23:35:01
Someone Like You...
Fan, hela söndagen har präglats av ett trist höstregn. Det har lett till att jag dels har sovit mest hela dagen (okej, det är inte bara regnets fel), dels inte varit utanför dörren ens en minut (det är däremot definitivt regnets fel. Åtminstone nästan). Nämnde jag att det är söndag? Det passar liksom ihop. Fattas bara en baksmälla på det. Nu är det ju tack och lov så att jag inte begagnar mig av alkoholhaltiga drycker, har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Den typiskt Svensson-aktiga södagssjukan undkommer jag således.
Men å andra sidan; till vilken nytta? En dag som denna, och det är ju en sådan dag som räknas, spelar det väl egentligen inte någon roll? Jag har i mångt och mycket gjort ungefär det jag skulle ha gjort som bakis, alltså ingenting. Jag slipper visserligen illamåendet och suget efter fettdrypande snabbkäk. Gott så.
Aftonbladet har sin egen lilla följetong i vilken de följer 96-åriga Eva och hennes flytt till Thailand. Det är gulligt och inspirerande, visst. Men har det verkligen så pass högt nyhetsvärde Aftonbladet har givit det? Jag är inte så säker på det. Fast det vågar man kanske inte säga. Risken att framstå som ett okänsligt kräk är månne för stor. Skitsamma. Jag tycker inte att det är särskilt viktiga nyheter. Så. Nu sa jag det. Häng mig.
En skum sak händer mig titt som tätt. Jag har Adeles "Someone Like You" på hjärnan. Det är en grym låt. När jag nynnar den tyst för mig själv, bara i tanken, glider jag nästan ofrånkomligen in i Pearl Jams "Black". Fråga mig inte varför, det är jag nämligen inte helt hundra på själv. "Black" är förvisso en grym låt även det, bättre än Adeles dessutom, men de har ju ingenting med varandra att göra. Eller?
Jag gillar i regel inte listlåtar, just för att de är så pass utstuderade listlåtar. Man kan nästan se producenterna sitta och pula med datorprogrammet StraightToTheTopOfTheTopplistaPowerTool med dollartecken i ögonen. Men så ibland, väldigt sällan, dyker en låt som "Someone Like You" upp. Det är positivt och ger lite hopp om att allt kanske inte är förlorat, trots allt.
En blick på singellistan får mig att inse att jag inte har något större koll på vad som går hem idag. Jag känner igen blott en bråkdel av artisterna. Och jag kan konstatera att det är väldigt mycket "featuring" överallt. Det är en tydlig varningsklocka. När en låt framförs av artist X featuring artist Y, då kan man utan att förta sig räkna med att låten är skit. Jag vet inte varför det är så, bara att det faktiskt är just så. Det är väl en naturlag eller något.
Att töntarna Dead By April innehar plats numero två på albumlistan är så deprimerande att jag inte ens orkar kommentera det. Förresten, där har vi kanske en kommande milstolpe i uselhet. Dead By April featuring Takida. Hjälp. När den dagen kommer tänker jag bosätta mig i en bunker och aldrig mer återvända. Då är allt förbi. Ridå.
Men å andra sidan; till vilken nytta? En dag som denna, och det är ju en sådan dag som räknas, spelar det väl egentligen inte någon roll? Jag har i mångt och mycket gjort ungefär det jag skulle ha gjort som bakis, alltså ingenting. Jag slipper visserligen illamåendet och suget efter fettdrypande snabbkäk. Gott så.
Aftonbladet har sin egen lilla följetong i vilken de följer 96-åriga Eva och hennes flytt till Thailand. Det är gulligt och inspirerande, visst. Men har det verkligen så pass högt nyhetsvärde Aftonbladet har givit det? Jag är inte så säker på det. Fast det vågar man kanske inte säga. Risken att framstå som ett okänsligt kräk är månne för stor. Skitsamma. Jag tycker inte att det är särskilt viktiga nyheter. Så. Nu sa jag det. Häng mig.
En skum sak händer mig titt som tätt. Jag har Adeles "Someone Like You" på hjärnan. Det är en grym låt. När jag nynnar den tyst för mig själv, bara i tanken, glider jag nästan ofrånkomligen in i Pearl Jams "Black". Fråga mig inte varför, det är jag nämligen inte helt hundra på själv. "Black" är förvisso en grym låt även det, bättre än Adeles dessutom, men de har ju ingenting med varandra att göra. Eller?
Jag gillar i regel inte listlåtar, just för att de är så pass utstuderade listlåtar. Man kan nästan se producenterna sitta och pula med datorprogrammet StraightToTheTopOfTheTopplistaPowerTool med dollartecken i ögonen. Men så ibland, väldigt sällan, dyker en låt som "Someone Like You" upp. Det är positivt och ger lite hopp om att allt kanske inte är förlorat, trots allt.
En blick på singellistan får mig att inse att jag inte har något större koll på vad som går hem idag. Jag känner igen blott en bråkdel av artisterna. Och jag kan konstatera att det är väldigt mycket "featuring" överallt. Det är en tydlig varningsklocka. När en låt framförs av artist X featuring artist Y, då kan man utan att förta sig räkna med att låten är skit. Jag vet inte varför det är så, bara att det faktiskt är just så. Det är väl en naturlag eller något.
Att töntarna Dead By April innehar plats numero två på albumlistan är så deprimerande att jag inte ens orkar kommentera det. Förresten, där har vi kanske en kommande milstolpe i uselhet. Dead By April featuring Takida. Hjälp. När den dagen kommer tänker jag bosätta mig i en bunker och aldrig mer återvända. Då är allt förbi. Ridå.