22:50:20
Livrädd...
Okej, jag måste få skriva av mig igen. Jag måste sätta ord på mina känslor. Jag måste få någon typ av sympati och empati, även om jag kanske inte förtjänar det.
Lite bakgrund till att börja med, för den som inte bekantat sig med mitt liv och gnällande tidigare. 2004 sjukskrevs jag för anorexi. Dessförinnan hade jag inte arbetat, trots hundratals sökta jobb. Jag befann mig i samma sits som många andra, skyfflades runt mellan olika åtgärder, den ena mer meningslös än den andra. Jag varvade med studier på komvvux för att komma undan åtgärdsförnedringen åtminstone några månader. Men 2004 alltså. Sjukskriven och bunden till försörjningsstöd då jag saknade sjukpenningsgrundande inkomst eftersom jag inte arbetat. Här tappar mitt liv fart.
Egentligen har inte så mycket hänt sedan dess, om vi betänker att det handlar om 15 år. Visst, jag läste en kurs på högskolan. Och visst, jag arbetstränade/praktiserade på Akademibokhandeln under drygt två år. Men resten... Det som förändrats är måhända antal procent jag varit sjukskriven. 100% och 75%. Jag tror att det rör sig om det senare nu, men jag är faktiskt inte säker. Och det är egentligen skitsamma, för tanken är att jag ska lämna sjukrivningen bakom mig till hösten.
Men hjälp! Jag är villrådig och osäker på vad jag ska göra. Läget är klurigt. Okej, jag ska studera. Så långt är jag med på planerna. Svårigheterna börjar när det gäller exakt VAD och VAR jag ska studera. Några olika alternativ finns. Jag har blivit antagen till en utbildning till medicinsk sekreterare här i Västerås. Jag har kommit in på historikerprogrammet på Södertörns högskola. Jag står på reservplats nio till samma program i Uppsala. Jag är tvåa i kön till en guideutbildning på Göteborgs universitet. Dessutom står jag på plats 43 till bibliotekarieprogrammet på Södertörns högskola (knappast troligt att jag avancerar så många platser, men ändå).
Nu måste jag ta ställning till en massa saker. Väga fördelar mot nackdelar, positivt mot negativt. En fördel med utbildningen i Västerås är givetvis närheten. Jag behöver inte pendla och kan således sova mer... Det är också en kortare utbildning på bara två år. Vidare är framtidsutsikterna goda, det kommer alltid behövas medicinska sekreterare. Nackdelen är att jag inte riktigt känner att det är "jag". Jag har en känsla av att jag kommer att få svårt att koncentrera mig på alla trista medicinska termer och nötandet lär suga musten ur mig.
Historikerprogrammet låter spontant mycket roligare, trots att utbildningen är ett år längre. Kanske också svårare, då jag gissar att mängden information eleven förväntas processa är större än på den tidigare nämnda utbildningen. Nackdel här är naturligtvis avståndet. Jag blir tvungen att pendla minst tre timmar per skoldag, något som låter vansinnigt trist. Är det värt det? Jag hoppas såklart kunna landa ett arbete efter fullgjorda studier, men "historiker" är ju knappt ens ett jobb. Och efterfrågan är skral.
Jag har länge drömt om att flytta till Göteborg och här verkar det som att jag får en gyllene chans. Jag räknar kallt med att avancera i kön och faktiskt bli antagen till utbildningen. Svårigheterna här är flera. Jag måste ordna ett boende i Göteborg, något som bara är marginellt enklare att göra där än i Stockholm. Jag måste göra något med lägenheten här i Västerås. Med tre månaders uppsägningstid låter det inte som ett vettigt alternativ, för jag kommer knappt ha råd att betala för ETT boende, än mindre två. Hyra ut i andra hand? Kanske, men på vilket sätt? Möblerat eller omöblerat? Finns det ens intressenter? Hur lång tid tar det att lösa allt? Blir mina studier lidande? Det tar emot att säga, men Göteborg får nog leva vidare som dröm ytterligare några år.
