19:06:53
Att fungera i en trasig värld...
Visst känns det som att det alltid är något? Något som skrämmer, något som gör dig förbannad, något som gör dig uppgiven. Är det inte virus så är det galningar med skjutvapen. Är det inte det så är det skogsbränder och rasister i riksdagen. Och är det inte det så är det den egna ekonomin och det tråkiga vädret. För varje dag blir jag mer medveten om hur kaosartad samtiden är, och hur mycket jag påverkas av den. Det är, antar jag, en effekt av att vara vuxen. En bieffekt.
För som barn har du inte dessa bekymmer. Det är en enklare tid. För de flesta barn, ska tilläggas. Det finns barn som går igenom obeskrivliga helveten vi aldrig kan föreställa oss. Min egen barndom var dock bra. Jag minns den med värme. Och det får mig att fundera. Finns det något jag kan lära mig av den yngre versionen? Kan jag på något vis anamma lite av den enkla och rosafärgade världsbild jag hade då?
Jag vet inte. När jag kände mig ledsen och låg som barn brukade jag leka, vilket ju är ett knep de flesta ungar tar till. Playmobil var en favorit. Jag plockade fram mina gubbar och tillbehör och skapade min egen värld. En blå handduk fick vara hav, kartonger fick vara fort. Jag drömde mig bort, flydde in i det jag själv skapat (även om jag ofta var inspirerad av något jag läst eller sett. Jan Lööfs "Morfar Var En Sjörövare" väckte äventyrslust och kickstartade min fantasi) och försvann någonstans i en halvtimme eller så.
Lego hade jag naturligtvis också gott om. Jag minns en julafton när jag och min bror fick en borg i julklapp. Vi ville sätta igång med bygget redan samma kväll men vi kom inte långt innan dagens stök tog ut sin rätt. Vi somnade men avslutade slottet dagen efter. Oftast var det dock egna konstruktioner jag ägnade mig åt. Rymdskepp och diverse byggnader. Alltid symmetriska och vettiga färgkombinationer. Jag förstod mig inte på mina vänner som ofta blandade färger hur som helst. Ett hus kunde se ut som något en regnbåge kräkts på. Redan som barn var jag uppstyrd och tråkigt strukturerad.
Jag kan ju knappast NU sätta mig och leka när världen tränger sig för långt in. Eller, jag KAN såklart. Det är bara inget jag känner för. Fast kanske skulle jag ändå uppskatta att gå upp i Lego-byggande. Nörda in mig i ritningar och bara fokusera. Men det är ju det där med tålamod också... Oron i min kropp får mig att tappa lusten mycket snabbare än förr. Oron som är ett resultat av en skrämmande omvärld. En omvärld jag borde leka mig ur. Det blir en ond cirkel.
Hur hanterar ni existensen när det blir för mycket?
För som barn har du inte dessa bekymmer. Det är en enklare tid. För de flesta barn, ska tilläggas. Det finns barn som går igenom obeskrivliga helveten vi aldrig kan föreställa oss. Min egen barndom var dock bra. Jag minns den med värme. Och det får mig att fundera. Finns det något jag kan lära mig av den yngre versionen? Kan jag på något vis anamma lite av den enkla och rosafärgade världsbild jag hade då?
Jag vet inte. När jag kände mig ledsen och låg som barn brukade jag leka, vilket ju är ett knep de flesta ungar tar till. Playmobil var en favorit. Jag plockade fram mina gubbar och tillbehör och skapade min egen värld. En blå handduk fick vara hav, kartonger fick vara fort. Jag drömde mig bort, flydde in i det jag själv skapat (även om jag ofta var inspirerad av något jag läst eller sett. Jan Lööfs "Morfar Var En Sjörövare" väckte äventyrslust och kickstartade min fantasi) och försvann någonstans i en halvtimme eller så.
Lego hade jag naturligtvis också gott om. Jag minns en julafton när jag och min bror fick en borg i julklapp. Vi ville sätta igång med bygget redan samma kväll men vi kom inte långt innan dagens stök tog ut sin rätt. Vi somnade men avslutade slottet dagen efter. Oftast var det dock egna konstruktioner jag ägnade mig åt. Rymdskepp och diverse byggnader. Alltid symmetriska och vettiga färgkombinationer. Jag förstod mig inte på mina vänner som ofta blandade färger hur som helst. Ett hus kunde se ut som något en regnbåge kräkts på. Redan som barn var jag uppstyrd och tråkigt strukturerad.
Jag kan ju knappast NU sätta mig och leka när världen tränger sig för långt in. Eller, jag KAN såklart. Det är bara inget jag känner för. Fast kanske skulle jag ändå uppskatta att gå upp i Lego-byggande. Nörda in mig i ritningar och bara fokusera. Men det är ju det där med tålamod också... Oron i min kropp får mig att tappa lusten mycket snabbare än förr. Oron som är ett resultat av en skrämmande omvärld. En omvärld jag borde leka mig ur. Det blir en ond cirkel.
Hur hanterar ni existensen när det blir för mycket?