22:22:00
Om att hitta tillbaka...
Men nu är jag som sagt på't igen. Jag har varit på gång ett tag, faktiskt. Har bara inte kunnat bestämma mig för vilken bok jag vill läsa. Det måste vara något som känns bra, som ÄR bra redan från början. Jag funkar så att har jag väl börjat läsa en bok så avslutar jag den, av ren benhård princip. Då vill jag inte tvingas traggla igenom något som är fullständigt värdelöst. Eller ens långtråkigt. Så jag har svajat i mitt val. Ett tag tänkte jag ge mig på Pikettys bok om kapitalismen men tänkte att den förmodligen är för torr, tråkig och komplex som första bok efter ett uppehåll på över ett år. En annan kandidat var Simon Sebag Montefiores tegelsten om ätten Romanov men det är som sagt en tegelsten. 961 sidor. Trots det är det egentligen inte längden som skrämmer mig, det är snarare vikten. Boken är tung och förmodligen bökig att läsa liggandes, sättet på vilket jag alltid läser böcker. Men den kommer att läsas, jag har trots allt betalat för den.
Jag landade i Ulf Lundells Visenterna. Lundell har ett språk som är tämligen lättläst. Fast lite bökigt ändå. Det är halvlånga utläggningar om någon munk i Spaniens 1700-tal och en närapå utrotad djurart i Asiens djungler. Det är inte alltid spännande. Men som sagt, tämligen lättläst. Ändå. Temat känns igen. Har man läst en bok av Lundell har man läst de flesta. Protagonisten den här gången heter Frank, men vem som helst förstår att det egentligen är sig själv han skriver om. En äldre man som skrotar runt i ensamhet och försöker komma på om han saknar tvåsamhet och vad allting faktiskt handlar om. Det är gamla kärlekar, relationer som gått åt skogen men som ju var bra ett tag och kanske kan det gå att få så igen? Mycket ältande. Ett sökande efter en fridfull kapitulation inför livets oundvikliga slut. Det är bitterhet blandat med små glimtar av hopp.
Jag känner igen mig mycket. Nästan skrämmande mycket, för Frank är en bit över 60 och som 20 år yngre borde den graden av bitterhet vara främmande. Men så är det. Frank förstår sig inte på det moderna. P3, det är bara larm. Där är vi överens. Modet är förjävligt. Där är vi också mestadels överens. Mello. Vi bryr oss mer om Mello än världssvält och skövlad regnskog. Det är ju, när man tänker på det, helt absurt.
Han är nostalgisk, Frank. Sentimental. Så även jag. Jag drömmer mig tillbaka till en enklare tid. En bättre tid. Fast det är ju inte kalenderåren vi längtar tillbaka till. Det är vår egen ålder. Tyckte jag att livet var enklare och roligare när jag var 20? I viss mån, ja. Men det är inte för att det tidiga 2000-talet var så vansinnigt fantastiskt, det var det inte, utan för att jag, fysiskt och mentalt, var en annan person. Jag hanterade livet annorlunda. Mina utmaningar var andra än de är idag. Vore jag 20 år yngre skulle jag runt 2041 sakna hur härligt allt var 2021. Fast det var det inte. Är det inte. Min upplevelse av tiden skulle dock vara en annan jämfört med vad den är nu.
Livet kan göra en så förbannad. Lundell skriver det bra i boken; vi får aldrig svar på frågan. FRÅGAN. Vad är allting? Vad är det för mening? Vi förväntas leva våra liv, hela våra liv, utan att veta varför. I det ska vi försöka skapa oss en tillvaro som fungerar i väntan på ett slut. Ett slut på en historia som väl mest kan sammanfattas med "Jaha?". Samtidigt kan livet vara så galet brinnande. Så galet lekfullt. Så galet galet. Och det betyder ju något. Antar jag.
Jag läser igen. Det känns bra.