Uppförsbacken är lång. På grund av orsak kommer jag inte få pengar från CSN under de första sex veckorna av terminen. I min enfald trodde jag länge att försörjningsstöd skulle täcka upp för den tiden men jag har senare fått veta att det inte alls är självklart. Faktum är att det är föga troligt. Jag står alltså med stor säkerhet utan pengar till hyra och räkningar under en och en halv månad. Det är givetvis inte ett alternativ, men jag har ingen aning om hur jag ska lösa den biten. Jag har inga sparade pengar eller rika föräldrar. Jag har inte heller en laptop, något som tycks vara mer eller mindre ett krav för studerande numera. Hur ska jag har råd att införskaffa en sådan?
Det kanske märks att jag blivit bekväm med att leva på försörjningsstöd. Det är inte mycket pengar, men det är en stadig inkomst och jag vet att jag inte kommer få mindre än normen, drygt 3000 kronor efter att hyran betalats. Extra pengar får jag till elräkningar, mediciner och läkarkostnader. Bland annat. Allt det försvinner när jag börjar studera, vilket jag anser vara rimligt. Kan jag fixa lån och bidrag från CSN ska jag inte kunna plocka försörjningsstöd. Det är läskigt ändå, för jag går från en trygghet till en prestationsbaserad inkomst. Den biten skrämmer. Jag menar, jag ska inte ljuga och säga att livet som sjukskriven inte har gjort mig något passiv. Eller kanske mer korrekt; lat. Så det är dubbelt. Å ena sidan måste jag rycka upp mig och ta tag i mitt liv, fajta ångest och demoner. Tvinga mig själv att bli oberoende. Smutsa ner händerna. Å andra sidan var det så länge sedan jag utmanades och förväntades prestera att jag inte ens vet om jag ens är kapabel att motsvara krav. Det är tryggare att vara sjukskriven, även om det innebär att jag känner mig värdelös som människa och att psyket bryts ner dag för dag. Jag är rädd. Tänk om jag inte kan längre?
Jag vet inte. Jag har några veckor på mig att bestämma, men jag vet inte. Jag vet inte.
Lite bakgrund till att börja med, för den som inte bekantat sig med mitt liv och gnällande tidigare. 2004 sjukskrevs jag för anorexi. Dessförinnan hade jag inte arbetat, trots hundratals sökta jobb. Jag befann mig i samma sits som många andra, skyfflades runt mellan olika åtgärder, den ena mer meningslös än den andra. Jag varvade med studier på komvvux för att komma undan åtgärdsförnedringen åtminstone några månader. Men 2004 alltså. Sjukskriven och bunden till försörjningsstöd då jag saknade sjukpenningsgrundande inkomst eftersom jag inte arbetat. Här tappar mitt liv fart.
Egentligen har inte så mycket hänt sedan dess, om vi betänker att det handlar om 15 år. Visst, jag läste en kurs på högskolan. Och visst, jag arbetstränade/praktiserade på Akademibokhandeln under drygt två år. Men resten... Det som förändrats är måhända antal procent jag varit sjukskriven. 100% och 75%. Jag tror att det rör sig om det senare nu, men jag är faktiskt inte säker. Och det är egentligen skitsamma, för tanken är att jag ska lämna sjukrivningen bakom mig till hösten.
Men hjälp! Jag är villrådig och osäker på vad jag ska göra. Läget är klurigt. Okej, jag ska studera. Så långt är jag med på planerna. Svårigheterna börjar när det gäller exakt VAD och VAR jag ska studera. Några olika alternativ finns. Jag har blivit antagen till en utbildning till medicinsk sekreterare här i Västerås. Jag har kommit in på historikerprogrammet på Södertörns högskola. Jag står på reservplats nio till samma program i Uppsala. Jag är tvåa i kön till en guideutbildning på Göteborgs universitet. Dessutom står jag på plats 43 till bibliotekarieprogrammet på Södertörns högskola (knappast troligt att jag avancerar så många platser, men ändå).
