22:33:24
Snart har ni tröttnat på dessa jäkla inlägg...
...men jag känner att jag måste skriva. Ofta. Även om det sällan blir så mycket vettigt sagt. Jag borde bli politiker. LOL!
Idag har varit en tämligen slapp dag. Det är de flesta dagar i mitt liv, nu när jag tänker efter. Faktum är att dagarna flyter ihop så mycket att jag vid några tillfällen fick för mig att det är fredag idag. I was waaay off! Något av det tragiska i att vara arbetslös, eller utan någon kontinuerlig sysselsättning överhuvudtaget, är just att allting blir en enda lång... massa? En deg av tid utan tydliga konturer. Det finns ett värde i att kunna längta efter helgen. Något att se fram emot, en möjlighet till förändring. Som det är nu känner jag bara tid som tycks finnas i massor men som ändå försvinner snabbare än jag hinner med. Fast egentligen inte, för jag BORDE ju hinna med. Jag har all tid i världen. Kanske för mycket tid? Jag har ingen press på mig att försöka hinna med något under en viss period, och därför tar jag inte tag i något alls. Hm. Har jag inte klagat tillräckligt på det här med tid i mina tidigare inlägg?
Jag har bytt ut mitt tyngdtäcke på 10 kg till ett på 12 kg. Jag har inte bäddat med det än, jag håller som bäst på att gymma upp musklerna så att jag orkar. Skämt åsido, det är inte jättekul att försöka trä ett påslakan över en tygmassa som verkar vilja motarbeta allt du gör. Men jag har goda förhoppningar om att effekten av täcket kommer att vara positiv. Det på 10 kg har fungerat bra, till och från åtminstone, och min enkla hjärna tänker att ett tyngre täcke måste vara ÄNNU bättre!
Jaja, jag vet att det inte är riktigt så enkelt, men låt en gammal man få vara simpel emellanåt...
Jag håller alltså på med "Den Unge Werthers Lidanden". Det är en sån bok som "alla" vet hur den slutar. De flesta berörde nog boken någon gång under skolans svenskundervisning, om än kanske inte direkt på djupet. Hur som helst, för den som inte vet; boken handlar om olycklig kärlek och självmord. Typ. Språket är ålderdomligt, vilket inte är så förvånande med tanke på att den skrevs på 1700-talet, men jag undrar om man inte redan då tänkte "Pfft, din pretentiöse jävel. Vi fattar att du kan många ord och blir upphetsad av avancerade kärleksbeskrivningar, men stilla dig för fan!".
Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte blir berörd av Werthers känslosvall, ångest och sorg. Det finns en gammalmodig och romantisk sida av mig som ser något väldigt vackert i att lida för kärleken. Det är en sida som ser kärleken till en annan människa (ja, den sidan är väldigt mossig och tänker per automatik tvåsamhet) som det renaste, starkaste och största som livet kan erbjuda människan. Att själsligt plågas av en obesvarad förälskelse är... hedervärt? Är det ordet jag söker? Nej, ädelt kanske låter bättre. Onödigt, javisst. Det bästa är givetvis att släppa och gå vidare snarast möjligt. Men människan är inte alltid förnuftig och att följa hjärtats mest oförfalskade instinkt (jepp, i den här tankevärlden kan ett hjärta ha instinkter. Deal with it) är oförfalskat, naturligt och, faktiskt, beundransvärt.
Men kanske inte "ta livet av sig"-beundransvärt.
Det var allt för nu. Tjipp!
Idag har varit en tämligen slapp dag. Det är de flesta dagar i mitt liv, nu när jag tänker efter. Faktum är att dagarna flyter ihop så mycket att jag vid några tillfällen fick för mig att det är fredag idag. I was waaay off! Något av det tragiska i att vara arbetslös, eller utan någon kontinuerlig sysselsättning överhuvudtaget, är just att allting blir en enda lång... massa? En deg av tid utan tydliga konturer. Det finns ett värde i att kunna längta efter helgen. Något att se fram emot, en möjlighet till förändring. Som det är nu känner jag bara tid som tycks finnas i massor men som ändå försvinner snabbare än jag hinner med. Fast egentligen inte, för jag BORDE ju hinna med. Jag har all tid i världen. Kanske för mycket tid? Jag har ingen press på mig att försöka hinna med något under en viss period, och därför tar jag inte tag i något alls. Hm. Har jag inte klagat tillräckligt på det här med tid i mina tidigare inlägg?
Jag har bytt ut mitt tyngdtäcke på 10 kg till ett på 12 kg. Jag har inte bäddat med det än, jag håller som bäst på att gymma upp musklerna så att jag orkar. Skämt åsido, det är inte jättekul att försöka trä ett påslakan över en tygmassa som verkar vilja motarbeta allt du gör. Men jag har goda förhoppningar om att effekten av täcket kommer att vara positiv. Det på 10 kg har fungerat bra, till och från åtminstone, och min enkla hjärna tänker att ett tyngre täcke måste vara ÄNNU bättre!
Jaja, jag vet att det inte är riktigt så enkelt, men låt en gammal man få vara simpel emellanåt...
Jag håller alltså på med "Den Unge Werthers Lidanden". Det är en sån bok som "alla" vet hur den slutar. De flesta berörde nog boken någon gång under skolans svenskundervisning, om än kanske inte direkt på djupet. Hur som helst, för den som inte vet; boken handlar om olycklig kärlek och självmord. Typ. Språket är ålderdomligt, vilket inte är så förvånande med tanke på att den skrevs på 1700-talet, men jag undrar om man inte redan då tänkte "Pfft, din pretentiöse jävel. Vi fattar att du kan många ord och blir upphetsad av avancerade kärleksbeskrivningar, men stilla dig för fan!".
Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag inte blir berörd av Werthers känslosvall, ångest och sorg. Det finns en gammalmodig och romantisk sida av mig som ser något väldigt vackert i att lida för kärleken. Det är en sida som ser kärleken till en annan människa (ja, den sidan är väldigt mossig och tänker per automatik tvåsamhet) som det renaste, starkaste och största som livet kan erbjuda människan. Att själsligt plågas av en obesvarad förälskelse är... hedervärt? Är det ordet jag söker? Nej, ädelt kanske låter bättre. Onödigt, javisst. Det bästa är givetvis att släppa och gå vidare snarast möjligt. Men människan är inte alltid förnuftig och att följa hjärtats mest oförfalskade instinkt (jepp, i den här tankevärlden kan ett hjärta ha instinkter. Deal with it) är oförfalskat, naturligt och, faktiskt, beundransvärt.
Men kanske inte "ta livet av sig"-beundransvärt.
Det var allt för nu. Tjipp!