Andreas Parker

2012-11-24
11:49:19

Bättre sent än aldrig...

Hej på er.

Jag känner att jag just nu befinner mig i en övergångsfas. En tid av förändring, om man så vill. Som många av er vet har jag varit sjukskriven i många år. En sjukskrivning som har känts trygg men också hämmande. Inget kan bryta ner en människas identitet som en lång tid utanför samhället. Vikten av att söka sig själv och att hålla fast vid det man hittar kan inte nog understrykas. Sökandet ter sig inte lika akut när man är en del av en gemenskap. Vi söker även då, men via gemenskapen, via andra, bygger vi vår identitet.

Så vad består förändringen av? I mitt fall handlar det för tillfället om att vara en del av något, vara i ett sammanhang. Jag studerar på högskolan. En kort kurs som snart är över, och endast två sammankomster i veckan, men bara det att kunna kalla mig studerande betyder väldigt mycket. Det är egentligen svårt att ta in. För ett halvår sedan gjorde jag inget alls. Ingen samtalskontakt. Inget. Mitt liv bestod av sömn, degande vid datorn/TV:n, bokläsning och emellanåt häng hemma hos min mor. Nu har jag två terapeuter som jag träffar varsin gång i veckan. Nu går jag i skolan två gånger i veckan och befinner mig i ett sammanhang med andra. Vi diskuterar. Jag pratar. De lyssnar. Det är kanske svårt för någon som inte känner till graden av isolering jag har levt i varför detta är så märkvärdigt för mig. Alltså, jag har under lååååång tid haft ett ytterst begränsat umgänge. Jag har vänner, vänner jag haft länge och som jag alltid kommer att kalla mina vänner, men det är vänner jag inte har orkat träffa. Jag har valt tryggheten i att vara ensam (i min egen misär...) före ansträngningen det ändå är att vara social.

Något har hänt. Visst, jag funderar fortfarande på meningen med livet, och visst, till och från blir det väldigt tunga tankar. Mörka. Jobbiga. Men de tar inte över och när de kommer motar jag dem aktivt. Sådant som förr kändes overkligt för mig, ogenomförbart, är nu inom räckhåll. Jag önskar mig mer. Jag vill glädjas. Jag vill ha roligt och jag räds inte det svåra som kommer med att ta tag i saker och ting. Ta en sak som festivaler. Det börjar ju så smått dyka upp bokningar till sommarens musikfestivaler och när jag tidigare har konstaterat att vissa bokningar är bra har det stannat där. Festival? Nej, det är för jobbigt. Allt jag måste stå ut med, och tänk om jag börjar må dåligt! Alla människor. Och hur ska jag göra med maten? När jag nu tänker festival... Visst, tanken på att det kan vara en pärs finns hela tiden där, men den är inte lika överskuggande. Nu kan jag istället tänka mig att ta mig an utmaningen, att stå ut med det svåra eftersom vinsten gör det värt det. Vinsten i att kunna njuta av det som är roligt istället för att lägga all energi på att notera allt jag finner tungt. Okej, det innebär inte att jag kommer att åka på festivaler i sommar. Hur bra jag än mår är det fortfarande en kostsam affär. Men bara grejen, att jag skulle kunna tänka mig att göra det, det är stort.

Så vad beror detta på? Jag tror att jag har nått en punkt där jag verkligen tröttnat på den jag är. På den jag blivit. På min identitet. En identitet jag egentligen aldrig har fullbordat. Efter gymnasiet, en tid då de flesta antingen börjar arbeta eller väljer att studera vidare, hamnade jag i en sörja av åtgärder och sporadiska kurser på komvux. Jag tänkte kanske inte på det då, men jag fann liksom ingen grund att stå på. Jag lyckades inte befästa mig själv. Jag blev ingen. Eller inget. Jag flöt runt i någon halv-identitet utan att hitta något att bygga på. Idag, 14 år senare, söker jag igen. Jag säger igen, för under tiden jag varit sjukskriven har jag inte sökt. Jag har accepterat mitt liv, jag har målat in mig i ett hörn och inte gjort mycket för att kliva ur. Nu vill jag leta efter något annat. Det jag borde ha gjort för många år sedan har jag nu, i små steg, börjat göra. Jag är 34 år, men en stor del av mig är fortfarande 20 bast. Jag har till stor del den utgångspunkt jag hade som tjugoåring. Jag är lite efter, eller mycket, men det må vara hänt. Bättre sent än aldrig.
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: