpas? Vad kan ersätta Pepsi Max? Vad? Vad? VAD??? Jag rycker oftast åt mig en flaska Coca Cola Zero eller vanlig Coca Cola Light. Det är långt ifrån samma sak som Pepsi Max, men det är ingen skräpläsk. Dessvärre tar vansinnet ibland överhanden, om än delvis. Jag väljer Zero eller Light, för att försäkra mig om att jag har något halvdugligt att dricka när jag väl lämnar detta helvete som en Pepsi Max-fri affär är. Men då! Då börjar den galna delen av mig göra sig gällande. Den galna blicken får sin förklaring. En flaska fulcola slinker ner i korgen. Ful. Cola. Cola som smakar illa, helt enkelt. Cola som smakar billigt. I ett svagt tillstånd gjorde jag detta igår. COOP Cola Light inhandlades. Det kan vara bra med variation, tänker jag. Den kanske inte är så äcklig som jag minns den, resonerar jag.

Vilken idiot jag är.