18:29:08
Växande panik...
(Det här inlägget skrev jag för ett par veckor sedan. Postade det på en dagbokssajt, men missade tydligen att blogga. Jag mår mycket bättre idag och det är således inte helt aktuellt, men jag tror på transperens och vill dela med mig även av sådant som kanske inte längre är helt relevant)
Jag är helt utmattad. Dränerad. Uttömd. Slut som människa. Just nu vet jag knappt om jag är jag längre.
Så här började det. För någon vecka sedan vaknade jag en morgon med en skådis på näthinnan. Bara en bild, och jag visste vem det var. Namnet var dock som bortblåst. Jag letade länge för att hitta det, djupt inrotat i hjärnan, begravt under en massa övrig information. Men. Jag fann det. Likförbannat väckte det en viss panik i mig. Börjar jag bli dement? Har jag förstört min hjärna av flera år i anorexi? Går den att reparera? Här ska det tilläggas att min moster lider av Alzheimers sjukdom, vilket definitivt inte hjälper... Så hjärnan började testa sig själv. Den jagade rätt på flera skådisar, flera bilder och om namnet inte poppade upp inom ett par sekunder växte paniken ytterligare. Det bara körde i skallen, nonstop, och all min energi gick åt till att försöka processa alla dessa människor och alla dessa namn. Det är likadant nu. Fast värre.
Ett par dagar efter att denna hjärnterror börjat fick jag för mig att jag hade börjat tappa ord, att min lista av glosor kraftigt reducerats. Hjärnan, nu ordentligt uppvärmd av sitt första självtest, satte då igång med att leta efter synonymer till ord som förekommer i TV och i litteratur. Banala ord som lampa, staket och lyktstolpe samsades med lite mer "avancerade" uttryck som karikatyr, kvacksalvare och optiker (knappast avancerat egentligen, men i det här sammanhanget klassar jag det så). Min stackars hjärna som redan attackerat sig själv till gröt började mer eller mindre gräva sin egen grav här. Orden jag sökte dök inte alltid upp. Synonymerna var långt borta. Enkla ord som till exempel kakel ville inte dyka upp. Jag gick in i mitt badrum och tänkte klinker. Vilket förvisso är samma sak, men varför ville inte kakel vara med? Återigen, med min moster i åtanke... Skräcken. Den totala desperationen.
(Jag vet att jag skriver i ett dåtidstempus och att det kan bli lite rörigt. Det är dock inget jag härleder till min nuvarande mentala status, jag har alltid ofrivilligt lekt med tidsbegreppen)
Där är jag nu. Med en hjärna som aldrig vilar, med en oro som ständigt växer, med en rädsla som griper allt hårdare och med en ångest som snart lär äta upp mig helt.
Allt jag gör överanalyseras och ses som tecken på en tilltagande demens. Var lade jag nycklarna? Varför tog det längre tid än en millisekund innan jag kom på vilken webbsida jag kan se ett specifikt videoklipp på? Varför ägnar jag åtskilliga sekunder till att värka fram bara dessa exempel?
Stroke. Jodå, jag har varit inne på den linjen också. Häromdagen när jag kom hem ställde jag mig framför spegeln och var helt säker på att min mun var mer sned än vanligt. Inte förrän jag rotat igenom mina gamla selfies och konstaterat att min mun alltid haft samma grad av skevhet kunde jag slå den tanken ur hågen. Åtminstone delvis. Misstanken finns kvar. Fick för mig att jag sluddrade. Panik. Igen. Jag ringde 1177 för att få råd, eller kanske mest en försäkran om att det nog inte är någon fara. Sköterskan jag pratade med kunde inte höra något sluddrande men föreslog att jag skulle ta mig till akuten om jag verkligen var rädd. Det kändes drastiskt. Det gör det väl än, även om jag tidigare idag var ordentligt inne på att ringa brorsan och be honom skjutsa mig. Rädslan för att skrämma upp honom bidrog till att jag avstod.
Jag har googlat symptomen. Givetvis, det är så vi gör nuförtiden. Vi självdiagnostiserar. På ont och gott, såklart. Flashback. Familjeliv. Netdoktor. Jag är långt ifrån ensam. Många beskriver i stort sett exakt samma upplevelser som jag har. Det råder nästintill konsensus här; det är stressrelaterat. Är jag på väg att bli utbränd? Min skalle är mos, är det så det känns? Sömnen spelar in. Jag har inte sovit ordentligt och på rätt sätt på säkert ett år. Kosten har såklart en viktig roll. Jag äter bedrövligt. Ensidigt. Det är en problematik i sig.
Jag träffade min terapeut häromdagen och delade med mig av mina farhågor. Hör hon hur jag sluddrar? Märker hon att jag tappar ord? Nej. Hon kunde inte höra någon skillnad. Däremot kunde hon se att jag var otroligt spänd, stressad och ångestfylld. Hon sade en sak som hade en viss lugnande effekt; att mitt normalläge är att jag är väldigt verbal och snabb i tanken och när jag upplever att det inte längre är så blir jag uppjagad och orolig.
Men varför just nu? Och varför har det gått så fort? Ett svar på första frågan kan vara att jag förväntas börja arbetsträna inom kort, så fort jag, på egen hand, hittat en lämplig arbetsplats. Det sätter en stor press på någon som inte gjort annat än odlat sin egen depression de senaste två åren. Som svar på fråga två... Dels har det nog inte gått så fort, egentligen. Min hjärna har garanterat känt av dessa besvär länge. Jag har bara ignorerat dem. Dels kan det ju gå snabbt utför när en fix idé väl fått fäste. Självtesterna hjärnan lägger så mycket tid på är oändliga och kommer i störtfloder. Jag har en ältande personlighet. Snöar jag in på något blir jag fast länge.
Den ena delen av mig försöker lugna den andra. Att jag inte hittar namn och ord är inte så konstigt, framförallt inte eftersom tusen och åter tusen tankar samtidigt gör anspråk på plats nummer ett i prioriteringsordningen. Den andra delen, den galet nojiga, känner en smygande skräck inför att prata med andra. Kommer jag göra mig förstådd? Hittar jag rätt ord? Än så länge tycks det gå bra. Trots alls. Pratade med en vän tidigare idag och det funkade som det skulle. Eller ja, jag har lyckats plocka på mig ytterligare en noja. Att jag kanske inte hör orden jag säger så som jag säger dem. Jag tror jag säger kylskåp, det låter som det i mitt huvud, men i själva verket säger jag bandspelare. Ett exempel. Det har inte hänt än. Eller har det? Ingen har påpekat något. Vågar jag lita på min hjärna?
För att hantera den sinnessjuka strid som pågår i mitt inre äter jag Oxascand. Ångestdämpande. Idag är fjärde eller femte dagen i följd som jag tagit en dos på 20 mg. Det lugnar kaoset något, men hjälper det också till att göra min hjärna slö, alltså det jag tar dem för att undvika? Fan vet. Ond cirkel.
Shit. Det här inlägget är det rörigaste jag någonsin publicerat. Det värsta är att jag skulle kunna göra det än mer rörigt, för jag har ytterligare nojor och även fler teorier om vad allt detta beror på. Jag ska bespara er det.
Skiten kanske lugnar sig, om det nu inte är demens. Eller stroke. Jag hoppas på stress. Utbrändhet. Det låter hanterbart, även om det kan vara ett helvete i sig.
Puh. Jag ville bara skriva av mig. Jag hoppas allt är relativt rättstavat och grammatiskt korrekt. Jag har läst igenom det flera gånger, men som sagt, min hjärna är måhända inte att lita på...
Så här började det. För någon vecka sedan vaknade jag en morgon med en skådis på näthinnan. Bara en bild, och jag visste vem det var. Namnet var dock som bortblåst. Jag letade länge för att hitta det, djupt inrotat i hjärnan, begravt under en massa övrig information. Men. Jag fann det. Likförbannat väckte det en viss panik i mig. Börjar jag bli dement? Har jag förstört min hjärna av flera år i anorexi? Går den att reparera? Här ska det tilläggas att min moster lider av Alzheimers sjukdom, vilket definitivt inte hjälper... Så hjärnan började testa sig själv. Den jagade rätt på flera skådisar, flera bilder och om namnet inte poppade upp inom ett par sekunder växte paniken ytterligare. Det bara körde i skallen, nonstop, och all min energi gick åt till att försöka processa alla dessa människor och alla dessa namn. Det är likadant nu. Fast värre.
Ett par dagar efter att denna hjärnterror börjat fick jag för mig att jag hade börjat tappa ord, att min lista av glosor kraftigt reducerats. Hjärnan, nu ordentligt uppvärmd av sitt första självtest, satte då igång med att leta efter synonymer till ord som förekommer i TV och i litteratur. Banala ord som lampa, staket och lyktstolpe samsades med lite mer "avancerade" uttryck som karikatyr, kvacksalvare och optiker (knappast avancerat egentligen, men i det här sammanhanget klassar jag det så). Min stackars hjärna som redan attackerat sig själv till gröt började mer eller mindre gräva sin egen grav här. Orden jag sökte dök inte alltid upp. Synonymerna var långt borta. Enkla ord som till exempel kakel ville inte dyka upp. Jag gick in i mitt badrum och tänkte klinker. Vilket förvisso är samma sak, men varför ville inte kakel vara med? Återigen, med min moster i åtanke... Skräcken. Den totala desperationen.
(Jag vet att jag skriver i ett dåtidstempus och att det kan bli lite rörigt. Det är dock inget jag härleder till min nuvarande mentala status, jag har alltid ofrivilligt lekt med tidsbegreppen)
Där är jag nu. Med en hjärna som aldrig vilar, med en oro som ständigt växer, med en rädsla som griper allt hårdare och med en ångest som snart lär äta upp mig helt.
Allt jag gör överanalyseras och ses som tecken på en tilltagande demens. Var lade jag nycklarna? Varför tog det längre tid än en millisekund innan jag kom på vilken webbsida jag kan se ett specifikt videoklipp på? Varför ägnar jag åtskilliga sekunder till att värka fram bara dessa exempel?
Stroke. Jodå, jag har varit inne på den linjen också. Häromdagen när jag kom hem ställde jag mig framför spegeln och var helt säker på att min mun var mer sned än vanligt. Inte förrän jag rotat igenom mina gamla selfies och konstaterat att min mun alltid haft samma grad av skevhet kunde jag slå den tanken ur hågen. Åtminstone delvis. Misstanken finns kvar. Fick för mig att jag sluddrade. Panik. Igen. Jag ringde 1177 för att få råd, eller kanske mest en försäkran om att det nog inte är någon fara. Sköterskan jag pratade med kunde inte höra något sluddrande men föreslog att jag skulle ta mig till akuten om jag verkligen var rädd. Det kändes drastiskt. Det gör det väl än, även om jag tidigare idag var ordentligt inne på att ringa brorsan och be honom skjutsa mig. Rädslan för att skrämma upp honom bidrog till att jag avstod.
Jag har googlat symptomen. Givetvis, det är så vi gör nuförtiden. Vi självdiagnostiserar. På ont och gott, såklart. Flashback. Familjeliv. Netdoktor. Jag är långt ifrån ensam. Många beskriver i stort sett exakt samma upplevelser som jag har. Det råder nästintill konsensus här; det är stressrelaterat. Är jag på väg att bli utbränd? Min skalle är mos, är det så det känns? Sömnen spelar in. Jag har inte sovit ordentligt och på rätt sätt på säkert ett år. Kosten har såklart en viktig roll. Jag äter bedrövligt. Ensidigt. Det är en problematik i sig.
Jag träffade min terapeut häromdagen och delade med mig av mina farhågor. Hör hon hur jag sluddrar? Märker hon att jag tappar ord? Nej. Hon kunde inte höra någon skillnad. Däremot kunde hon se att jag var otroligt spänd, stressad och ångestfylld. Hon sade en sak som hade en viss lugnande effekt; att mitt normalläge är att jag är väldigt verbal och snabb i tanken och när jag upplever att det inte längre är så blir jag uppjagad och orolig.
Men varför just nu? Och varför har det gått så fort? Ett svar på första frågan kan vara att jag förväntas börja arbetsträna inom kort, så fort jag, på egen hand, hittat en lämplig arbetsplats. Det sätter en stor press på någon som inte gjort annat än odlat sin egen depression de senaste två åren. Som svar på fråga två... Dels har det nog inte gått så fort, egentligen. Min hjärna har garanterat känt av dessa besvär länge. Jag har bara ignorerat dem. Dels kan det ju gå snabbt utför när en fix idé väl fått fäste. Självtesterna hjärnan lägger så mycket tid på är oändliga och kommer i störtfloder. Jag har en ältande personlighet. Snöar jag in på något blir jag fast länge.
Den ena delen av mig försöker lugna den andra. Att jag inte hittar namn och ord är inte så konstigt, framförallt inte eftersom tusen och åter tusen tankar samtidigt gör anspråk på plats nummer ett i prioriteringsordningen. Den andra delen, den galet nojiga, känner en smygande skräck inför att prata med andra. Kommer jag göra mig förstådd? Hittar jag rätt ord? Än så länge tycks det gå bra. Trots alls. Pratade med en vän tidigare idag och det funkade som det skulle. Eller ja, jag har lyckats plocka på mig ytterligare en noja. Att jag kanske inte hör orden jag säger så som jag säger dem. Jag tror jag säger kylskåp, det låter som det i mitt huvud, men i själva verket säger jag bandspelare. Ett exempel. Det har inte hänt än. Eller har det? Ingen har påpekat något. Vågar jag lita på min hjärna?
För att hantera den sinnessjuka strid som pågår i mitt inre äter jag Oxascand. Ångestdämpande. Idag är fjärde eller femte dagen i följd som jag tagit en dos på 20 mg. Det lugnar kaoset något, men hjälper det också till att göra min hjärna slö, alltså det jag tar dem för att undvika? Fan vet. Ond cirkel.
Shit. Det här inlägget är det rörigaste jag någonsin publicerat. Det värsta är att jag skulle kunna göra det än mer rörigt, för jag har ytterligare nojor och även fler teorier om vad allt detta beror på. Jag ska bespara er det.
Skiten kanske lugnar sig, om det nu inte är demens. Eller stroke. Jag hoppas på stress. Utbrändhet. Det låter hanterbart, även om det kan vara ett helvete i sig.
Puh. Jag ville bara skriva av mig. Jag hoppas allt är relativt rättstavat och grammatiskt korrekt. Jag har läst igenom det flera gånger, men som sagt, min hjärna är måhända inte att lita på...