21:01:06
Coronavirus, Jimmie Åkesson och en ateist i kyrkan...
Tjena. Det var ett tag sen. Saker händer ute i världen. Nu kör vi.
Coronaviruset (ja, jag vet att det är ospecifikt att kalla det så, men alla fattar vad jag menar) är på allas läppar. Eller, förhoppningsvis inte på allas. Vi behöver inte bli sjuka samtidigt hela jäkla högen! Jag förhåller mig till viruset på ett lite ovant sätt, känns det som. Jag är personligen inte rädd. En del av mig räknar med att bli smittad och hosta mig igenom nån vecka eller så. Trots att mitt immunförsvar förmodligen är något nedsatt tror jag att jag skulle klara mig väl. Nej, det är snarare mina föräldrar jag oroar mig för. Ingen av dem är i superbra skick och där är nog inte en positiv utgång given vid smitta. Vidare är min bror astmatiker och är den av oss som jobbar och faktiskt träffar människor. Han är dock vid relativt god vigör i övrigt, så han har nog lika goda möjligheter som jag att ta sig an sjukdomen.
Men sammantaget är jag inte överdrivet nojig. Däremot fascinerad, på ett förmodligen ganska morbitt vis. Jag tror väldigt få av oss har kunnat följa ett virus på det sätt vi kan göra nu. Ständiga uppdateringar, tabeller, statistik, teorier... Det är knappast bara positivt. Jag har läst om högstadieelever som står och gråter i korridorerna, fullständigt panikslagna. Människor låser in sig, vågar inte gå ut. Såg ett chattinlägg igår från en mamma som har för avsikt att stanna hemma från jobbet och ta sina barn ur skolan. Rädslan är förståelig, men den kollektiva paniken kommer drabba oss hårdare än viruset självt. Ekonomiskt lär världen få kämpa ett tag med att ta sig upp ur hålet och för många småföretagare lär konkurs vara oundviklig.
Avvägningen vi människor nu måste göra, leva som vanligt eller tänka om vad gäller resor och umgänge, är inte helt enkel. Vi måste hitta en balans. Det kommer att bli avgörande för hur pass väl vi tar oss ur detta.
Jimmie Åkesson har aldrig befunnit sig på mina listor över personer jag tycker om (nä, jag har inga såna listor egentligen) men han har nu lyckats få mig att avsky fanskapet mer än jag någonsin tidigare gjort. Jag skrev ett inlägg om det på Facebook och jag citerar mig själv här: "Människor på flykt. Människor som söker ett värdigt liv. Dessa människor beskjuts på gränsen mellan Grekland och Turkiet. Den grekiska kustbevakningen försöker dränka dem. De översköljs av tårgas som ger många, främst små barn, andnöd. Det är människor i ett extremt utsatt läge. Att då bemöta dem med "Kom inte till oss!" är inte bara omdömeslöst, det är direkt empatistört. Och att hävda att svenska folket står bakom hans budskap är verklighetsfrånvänt och osmakligt." Han har fått rättmätig kritik från många, men Sverigedemokraternas väljare lär inte låta sig påverkas överdrivet mycket. SD vet att de kan flytta fram gränserna nu. De kan skruva upp retoriken. De kan visa sitt rätta ansikte, för deras väljare har radikaliserats. Vad som förr ansågs vara extremt normaliseras mer och mer. Kanske borde public service vara politiskt styrd? Kanske borde journalister kunna bestraffas om de anses vara partiska? Kanske är det rimligt att flinande sätta sig på ett flyg för att med förakt möta människor på flykt? Det som var otänkbart förr är numera fullt rimligt. Det är, för att uttrycka det milt, för jävligt. Mörkret är över oss.
Min jakt på praktikplats går vidare. Det bästa spår jag har för tillfället har min handläggare presenterat. Hon känner en snubbe som jobbar inom kyrkan och de kan eventuellt behöva hjälp med att digitalisera noter. Där kommer jag in. Jag ska få mer info om jobbet nu i veckan, men jag antar att det helt enkelt handlar om att skanna noter, varken mer eller mindre. Måhända något enformigt, men det låter ju lagom ansträngande om inte annat. Jag tvivlar på att jag, om jag nu får praktikplatsen, blir involverad i någon större kyrkverksamhet. Vilket är bra. Jag är ateist och blir mest provocerad av religiösa riter och seder. Däremot tycker jag om att diskutera livsfrågor och det kan kyrkmänniskor vara bra på. Kanske hamnar jag i djupa samtal vid dopfunten.