Nu måste jag ta ställning till en massa saker. Väga fördelar mot nackdelar, positivt mot negativt. En fördel med utbildningen i Västerås är givetvis närheten. Jag behöver inte pendla och kan således sova mer... Det är också en kortare utbildning på bara två år. Vidare är framtidsutsikterna goda, det kommer alltid behövas medicinska sekreterare. Nackdelen är att jag inte riktigt känner att det är "jag". Jag har en känsla av att jag kommer att få svårt att koncentrera mig på alla trista medicinska termer och nötandet lär suga musten ur mig.
Historikerprogrammet låter spontant mycket roligare, trots att utbildningen är ett år längre. Kanske också svårare, då jag gissar att mängden information eleven förväntas processa är större än på den tidigare nämnda utbildningen. Nackdel här är naturligtvis avståndet. Jag blir tvungen att pendla minst tre timmar per skoldag, något som låter vansinnigt trist. Är det värt det? Jag hoppas såklart kunna landa ett arbete efter fullgjorda studier, men "historiker" är ju knappt ens ett jobb. Och efterfrågan är skral.
Jag har länge drömt om att flytta till Göteborg och här verkar det som att jag får en gyllene chans. Jag räknar kallt med att avancera i kön och faktiskt bli antagen till utbildningen. Svårigheterna här är flera. Jag måste ordna ett boende i Göteborg, något som bara är marginellt enklare att göra där än i Stockholm. Jag måste göra något med lägenheten här i Västerås. Med tre månaders uppsägningstid låter det inte som ett vettigt alternativ, för jag kommer knappt ha råd att betala för ETT boende, än mindre två. Hyra ut i andra hand? Kanske, men på vilket sätt? Möblerat eller omöblerat? Finns det ens intressenter? Hur lång tid tar det att lösa allt? Blir mina studier lidande? Det tar emot att säga, men Göteborg får nog leva vidare som dröm ytterligare några år.
Uppförsbacken är lång. På grund av orsak kommer jag inte få pengar från CSN under de första sex veckorna av terminen. I min enfald trodde jag länge att försörjningsstöd skulle täcka upp för den tiden men jag har senare fått veta att det inte alls är självklart. Faktum är att det är föga troligt. Jag står alltså med stor säkerhet utan pengar till hyra och räkningar under en och en halv månad. Det är givetvis inte ett alternativ, men jag har ingen aning om hur jag ska lösa den biten. Jag har inga sparade pengar eller rika föräldrar. Jag har inte heller en laptop, något som tycks vara mer eller mindre ett krav för studerande numera. Hur ska jag har råd att införskaffa en sådan?
Det kanske märks att jag blivit bekväm med att leva på försörjningsstöd. Det är inte mycket pengar, men det är en stadig inkomst och jag vet att jag inte kommer få mindre än normen, drygt 3000 kronor efter att hyran betalats. Extra pengar får jag till elräkningar, mediciner och läkarkostnader. Bland annat. Allt det försvinner när jag börjar studera, vilket jag anser vara rimligt. Kan jag fixa lån och bidrag från CSN ska jag inte kunna plocka försörjningsstöd. Det är läskigt ändå, för jag går från en trygghet till en prestationsbaserad inkomst. Den biten skrämmer. Jag menar, jag ska inte ljuga och säga att livet som sjukskriven inte har gjort mig något passiv. Eller kanske mer korrekt; lat. Så det är dubbelt. Å ena sidan måste jag rycka upp mig och ta tag i mitt liv, fajta ångest och demoner. Tvinga mig själv att bli oberoende. Smutsa ner händerna. Å andra sidan var det så länge sedan jag utmanades och förväntades prestera att jag inte ens vet om jag ens är kapabel att motsvara krav. Det är tryggare att vara sjukskriven, även om det innebär att jag känner mig värdelös som människa och att psyket bryts ner dag för dag. Jag är rädd. Tänk om jag inte kan längre?
Jag vet inte. Jag har några veckor på mig att bestämma, men jag vet inte. