Andreas Parker

Livet är allt bra underligt. Förra tisdagen, 27 augusti, noterade jag glatt att mitt försörjningsstöd hade ramlat in på kontot. Med färdigskriven inköpslista i fickan och relativt glad i hågen satte jag mig på cykeln och trampade iväg. På en cykelbana jag betrampat tusentals gånger, vid en utfart jag hojat förbi tusentals gånger, blir jag påkörd av en bil. Vem som bär ansvaret blir någon annans problem att reda ut. Jag menar att jag hade bra koll och att jag under normala omständigheter skulle ha hunnit före bilen som var på väg ut från parkeringen. I 99 fall av 100 bromsar bilister om de ser en cyklist komma, även om denne cyklist kanske kör irriterande nära fordonet. Icke så nu. Jag har pratat med föraren och han hävdar att han inte alls såg mig, vilket jag såklart rent intellektuellt köper. Vem kör på någon med vilja? Men att jag skulle ha kommit från ingenstans, som föraren hävdar, är helt enkelt inte sant. Föraren hade fri uppsikt och borde ha sett mig tidigare. Blicken var uppenbarligen någon annanstans.

Nåväl. Det är som det är. Jag blev påkörd. Det hela var litegrann som på film. Jag träffas av bilen, får en rejäl smäll på låret, faller ut på gatan, försöker resa mig upp, misslyckas. Benet såg skumt ut. Ni vet såna där äckel-bilder på benbrott som ser helt sjuka ut? Ungefär så var det. Smärta känner jag inte så mycket i det här läget, mest chock, fast egentligen inte. Jag är rätt klar med vad som har hänt. Jag har blivit påkörd, skadad värre än befarat, ambulans, sjukhus, hela köret. Det räknade jag med. Så jag var rätt lugn ändå. Kanske för att jag ganska omgående märkte att mitt huvud hade klarat sig. Jag landade inte så illa. Föraren, som klivit ur bilen, och förbipasserande uppmanade mig att hålla huvudet stilla. Givetvis, det är standard vid såna här olyckor. Jag kände dock redan då att huvudet och nacken var okej. Föraren ställer en del kontrollfrågor för att kolla att jag fortfarande är med. Vad jag heter, vilket datum det är, var jag bor etc. Allt var okej. Ambulansen kommer. Egentligen kom två ambulanser, en körde först fel. Oops. Lite skämtsamt säger jag att det säkert är en ambulans per ben. Ambulanspersonalen dyker upp. Ställer frågor. Jag svarar. De klipper upp mina byxor. De sliter av dem. Jag skriker av olidlig smärta. Seriöst, sjukt jävla ont gjorde det! De ger mig något morfin-liknande preparat och kort innan jag lyfts in i ambulansen är jag borta. Någon annanstans. Jag tänker inte ge mig på att försöka beskriva vad jag upplevde under ambulansfärden, men det var i vilket fall som helst ett jävla rus. Jag var väck.

Jag vaknar till när vi kommer fram till akuten. Det rycks och slits i mig, men den smärtstillande effekten sitter ännu i. Man fixerar nacken. Läkaren presenterar sig och upplyser mig om att hon tänker stoppa upp ett finger i min stjärt. Okej...? Hon gör så och ber mig knipa. Jag kniper. Hon blir nöjd; signalerna från hjärnan till röven är intakta! Smärtstillande. Röntgen. Det gör rätt ont att lyftas fram och tillbaka. Sedan väntan. Läkaren kommer in och säger good news! Nice. Min nacke och överkropp är okej. Well, duh. Kragen tas bort. Men jag har ett fult brott på vänster lår. Operation krävs. Asch. Jag hoppades in i det sista på att det skulle räcka med att lite primitivt dra benet i rätt läge. Aja. Det blir som det blir. Föräldrar och bror kommer. Stämningen upplever jag ändå som relativt god. Det är när personalen kommer in och bökar runt med mig som det lite tryckt. Kanske för att jag skriker som en hel hord av frustande tjurar.

Ortopeden nästa. Jag är kissnödig, vad ska vi göra åt det? Här, ta en flaska. Det är inte lätt att kissa i en flaska. Jo, att träffa rätt är inte så svårt. Att kunna släppa på trycket tillräckligt mycket är en annan sak. Okej, jag klarar det till slut. Applåder. Jag tar farväl av mina föräldrar (nej, de såg mig aldrig kissa i flaskan) och rullas in i den sjukhussal jag delar med en äldre herre. Smärtstillande. Operation väntas dagen därpå. Låt oss passa på att tvätta dig nu! Jaha. Jag lyfts från min säng till en galonklädd vagn. En duschvagn. Det gör jävligt ont. In i duschen. De lyfter. De vänder. JAG SKRIKER AV SMÄRTA. De ger mig morfin intravenöst. Jag tjatar efter mer, mer, MER! Tydligen kan man inte få hur mycket som helst. Torkningen och flyttningen tillbaka till sängen sker sålunda i sanslösa plågor. Mer smärtstillande. Något att sova på. Dagen D imorgon!

