15:12:06
Sviken, arg och ledsen...
Det hände till slut. Jag borde ha sett det komma.
Jag har under flera år haft en missbrukare i mitt liv. Jag träffade henne för flera år sedan och sedan dess har hon haft en plats hos mig, även om hon bara sporadiskt nyttjat den. Hon lever vad jag antar är ett ganska typiskt missbrukarliv. Relativt rena perioder varvas med galna tjackrace som varar i veckor.
Jag har aldrig stängt dörren. På gott och ont har jag alltid gjort vad jag kan för att hjälpa henne. Dessvärre blir det ju oftast så att hjälp blir stjälp när det gäller droger. Hon får alltid sova hos mig, oavsett skick. Jag bjuder på något att äta. Jag ger henne mina kläder. Hon lånar min dusch, jag ger henne tandborstar, jag har fyllt på hennes telefon... Allt som egentligen bara bidrar till att hon ska kunna fortsätta sin destruktiva livsstil har jag gjort. Av kärlek. Av medkänsla.
Under alla dessa år har jag haft mediciner hemma. Antidepressiv, ångestdämpande, tabletter för sömnen. Hon har vetat om det och jag har väl tänkt att jag inte vill visa någon misstro och därför inte låst in medicinerna. De ligger framme, hon vet var de är. Och det har funkat, inte en enda tablett har försvunnit under all den här tiden. Fram till nu.
Hon hörde av sig i morse. Strax före åtta, så jag låg och sov. Hon ringer från porttelefonen, hon är alltså precis utanför. Jag nekar henne aldrig att komma hem till mig och framförallt inte när hon redan står utanför porten. Egentligen vill jag träffa så få människor som möjligt nuförtiden, med tanke på coronaviruset, men hon är ett ständigt undantag. Så jag släpper in henne. Hon är i bedrövligt skick. Hon vet inte vilken tid på dygnet det är. Hon är helt väck. Och för bara ett par veckor sedan sade hon att hon var ren...
Hon får låna min dusch och jag ger henne kläder. Tillochmed en ytterjacka, vilket ju känns lite mer märkvärdigt. T-shirts har jag hur många som helst, det gör ingen skillnad om hon får några stycken. Men jackor har jag inte alls så många. I vilket fall som helst duschar hon, klär sig och ger sig av. Hon har ingen telefon för tillfället, så jag kan inte nå henne. Vårt umgänge är alltid på hennes villkor.
Av någon anledning beslutar jag mig för att kolla badrumsskåpet och ser att en karta Zolpidem saknas. 10 tabletter. Sömntabletter, utan dem kan jag inte sova överhuvudtaget. Nätterna blir helvetiska. Men de är också hett villebråd för missbrukare, då det går att "bli skön" på dem. Hon har försökt köpa såna av mig förr, men jag har givetvis vägrat sälja. Nu har hon alltså tagit en karta. Jag borde inte bli förvånad, men... Så länge det ändå har funkat! Vi har haft vår deal. Jag har känt att hon respekterat mig och vår överenskommelse tillräckligt mycket. Så jo. Jag är förvånad. Och sviken, jag känner mig fruktansvärt sviken. Men kanske mest arg. Arg för att hon pissar på vår vänskap. Arg för att hon sabbar för mig; hon VET att min sömn är ett enormt problem för mig och att sömntabletter är helt nödvändiga för att jag ska kunna fungera. Arg för att hon utnyttjar mig. Arg för att hon inte bryr sig om vare sig mig eller henne själv.
Jag är förbannad. Ledsen. Sårad. Jag vill skälla ut henne efter noter, men känner jag henne rätt kommer hon hålla sig borta i ett par månader.
Visst, jag klarar mig. Det blir några fullständigt vidriga nätter, men det går över. Vår vänskap däremot... Det här var ett hugg alldeles för djupt för att kunna läka på bra länge.
Jag har under flera år haft en missbrukare i mitt liv. Jag träffade henne för flera år sedan och sedan dess har hon haft en plats hos mig, även om hon bara sporadiskt nyttjat den. Hon lever vad jag antar är ett ganska typiskt missbrukarliv. Relativt rena perioder varvas med galna tjackrace som varar i veckor.
Jag har aldrig stängt dörren. På gott och ont har jag alltid gjort vad jag kan för att hjälpa henne. Dessvärre blir det ju oftast så att hjälp blir stjälp när det gäller droger. Hon får alltid sova hos mig, oavsett skick. Jag bjuder på något att äta. Jag ger henne mina kläder. Hon lånar min dusch, jag ger henne tandborstar, jag har fyllt på hennes telefon... Allt som egentligen bara bidrar till att hon ska kunna fortsätta sin destruktiva livsstil har jag gjort. Av kärlek. Av medkänsla.
Under alla dessa år har jag haft mediciner hemma. Antidepressiv, ångestdämpande, tabletter för sömnen. Hon har vetat om det och jag har väl tänkt att jag inte vill visa någon misstro och därför inte låst in medicinerna. De ligger framme, hon vet var de är. Och det har funkat, inte en enda tablett har försvunnit under all den här tiden. Fram till nu.
Hon hörde av sig i morse. Strax före åtta, så jag låg och sov. Hon ringer från porttelefonen, hon är alltså precis utanför. Jag nekar henne aldrig att komma hem till mig och framförallt inte när hon redan står utanför porten. Egentligen vill jag träffa så få människor som möjligt nuförtiden, med tanke på coronaviruset, men hon är ett ständigt undantag. Så jag släpper in henne. Hon är i bedrövligt skick. Hon vet inte vilken tid på dygnet det är. Hon är helt väck. Och för bara ett par veckor sedan sade hon att hon var ren...
Hon får låna min dusch och jag ger henne kläder. Tillochmed en ytterjacka, vilket ju känns lite mer märkvärdigt. T-shirts har jag hur många som helst, det gör ingen skillnad om hon får några stycken. Men jackor har jag inte alls så många. I vilket fall som helst duschar hon, klär sig och ger sig av. Hon har ingen telefon för tillfället, så jag kan inte nå henne. Vårt umgänge är alltid på hennes villkor.
Av någon anledning beslutar jag mig för att kolla badrumsskåpet och ser att en karta Zolpidem saknas. 10 tabletter. Sömntabletter, utan dem kan jag inte sova överhuvudtaget. Nätterna blir helvetiska. Men de är också hett villebråd för missbrukare, då det går att "bli skön" på dem. Hon har försökt köpa såna av mig förr, men jag har givetvis vägrat sälja. Nu har hon alltså tagit en karta. Jag borde inte bli förvånad, men... Så länge det ändå har funkat! Vi har haft vår deal. Jag har känt att hon respekterat mig och vår överenskommelse tillräckligt mycket. Så jo. Jag är förvånad. Och sviken, jag känner mig fruktansvärt sviken. Men kanske mest arg. Arg för att hon pissar på vår vänskap. Arg för att hon sabbar för mig; hon VET att min sömn är ett enormt problem för mig och att sömntabletter är helt nödvändiga för att jag ska kunna fungera. Arg för att hon utnyttjar mig. Arg för att hon inte bryr sig om vare sig mig eller henne själv.
Jag är förbannad. Ledsen. Sårad. Jag vill skälla ut henne efter noter, men känner jag henne rätt kommer hon hålla sig borta i ett par månader.
Visst, jag klarar mig. Det blir några fullständigt vidriga nätter, men det går över. Vår vänskap däremot... Det här var ett hugg alldeles för djupt för att kunna läka på bra länge.
Hello. And Bye.
7585482473)_*_&^%$%^&*(