Amen.
Coronaviruset (ja, jag vet att det är ospecifikt att kalla det så, men alla fattar vad jag menar) är på allas läppar. Eller, förhoppningsvis inte på allas. Vi behöver inte bli sjuka samtidigt hela jäkla högen! Jag förhåller mig till viruset på ett lite ovant sätt, känns det som. Jag är personligen inte rädd. En del av mig räknar med att bli smittad och hosta mig igenom nån vecka eller så. Trots att mitt immunförsvar förmodligen är något nedsatt tror jag att jag skulle klara mig väl. Nej, det är snarare mina föräldrar jag oroar mig för. Ingen av dem är i superbra skick och där är nog inte en positiv utgång given vid smitta. Vidare är min bror astmatiker och är den av oss som jobbar och faktiskt träffar människor. Han är dock vid relativt god vigör i övrigt, så han har nog lika goda möjligheter som jag att ta sig an sjukdomen.
Men sammantaget är jag inte överdrivet nojig. Däremot fascinerad, på ett förmodligen ganska morbitt vis. Jag tror väldigt få av oss har kunnat följa ett virus på det sätt vi kan göra nu. Ständiga uppdateringar, tabeller, statistik, teorier... Det är knappast bara positivt. Jag har läst om högstadieelever som står och gråter i korridorerna, fullständigt panikslagna. Människor låser in sig, vågar inte gå ut. Såg ett chattinlägg igår från en mamma som har för avsikt att stanna hemma från jobbet och ta sina barn ur skolan. Rädslan är förståelig, men den kollektiva paniken kommer drabba oss hårdare än viruset självt. Ekonomiskt lär världen få kämpa ett tag med att ta sig upp ur hålet och för många småföretagare lär konkurs vara oundviklig.
Avvägningen vi människor nu måste göra, leva som vanligt eller tänka om vad gäller resor och umgänge, är inte helt enkel. Vi måste hitta en balans. Det kommer att bli avgörande för hur pass väl vi tar oss ur detta.
Jimmie Åkesson har aldrig befunnit sig på mina listor över personer jag tycker om (nä, jag har inga såna listor egentligen) men han har nu lyckats få mig att avsky fanskapet mer än jag någonsin tidigare gjort. Jag skrev ett inlägg om det på Facebook och jag citerar mig själv här: "Människor på flykt. Människor som söker ett värdigt liv. Dessa människor beskjuts på gränsen mellan Grekland och Turkiet. Den grekiska kustbevakningen försöker dränka dem. De översköljs av tårgas som ger många, främst små barn, andnöd. Det är människor i ett extremt utsatt läge. Att då bemöta dem med "Kom inte till oss!" är inte bara omdömeslöst, det är direkt empatistört. Och att hävda att svenska folket står bakom hans budskap är verklighetsfrånvänt och osmakligt." Han har fått rättmätig kritik från många, men Sverigedemokraternas väljare lär inte låta sig påverkas överdrivet mycket. SD vet att de kan flytta fram gränserna nu. De kan skruva upp retoriken. De kan visa sitt rätta ansikte, för deras väljare har radikaliserats. Vad som förr ansågs vara extremt normaliseras mer och mer. Kanske borde public service vara politiskt styrd? Kanske borde journalister kunna bestraffas om de anses vara partiska? Kanske är det rimligt att flinande sätta sig på ett flyg för att med förakt möta människor på flykt? Det som var otänkbart förr är numera fullt rimligt. Det är, för att uttrycka det milt, för jävligt. Mörkret är över oss.
Min jakt på praktikplats går vidare. Det bästa spår jag har för tillfället har min handläggare presenterat. Hon känner en snubbe som jobbar inom kyrkan och de kan eventuellt behöva hjälp med att digitalisera noter. Där kommer jag in. Jag ska få mer info om jobbet nu i veckan, men jag antar att det helt enkelt handlar om att skanna noter, varken mer eller mindre. Måhända något enformigt, men det låter ju lagom ansträngande om inte annat. Jag tvivlar på att jag, om jag nu får praktikplatsen, blir involverad i någon större kyrkverksamhet. Vilket är bra. Jag är ateist och blir mest provocerad av religiösa riter och seder. Däremot tycker jag om att diskutera livsfrågor och det kan kyrkmänniskor vara bra på. Kanske hamnar jag i djupa samtal vid dopfunten.
Amen.