Operationen ska börja runt lunch, vilket på sjukhusspråk uppenbarligen betyder kring 14-strecket, för det är då jag rullas till operationssalen. Smärtstillande. Ryggmärgsbedövning. Jag får välja själv om jag vill vara vaken under operationen, men varnas för att den kan vara lite långtråkig. Söv mig, säger jag. Ungefär fyra timmar senare vaknar jag på uppvaket och mår ganska fint. Lite drogad, helt utan smärta. Operationen har gått bra. Ringer bror och mor för att berätta om det lyckade ingreppet. Alla andas ut. Tillbaka till min sal, mitt rum. Jag har förresten fönsterplatsen. Kväll och natt. Jag sover inte. Min sovkamrat gör det. Han sover högt. Det hörs. Jag har lite ont.

Det är nu torsdag morgon. Frukost serveras. Jag är helt slut. Lite smärtstillande. Det gör ont ändå. En arbetsterapeut kommer för att pratat med mig om rehabilitering. Det känns fint på något vis, att det inte dröjer lång tid innan det börjar pratas om en väg tillbaka. Sjukgymnasten kommer. Jag får inte belasta vänster ben. Jag får markera med foten, dvs sätta ner foten i marken men inte med mer tryck än att foten endast känner ytan. Allt är jobbigt i början. Allt gör ont. Har du, som 35-åring, blivit torkad i häcken av en vuxen karl? Nähä. Men det har jag. Orka bry sig. Typ alla där har redan sett mig naken i allehanda prekära lägen. Fan, jag frågade tillochmed kirurgerna om de kunde passa på att göra en penisförstoring när de ändå var igång! Det kunde de inte. Tvärtom, tror jag. Den har aldrig varit så liten som på sjukan. Jaja. Var var jag nu?

Fredag. Nya röntgenbilder. Det ser bra ut. Kanske kan jag åka hem redan nu? Jag tvivlar, jag klarar ju för fan ingenting! Jag blir kvar i några dagar till. Min granne i sängen bredvid är också kvar. Han sover fortfarande JÄVLIGT högt. Jag har inte sovit en blund sedan tisdagen. Jag petar ögonmojs hela dagarna. Det torkar in. Det kommer nytt. Det är träning (röra aldrig så lite på benet), tveksam sjukhusmat (en del är dock rätt okej) och landstingets makalöst fula kläder. Det är vita kalsonger, som lika gärna skulle kunna vara en mormors gamla trosor. Helt formlösa. Helt i fel storlek. Personalen som hjälper mig med kläder när det behövs envisas med att dra upp kallingarna tills de sitter i armhålorna. Jag sover inte. Grannen snarkar. Han lämnar sjukhuset på tisdagen, en vecka efter min olycka. Jag får en ny granne några timmar senare, men han snarkar inte lika jävligt. Jag får några timmars sömn.

Igår torsdag kom jag hem. Jag har staplat runt med en gåbock, då jag känner mig väldigt osäker på kryckorna. Har dock börjat använda kryckorna mer och mer. Det blir nog bra till slut. Jag gör mina övningar. Lyfter benet, drar benet åt sidan, pressar benet nedåt osv. Det är en ny värld, ett nytt liv, men det är inte det värsta som någonsin hänt.

Hur illa ställt var det med benet? Lårbenet var helt av. Röntgenplåtarna är smärtsamma att se. En lång märgspik fäster allt. Märgspiken fixeras med skruvar. Grymma stygn. Eller vad det nu kallas när man använder clips för att klämma ihop allt.

Vad innebär allt detta för mig? Ett nytt sätt att tänka. Mitt största problem innan olyckan var min ätstörning. Den hindrade mig i väldigt mycket. Ångesten och tankarna slet i mig konstant. Jag kan inte längre leva så. Min första prioritering nu är att få ordning på mitt ben, en process som från idag till helt återställd kan ta ett år. Jag kan inte slarva med näring när jag ska läka mig själv. Jag måste kasta självdestruktivitet åt sidan. Visst kommer jag att förändras. Mitt utseende kommer att förändras av att jag ökar i vikt. Det var länge min stora skräck. Det är fortfarande en stor skräck, men en ännu större skräck är att inte få ordning på mitt ben. Jag kommer förmodligen alltid vara känslig för triggers. Allt andra säger mig kan jag vända till något jobbigt och negativt. Säg inte att jag ser ut att må bra. Jag tolkar det som att jag blivit tjock. Fråga mig istället hur jag mår. Peppa mig när jag har det tufft. Ge mig styrka när jag sviktar.

I alla stunder av kriser har min familj kämpat tillsammans. Min bror var dödssjuk, vi led som en familj, vi gladdes som en familj när det gick bra. När mamma var sjuk i cancer kämpade vi tillsammans, vi slog cancern tillsammans och vi firade tillsammans. Det stöd och den kärlek jag känner från min familj; pappa, mamma, storebror, lillasyster, går inte att beskriva i ord. Den kan bara upplevas av oss. Av familjen. Jag tänker kämpa mig tillbaka från skadan, och in i framtiden och ett nytt liv, tillsammans med min familj. Vi har kämpat förr. Vi har aldrig besegrats. Vi gör det inte nu heller.