20:48:39
Till nittiotalets försvar...
Jag har alltid varit nostalgisk. Har alltid burit en sentimental ådra. Varje gång jag råkar gå förbi en plats på vilken jag lekte som barn väcks något inom mig, en känsla av ro. Av värme. Jag förs tillbaka till sommardagar som kändes långa, men inte FÖR långa. Till höstdagar som var grå, men inte FÖR grå. Jag tänker på varm choklad och smörgås framför tecknad film. Jag tänker på Lego, på Playmobil, på Stjärnornas Krig. Jag ser mig själv på dagis, i ritrummet, i soffan med en bok, med nyponsoppa och keso till mellanmål.
Jag hör musik som varit mig en trogen följeslagare genom livet. Sky Channel. Music Box. MTV. Pet Shop Boys. Dire Straits. Madonna. Cyndi Lauper. Billy Idol. Duran Duran. Culture Club. "Take On Me". "Sledgehammer". "China Girl". "Born In The USA". The Cars. Prince. Simple Minds. Nej, jag har inte glömt er.
Hulk Hogan, Razzel, The Pinks. Jacob Dahlin. "Ronja Rövardotter". Gunde Svan åkte snabbt, Stenmark åkte ned, Herreys åkte hem med en seger och gyllene skor i bagaget.
Mycket var helt fantastiskt och underbart. På 80-talet. För det är ju precis det allt jag nämnt har gemensamt; det inträffade på 80-talet. Att jag ser just den tiden i ett rosa skimmer är knappast förvånande. Jag var barn då och människor generellt tenderar att romantisera sin barndom, förmodligen mer än den egentligen förtjänar. Så. 80-talet har alltid känts rätt. Det har varit "mitt" decennium.
De senaste åren har dock något hänt. Saker förändras. Tiden ses i ett annat ljus. Länge, väldigt länge, låg brytpunkten för min nostalgi ganska precis vid nyårsafton 89-90. När 80-talets dekadens och övermått blev till 90-talets depression och sociala misär (Samhällets, alltså. Det dröjde än några år innan jag själv fann mig brottas med mörker och ångest).
Men nu, förmodligen för att jag själv blivit äldre och tvingas göra längre resor för att komma tillbaka till den tiden, sträcker sig min nostalgiska vurm även över 90-talet. Det är en ganska signifikant förändring, då jag länge föraktade eran och såg den som en period som ville vara lika bra som decenniet innan men som inte ens var i närheten att lyckas.
Nu är det helt andra glasögon jag har på mig när jag beskådar the nineties. Visst var modet inte så uselt som man vill få det till? Flanellskjortor ser ju inte så illa ut, egentligen. Baggy pants var då, och är nu, fett sköna att ha på sig! Och Rachel-frillan är väl ganska söt än idag? Killarnas mittbena bör vi dock lämna därhän. Dawson's Creek dör upp mot slutet av 1998 och kändes då som en viktig händelse. Även om det idag är lätt att fnissa åt den så ska seriens genomslagskraft inte underskattas. Jag menar, vad är det för fel på att belysa de problem tonåringar tampas med, även om deras motgångar förefaller tämligen triviala när vi använder en vuxen måttstock? Twin Peaks revolutionerade tv-mediet och fick oss att göra serier och filmer på ett helt annat sätt. Håller än.
Och visst var väl grunge-vågen inte fullt så outhärdlig som jag då upplevde den? Nirvana, de var förmodligen inte överskattade även om jag benhårt förfäktade åsikten. Och trots att jag vägrade befatta mig med något så uselt som techno när det begav sig måste jag erkänna att jag inte sällan kommer på mig själv med att boppa i takt när Haddaways "What Is Love" spelas. Britpop kändes som en urvattnad genre redan från början, men Oasis, Suede, Pulp och, bannemig, tillochmed Blur har gjort flera låtar som är tidlösa klassiker.
Kronan var i fritt fall, högerextremismen växte och EG-projektet kändes skrämmande men det var onekligen en spännande tid att uppleva sitt politiska uppvaknande i. Vi navigerade i ett snårigt landskap av på ena sidan nyrakade "nationalister" och på den andra arga antirasister. Vi tvingades ta ställning, vi lärde oss den hårda vägen.
Det är så här jag försvarar 90-talet mot mitt eget förakt. Det är så här jag erkänner mitt eget åldrande. Det är så här jag omfamnar det förflutna.
90-talet. Bättre än sitt rykte