10:59:27
Livet med gröna ärtor...
Jag har nyligen läst boken om Zlatan som släpptes förra året. Intressant litteratur, om än inte oumbärlig. Just nu läser jag Anders Tengners "Access All Areas", om livet som musikjournalist. Den är riktigt bra och jag rekommenderar den varmt. Med en brasklapp. Risken att du ser på ditt eget liv som ofattbart torftigt när du plöjer igenom sidor av backstage-fester, hembesök hos rockstjärnor, konserter och åter konserter är överhängande. Inspirerad av dessa självbiografiska verk har jag börjat fundera på min egen historia. Har jag något att erbjuda, något som skulle motivera en utgivning i bokform? Svaret är nej. Jag har levt ett dussinliv, när allt kommer omkring. Ett liv de flesta människor känner igen och inte behöver läsa om. De lever det själva.
Men, vafan. Det är jag som bestämmer över innehållet här och vill jag skriva om mer eller mindre intressanta händelser i mitt liv har jag all rätt i världen att göra det. Så det så.
När jag var barn, runt tre - fyra år, bodde jag tillsammans med min familj i ett hyreshus som låg i närheten av ett hem för personer med psykiska problem. En dag, en varm dag, traskade jag runt på gården med en vattenflaska i näven. Ni vet, en sån där sportflaska med en liten "pip" på korken. Jag höll som bäst på att dricka, med "pipen" i munnen, när en äldre kille kom fram och sparkade till flaskan. Ett par tänder sabbades (fast inte så mycket antar jag, då några efterföljande problem inte uppstod) och jag blödde en hel del. Just blodet minns jag inte själv, men min mor har berättat för mig om hennes panik när hon såg allt blod. Snubben som sparkade mig tillhörde hemmet för personer med psykiska problem, visade det sig senare. 30 år senare har jag själv psykiska problem. Samband? Nää, givetvis inte. Dessutom är mina psykiska problem inte på institutionsnivå.
Jag har aldrig varit ett ljus i skolan. Jag var inte kass, snarare strax under medel, men att plugga har aldrig riktigt varit min grej. Jag började trots det inte skolka på allvar förrän jag gick i nian. Smart drag, passa på att börja skolka just när betygen verkligen betyder något. Gymnastiken skippade jag gärna, likaså träslöjden. Barnkunskap var heller ingen höjdare. NO-ämnena var stentrista, framförallt fysik. Rena döden. Så jag skolkade. Så vad gjorde jag då med min busiga frihet? Passade på att dra ner på stan? Gled jag hem för att vila ett par timmar? Nope. För det mesta avnjöt jag skolkandet i skolan. I elevhallen eller där i krokarna. Idiotiskt. Om jag ändå var kvar i plugget kunde jag väl lika gärna plåga mig igenom lektionerna? Mitt skolkande började faktiskt tidigare. Mycket tidigare. I första klass, närmare bestämt. Jag tror inte jag började skolan med samma spänning och pirrande nyfikenhet som de flesta andra barn gör. Jag saknade ganska omgående tiden innan skolbänkar och svarta tavlor. Vidare hade jag ibland svårt att trivas i grupp, vilket gjorde tillvaron i en klass med drygt 20 elever ganska påfrestande. Vad gör man då? Man rymmer. Rymmer sa jag då, men skolka är det rätta ordet. Jag stack iväg till någon närliggande lekplats där jag i min ensamhet funderade på hur mycket bättre livet var innan jag skyfflades in i skolsystemet. Ibland spanade jag från mitt gömställe efter någon lärare som lämnat skolan på jakt efter mig. Dessa tidiga skolktillfällen blev inte så många. Med tiden anpassade jag mig efter schema och regler. Men jag har fortfarande vissa problem med att bli tillsagd vad jag ska göra.
Fråga mig inte varför, men när jag var barn älskade jag gröna ärtor. När det serverades lassade jag upp rejält på tallriken och lät mig väl smaka. Hör ni hur befängt det låter? Gröna ärtor! Det är ju ingen gastronomisk sensation direkt. Men jag älskade det. En dag skulle kärleksrelationen dock få ett hastigt slut. På dagis serverades det gröna ärtor som tillbehör och jag lade min vana trogen upp rejält med ärtor. För rejält, visade det sig. Senare samma dag längtade ärtorna ut och jag kräktes grönt. Stiligt. Under flera år därefter skydde jag gröna ärtor som pesten. Numera kan jag få i mig ärtorna, men det är inget jag någonsin efterfrågar. Minnet av grön spya lämnar mig aldrig.