22:42:48
Jag har tydligen gått ner i vikt...
Jag har ända sedan 2003, typ, kämpat mer eller mindre framgångsrikt mot anorexi. Jag har behandlats på olika sätt i dagvård, på behandlingshem och mer handgripligen med hjälp av sondmatning på lasarett. Det är ändå alltid något som gör att jag inte lyckas vinna slaget fullt ut.
Jag har själv ingen våg. Jag har aldrig ägt någon. Att inte införskaffa någon var ett beslut som växte fram då jag insåg att en våg bara skulle göra mig ännu sjukare. Vården vill dock ha koll på min vikt och med jämna mellanrum blir jag ombedd att väga mig under behandlares uppsikt. De senaste åren har detta skett hos min terapeut. Dealen är att jag ställer mig på vågen utan att själv titta på siffrorna. Terapeuten kollar, skriver ner vikten och behåller den för sig själv. Är det alarmerande lågt påtalar hon detta utan att nämna den exakta siffran.
Vikten togs förra veckan och idag när jag igen pratade med min terapeut fick jag veta att det vänt nedåt igen. Enligt henne väger jag nu exakt lika mycket/lite som jag gjorde 2013, då jag hade en kortare kontakt med en dietist. Dietisten var då oroad och förbjöd mig strängeligen att träna ens det minsta om jag inte ökade mitt kostintag. Jag befinner mig alltså där igen.
Jag är uppenbarligen rätt dålig på att själv bedöma min kropp, eftersom jag skulle gissa att jag tvärtom ökat i vikt.
Jag vet att mina kostvanor är dåliga. Det stora problemet har jag dock inte sett som den totala kalorimängden, snarare bristen på variation och vitaminintag. Om viktkurvan nu pekar nedåt är det tydligt att även kaloriantalet är för dåligt. Kruxet är att mina hjärnspöken dels inte riktigt låter mig tro på terapeutens ord, dels inte vill att jag ska göra något åt det.
Jag har många högtflygande planer om att börja äta PERFEKT, börja träna PERFEKT och börja leva PERFEKT. Det blir tråkigt nog aldrig mer än just planer. Något håller mig fast i det sjuka. Något gör att jag är rädd för att ta hand om mig själv. Min terapeut bad mig idag att fundera på vad som krävs för att jag verkligen ska göra förändringar.
Det läskiga är att jag inte vet.
Jag har själv ingen våg. Jag har aldrig ägt någon. Att inte införskaffa någon var ett beslut som växte fram då jag insåg att en våg bara skulle göra mig ännu sjukare. Vården vill dock ha koll på min vikt och med jämna mellanrum blir jag ombedd att väga mig under behandlares uppsikt. De senaste åren har detta skett hos min terapeut. Dealen är att jag ställer mig på vågen utan att själv titta på siffrorna. Terapeuten kollar, skriver ner vikten och behåller den för sig själv. Är det alarmerande lågt påtalar hon detta utan att nämna den exakta siffran.
Vikten togs förra veckan och idag när jag igen pratade med min terapeut fick jag veta att det vänt nedåt igen. Enligt henne väger jag nu exakt lika mycket/lite som jag gjorde 2013, då jag hade en kortare kontakt med en dietist. Dietisten var då oroad och förbjöd mig strängeligen att träna ens det minsta om jag inte ökade mitt kostintag. Jag befinner mig alltså där igen.
Jag är uppenbarligen rätt dålig på att själv bedöma min kropp, eftersom jag skulle gissa att jag tvärtom ökat i vikt.
Jag vet att mina kostvanor är dåliga. Det stora problemet har jag dock inte sett som den totala kalorimängden, snarare bristen på variation och vitaminintag. Om viktkurvan nu pekar nedåt är det tydligt att även kaloriantalet är för dåligt. Kruxet är att mina hjärnspöken dels inte riktigt låter mig tro på terapeutens ord, dels inte vill att jag ska göra något åt det.
Jag har många högtflygande planer om att börja äta PERFEKT, börja träna PERFEKT och börja leva PERFEKT. Det blir tråkigt nog aldrig mer än just planer. Något håller mig fast i det sjuka. Något gör att jag är rädd för att ta hand om mig själv. Min terapeut bad mig idag att fundera på vad som krävs för att jag verkligen ska göra förändringar.
Det läskiga är att jag inte vet.