10:40:48
Därför ska du lyssna på Bruce Springsteen...
Om ni har läst min blogg, och jag vet att ni är åtminstone tre personer som gjort det, vet ni att jag mer eller mindre avgudar en viss Bruce Springsteen. Kanske undrar ni ibland varför? Vad är det som är så speciellt med en 61-årig gubbrockare från New Jersey? Förståeligt, på sätt och vis. Det är inte musik som anses vara direkt "modern" eller "het". Han spelas inte i ungdomskanalerna. Men misströsta icke! Jag tänker här guida er i Springsteens underbara låtskatt.
För enkelhetens skull plockar jag givetvis inte med ALLA låtar (han har skrivit många, många, många...), utan fokuserar på några nyckelspår från respektive studioalbum. I kronologisk ordning kommer plattorna.
Let's go!
Greetings from Asbury Park, N.J.
Debutplattan är en ganska spretig historia. Bruce har ännu inte hittat sin riktiga stil och den lite kaosartade live-känslan han och kompanjonerna i E Street Band jobbat fram under ett par år är klart påtaglig. De "riktiga" fansen säger såklart att det var här Bruce var som bäst och att det sedan gick utför. Skitsnack, såklart.
Därmed inte sagt att plattan saknar höjdare. Det är ju trots allt världens bästa artist, alla kategorier, vi talar om.
Spirit In The Night är något av en allmän live-favorit, med dess medryckande sväng. Jag gillar den också, men kanske mest för att det trots allt är en låt han inte spelar sååå ofta live numera. Det är en event när han gör det, liksom. Growin' Up är har en större plats i mitt hjärta. En småkaxig skildring av rebellisk och naiv ungdomlighet med ett för Springsteen tydligt kännetecken; bilen.
"I swear I found the key to the universe in the engine of an old parked car"
Så enkelt kan det vara ibland. Bilen, en symbol för frihet, utveckling, flykt, drömmar...
Min favorit på platta är dock For You, som framfördes vackert på piano när Bruce med band spelade i Globen 2002.
Greetings... lider av barnsjukdomar. Framförallt är det textförfattande som ännu inte nått perfektion. Det är långa, ganska röriga berättelser, med alldeles för många ord. Bruce jämfördes, mer eller mindre rättvist, med Bob Dylan. Bruce själv var inte nöjd med den jämförelsen och skulle jobba för att komma undan den.
The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle
Platta nummer två släpptes samma år som debuten, 1973. Mycket material och en vilja att snabbt rätta till misstagen som gjorde att första albumet bara nådde plats 60 på Billboards lista över sålda album låg till grund för beslutet att snabbt släppa en uppföljare till platta ett. Den här plattan kravlade sig upp till plats 59...
Nåväl. Stora likheter finns, vilket inte är så underligt med tanke på den korta intervallen. Någonstans tycker jag ändå att det här alstret visar en något mer mogen enhet. En större skärpa. Även här finns en klar live-älskling; Rosalita (Come Out Tonight). Det är just live, framför en jublande publik, låten kommer till sin rätt. Det är dans, dans, dans, som Håkan Hellström skulle sagt. Studioversionen är dock inte fy skam den heller. Med ett för Springsteen tidstypiskt persongalleri (Jack The Rabbit, Weak Knees Willie, Little Gun, Big Bones Billie...) får vi höra en hetsig liten bit om den förbjudna kärleken mellan huvudpersonen (Bruce själv?) och Rosalita.
"Now I know your mama she don't like me 'cause I play in a rock and roll band", "I'm comin' to liberate you".
Det går inte att ta miste på vad det handlar om. Vi får också veta att Rosies far inte uppskattar att dotterns beundrare inte är speciellt välbeställd. Nå, det ordnar sig nog, för:
"A record company, Rosie, just gave me a big advance"
Incident On 57th Street är en lugnare sak, med en Bruce på sitt känslosamma humör. Spanish Johnny och Puerto Rican Jane är protagonisterna här, och åter rör det sig om passion, men nog något mer komplicerad än den tidigare. En låt jag tog till mig sent, men den är värd sin tid.
4th Of July, Asbury Park (Sandy) är, i mina ögon, höjdpunkten på plattan. Asbury Park är, som ni alla redan vet, platsen Bruce tillbringade sina ungdomsår på. Låten handlar om något av en uppgörelse och ett farväl till just det livet, ungdomsåren. Det är dags att gå vidare. En sorts coming of age-historia.
"Love me tonight for I may never see you again"
Kanske skiljs vi åt här. Kanske ses vi igen, några år äldre. Kanske inte. Det är här och nu. Take it or leave it.
"And me I just got tired of hangin' in them dusty arcades bangin' them pleasure machines.
Chasin' the factory girls underneath the boardwalk where they promise to unsnap their jeans"
Ganska självförklarande...
"This boardwalk life for me is through, you know you ought to quit this scene too"
...precis som det.
Kolla gärna in Ulf Lundells tolkning av ovanstående; Sanna (Nyårsafton Åre 1983). Den är kanske ännu vackrare. Ulf sjunger till sin dotter Sanna, och man kan verkligen känna att det där med att skaffa barn, det är verkligen meningen med allt.
"Om du inte fanns vem behövde mig?"
Born To Run
Egentligen borde jag inte behöva säga ett enda ord om det här mästerverket. Det ska bannemig tillhöra allmänbildningen att ha koll på tidernas bästa platta, perfektionism i musikalisk form, albumet alla vill toppa utan någonsin lyckas. Men okej.
Jag kan nämna varenda spår, men jag ska hålla mig kortare än så. Thunder Road och Born To Run är så självklara på alla listor över världens bästa låtar att det nästan är löjligt. Tro mig, du har inte levt om du inte känt den värmande euforin som sprider sig i kroppen när du, live såklart, ser och hör trummorna och gitarren som drar igång Born To Run. Jag såg Bruce Springsteen i Stockholm för ett par år sedan. Regnet öste ned och jag frös galet mycket. När det här esset dras fram ur leken kokar min kropp likförbannat.
Sporadiska utdrag från texten säger nästan lika mycket som hela låten.
"We gotta get out while we're young, 'cause tramps like us, baby we were born to run"
"I want to know if love is wild, girl I want to know if love is real"
"I wanna die with you Wendy on the streets tonight in an everlasting kiss"
"Someday girl I don't know when, we're gonna get to that place where we really want to go and we'll walk in the sun, but till then tramps like us, baby we were born to run"
Enough said. Thunder Road har samma tema.
"It's a town full of losers and I'm pulling out of here to win"
Försök att läsa den raden utan att drömma om något större, något bättre, något vackrare. Det är omöjligt.
I samma låt lyckas Bruce också klämma in en av de mest romantiska komplimanger jag vet, trots att den egentligen kan tyckas vara ganska elak.
"You ain't a beauty, but hey you're alright, oh and that's alright with me"
Det finns något genuint och äkta i den raden. Något som på så sätt går djupare än sliskig hjärta-smärta-dör för dig-dravel.
Ah, fan. Alla låtar är bra. För sakens skull nämner jag Jungleland, där Clarence Clemons river av det grymmaste saxofon-solot i historien.
Darkness On The Edge Of Town
Tre år efter genombrottet med Born To Run landar den här besten på diskarna. Borta är drömmarna om flykt och om ett bättre liv. Här handlar det istället om de stackare som blev kvar. Vanliga, hårt arbetande människor som befinner sig i en tillvaro de tvingas acceptera, vare sig de vill det eller inte. Badlands slår an tonen.
"Spend your life waiting for a moment that just don't come, well, don't waste your time waiting"
En uppmaning att fånga något. Kanske en naiv känsla av att det finns något att fånga.
Trots att man lever i The Badlands har man tamigtusan rätt att glädjas ändå. Att fina de ljusglimtar som ändå finns.
"It ain't no sin to be glad you're alive"
Sannerligen inte.
En mörk ton ligger över hela verket. Punken var stor i England och jag misstänker att Bruce hade koll på åtminstone The Clash. Såväl musik som attityd känns igen på Darkness...
Arbetarsonen Springsteen beskriver det tunga livet för fabriksarbetare i Factory.
"Through the mansions of fear, through the mansions of pain, I see my daddy walking through them factory gates in the rain. Factory takes his hearing, factory gives him life"
Ett tydligt porträtt av den komplexa inställningen många har till arbete. Det är slitsamt, det är otacksamt, det är många gånger skit. Samtidigt ger det mat på bordet och inte minst en känsla av stolthet. "Jag kan något. Jag är någon."
"Men walk through these gates with death in their eyes. And you just better believe, boy, somebody's gonna get hurt tonight"
Frustrationen ett liv utan hopp och ett nedbrytande arbete bringar måste få utlopp. Kanske får flickvännen stryk.
Spana också in Racing In The Street. Smärtsamt vacker, och ibland bara smärtsam.
"Some guys they just give up living and start dying little by little, piece by piece. Some guys come home from work and wash up and go racin' in the street"
Jo, han menar det han sjunger om. Att tävla på gatan. Street racing är något vi ser även här i Sverige. I den här låten är tävlandet en flykt, en paus från verkligheten.
The River
En dubbelmacka som borde ha blivit en vanlig LP. Det var den också på väg att bli, men överproduktiva Bruce ändrade planerna och klämde in ett gäng låtar till. Dessvärre håller inte alla Bruce-klass. Några tjock-rockare för mycket för min smak. Men pärlorna väger upp. Mycket.
Independence Day. Bruce sjunger här, som han också gör i många andra låtar, om relationen till fadern.
"Cause the darkness of this house has got the best of us. There's a darkness in this town that's got us too"
Vi lider båda två, farsan. Vi vet det. Den här stan knäcker oss. Jag sticker innan jag sjunkit till botten. Innan jag fastnar där du har fastnat.
"They ain't gonna do to me what I watched them do to you"
The River är måhända en väldigt ofta spelad låt (valfri reklamradiokanal petar in den titt som tätt), men det går inte att tröttna på den. Bruce tänkte sig en kille som berättar om sitt liv för någon han träffar på ett ölhak. Inspirationen, källan till hela historien, är Bruces syster. Hon blev gravid tidigt, hennes pojkvän slet med att finna arbete.
"I come from down in the valley, where mister when you're young, they bring you up to do like your daddy done"
Återigen; du sitter fast. Det sociala arvet. Din lott i livet är att harva på utan att fullständigt gå under. Om det kan undvikas. Relationen tar stryk. Det som tidigare var viktigt, kärleken, tappar fäste. Problemen hopar sig. Är det här verkligen allt jag har? Går det att slita fram lite glädje i den här förlorade världen?
"At night on them banks I'd lie awake and pull her close just to feel each breath she'd take"
Vi har varandra. Men hur länge?
I Point Blank är det inte mycket bättre. Staden, livet, världen, bryter ner människor även här. De drömmar som en gång fanns, de falnar.
"I was gonna be your Romeo you were gonna be my Juliet. These days you don't wait on Romeo's, you wait on that welfare check"
Verkligheten dödar effektivt hoppet och glädjen. Kanske livsviljan.
Hungry Heart har alla hört, så den säger jag inte mycket om. Kuriosa; Bruce skrev den ursprungligen till The Ramones men bestämde sig för att behålla den. Häpp.
I Wreck On The Highway berörs livets förgänglighet. Huvudpersonen stöter på en kraschad bil på vägen, med en sårad man intill. Om han dör, vad händer då?
"An ambulance finally came and took him to Riverside, I watched as they drove him away. And I thought of a girlfriend or a young wife and a state trooper knocking in the middle of the night to say your baby died in a wreck on the highway"
Det är en rädsla vi alla kan känna igen. Vi vet vad det innebär att frukta döden. Vi vet hur det känns att bära på en oro om hälsan hos våra nära.
"Sometimes I sit up in the darkness and I watch my baby as she sleeps"
Gode Gud, låt inget hända henne.
Okej, det var första vändan. Jag måste ta en paus, men jag återkommer med resterande skivor. Antar jag.
För enkelhetens skull plockar jag givetvis inte med ALLA låtar (han har skrivit många, många, många...), utan fokuserar på några nyckelspår från respektive studioalbum. I kronologisk ordning kommer plattorna.
Let's go!
Greetings from Asbury Park, N.J.
Debutplattan är en ganska spretig historia. Bruce har ännu inte hittat sin riktiga stil och den lite kaosartade live-känslan han och kompanjonerna i E Street Band jobbat fram under ett par år är klart påtaglig. De "riktiga" fansen säger såklart att det var här Bruce var som bäst och att det sedan gick utför. Skitsnack, såklart.
Därmed inte sagt att plattan saknar höjdare. Det är ju trots allt världens bästa artist, alla kategorier, vi talar om.
Spirit In The Night är något av en allmän live-favorit, med dess medryckande sväng. Jag gillar den också, men kanske mest för att det trots allt är en låt han inte spelar sååå ofta live numera. Det är en event när han gör det, liksom. Growin' Up är har en större plats i mitt hjärta. En småkaxig skildring av rebellisk och naiv ungdomlighet med ett för Springsteen tydligt kännetecken; bilen.
"I swear I found the key to the universe in the engine of an old parked car"
Så enkelt kan det vara ibland. Bilen, en symbol för frihet, utveckling, flykt, drömmar...
Min favorit på platta är dock For You, som framfördes vackert på piano när Bruce med band spelade i Globen 2002.
Greetings... lider av barnsjukdomar. Framförallt är det textförfattande som ännu inte nått perfektion. Det är långa, ganska röriga berättelser, med alldeles för många ord. Bruce jämfördes, mer eller mindre rättvist, med Bob Dylan. Bruce själv var inte nöjd med den jämförelsen och skulle jobba för att komma undan den.
The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle
Platta nummer två släpptes samma år som debuten, 1973. Mycket material och en vilja att snabbt rätta till misstagen som gjorde att första albumet bara nådde plats 60 på Billboards lista över sålda album låg till grund för beslutet att snabbt släppa en uppföljare till platta ett. Den här plattan kravlade sig upp till plats 59...
Nåväl. Stora likheter finns, vilket inte är så underligt med tanke på den korta intervallen. Någonstans tycker jag ändå att det här alstret visar en något mer mogen enhet. En större skärpa. Även här finns en klar live-älskling; Rosalita (Come Out Tonight). Det är just live, framför en jublande publik, låten kommer till sin rätt. Det är dans, dans, dans, som Håkan Hellström skulle sagt. Studioversionen är dock inte fy skam den heller. Med ett för Springsteen tidstypiskt persongalleri (Jack The Rabbit, Weak Knees Willie, Little Gun, Big Bones Billie...) får vi höra en hetsig liten bit om den förbjudna kärleken mellan huvudpersonen (Bruce själv?) och Rosalita.
"Now I know your mama she don't like me 'cause I play in a rock and roll band", "I'm comin' to liberate you".
Det går inte att ta miste på vad det handlar om. Vi får också veta att Rosies far inte uppskattar att dotterns beundrare inte är speciellt välbeställd. Nå, det ordnar sig nog, för:
"A record company, Rosie, just gave me a big advance"
Incident On 57th Street är en lugnare sak, med en Bruce på sitt känslosamma humör. Spanish Johnny och Puerto Rican Jane är protagonisterna här, och åter rör det sig om passion, men nog något mer komplicerad än den tidigare. En låt jag tog till mig sent, men den är värd sin tid.
4th Of July, Asbury Park (Sandy) är, i mina ögon, höjdpunkten på plattan. Asbury Park är, som ni alla redan vet, platsen Bruce tillbringade sina ungdomsår på. Låten handlar om något av en uppgörelse och ett farväl till just det livet, ungdomsåren. Det är dags att gå vidare. En sorts coming of age-historia.
"Love me tonight for I may never see you again"
Kanske skiljs vi åt här. Kanske ses vi igen, några år äldre. Kanske inte. Det är här och nu. Take it or leave it.
"And me I just got tired of hangin' in them dusty arcades bangin' them pleasure machines.
Chasin' the factory girls underneath the boardwalk where they promise to unsnap their jeans"
Ganska självförklarande...
"This boardwalk life for me is through, you know you ought to quit this scene too"
...precis som det.
Kolla gärna in Ulf Lundells tolkning av ovanstående; Sanna (Nyårsafton Åre 1983). Den är kanske ännu vackrare. Ulf sjunger till sin dotter Sanna, och man kan verkligen känna att det där med att skaffa barn, det är verkligen meningen med allt.
"Om du inte fanns vem behövde mig?"
Born To Run
Egentligen borde jag inte behöva säga ett enda ord om det här mästerverket. Det ska bannemig tillhöra allmänbildningen att ha koll på tidernas bästa platta, perfektionism i musikalisk form, albumet alla vill toppa utan någonsin lyckas. Men okej.
Jag kan nämna varenda spår, men jag ska hålla mig kortare än så. Thunder Road och Born To Run är så självklara på alla listor över världens bästa låtar att det nästan är löjligt. Tro mig, du har inte levt om du inte känt den värmande euforin som sprider sig i kroppen när du, live såklart, ser och hör trummorna och gitarren som drar igång Born To Run. Jag såg Bruce Springsteen i Stockholm för ett par år sedan. Regnet öste ned och jag frös galet mycket. När det här esset dras fram ur leken kokar min kropp likförbannat.
Sporadiska utdrag från texten säger nästan lika mycket som hela låten.
"We gotta get out while we're young, 'cause tramps like us, baby we were born to run"
"I want to know if love is wild, girl I want to know if love is real"
"I wanna die with you Wendy on the streets tonight in an everlasting kiss"
"Someday girl I don't know when, we're gonna get to that place where we really want to go and we'll walk in the sun, but till then tramps like us, baby we were born to run"
Enough said. Thunder Road har samma tema.
"It's a town full of losers and I'm pulling out of here to win"
Försök att läsa den raden utan att drömma om något större, något bättre, något vackrare. Det är omöjligt.
I samma låt lyckas Bruce också klämma in en av de mest romantiska komplimanger jag vet, trots att den egentligen kan tyckas vara ganska elak.
"You ain't a beauty, but hey you're alright, oh and that's alright with me"
Det finns något genuint och äkta i den raden. Något som på så sätt går djupare än sliskig hjärta-smärta-dör för dig-dravel.
Ah, fan. Alla låtar är bra. För sakens skull nämner jag Jungleland, där Clarence Clemons river av det grymmaste saxofon-solot i historien.
Darkness On The Edge Of Town
Tre år efter genombrottet med Born To Run landar den här besten på diskarna. Borta är drömmarna om flykt och om ett bättre liv. Här handlar det istället om de stackare som blev kvar. Vanliga, hårt arbetande människor som befinner sig i en tillvaro de tvingas acceptera, vare sig de vill det eller inte. Badlands slår an tonen.
"Spend your life waiting for a moment that just don't come, well, don't waste your time waiting"
En uppmaning att fånga något. Kanske en naiv känsla av att det finns något att fånga.
Trots att man lever i The Badlands har man tamigtusan rätt att glädjas ändå. Att fina de ljusglimtar som ändå finns.
"It ain't no sin to be glad you're alive"
Sannerligen inte.
En mörk ton ligger över hela verket. Punken var stor i England och jag misstänker att Bruce hade koll på åtminstone The Clash. Såväl musik som attityd känns igen på Darkness...
Arbetarsonen Springsteen beskriver det tunga livet för fabriksarbetare i Factory.
"Through the mansions of fear, through the mansions of pain, I see my daddy walking through them factory gates in the rain. Factory takes his hearing, factory gives him life"
Ett tydligt porträtt av den komplexa inställningen många har till arbete. Det är slitsamt, det är otacksamt, det är många gånger skit. Samtidigt ger det mat på bordet och inte minst en känsla av stolthet. "Jag kan något. Jag är någon."
"Men walk through these gates with death in their eyes. And you just better believe, boy, somebody's gonna get hurt tonight"
Frustrationen ett liv utan hopp och ett nedbrytande arbete bringar måste få utlopp. Kanske får flickvännen stryk.
Spana också in Racing In The Street. Smärtsamt vacker, och ibland bara smärtsam.
"Some guys they just give up living and start dying little by little, piece by piece. Some guys come home from work and wash up and go racin' in the street"
Jo, han menar det han sjunger om. Att tävla på gatan. Street racing är något vi ser även här i Sverige. I den här låten är tävlandet en flykt, en paus från verkligheten.
The River
En dubbelmacka som borde ha blivit en vanlig LP. Det var den också på väg att bli, men överproduktiva Bruce ändrade planerna och klämde in ett gäng låtar till. Dessvärre håller inte alla Bruce-klass. Några tjock-rockare för mycket för min smak. Men pärlorna väger upp. Mycket.
Independence Day. Bruce sjunger här, som han också gör i många andra låtar, om relationen till fadern.
"Cause the darkness of this house has got the best of us. There's a darkness in this town that's got us too"
Vi lider båda två, farsan. Vi vet det. Den här stan knäcker oss. Jag sticker innan jag sjunkit till botten. Innan jag fastnar där du har fastnat.
"They ain't gonna do to me what I watched them do to you"
The River är måhända en väldigt ofta spelad låt (valfri reklamradiokanal petar in den titt som tätt), men det går inte att tröttna på den. Bruce tänkte sig en kille som berättar om sitt liv för någon han träffar på ett ölhak. Inspirationen, källan till hela historien, är Bruces syster. Hon blev gravid tidigt, hennes pojkvän slet med att finna arbete.
"I come from down in the valley, where mister when you're young, they bring you up to do like your daddy done"
Återigen; du sitter fast. Det sociala arvet. Din lott i livet är att harva på utan att fullständigt gå under. Om det kan undvikas. Relationen tar stryk. Det som tidigare var viktigt, kärleken, tappar fäste. Problemen hopar sig. Är det här verkligen allt jag har? Går det att slita fram lite glädje i den här förlorade världen?
"At night on them banks I'd lie awake and pull her close just to feel each breath she'd take"
Vi har varandra. Men hur länge?
I Point Blank är det inte mycket bättre. Staden, livet, världen, bryter ner människor även här. De drömmar som en gång fanns, de falnar.
"I was gonna be your Romeo you were gonna be my Juliet. These days you don't wait on Romeo's, you wait on that welfare check"
Verkligheten dödar effektivt hoppet och glädjen. Kanske livsviljan.
Hungry Heart har alla hört, så den säger jag inte mycket om. Kuriosa; Bruce skrev den ursprungligen till The Ramones men bestämde sig för att behålla den. Häpp.
I Wreck On The Highway berörs livets förgänglighet. Huvudpersonen stöter på en kraschad bil på vägen, med en sårad man intill. Om han dör, vad händer då?
"An ambulance finally came and took him to Riverside, I watched as they drove him away. And I thought of a girlfriend or a young wife and a state trooper knocking in the middle of the night to say your baby died in a wreck on the highway"
Det är en rädsla vi alla kan känna igen. Vi vet vad det innebär att frukta döden. Vi vet hur det känns att bära på en oro om hälsan hos våra nära.
"Sometimes I sit up in the darkness and I watch my baby as she sleeps"
Gode Gud, låt inget hända henne.
Okej, det var första vändan. Jag måste ta en paus, men jag återkommer med resterande skivor. Antar jag.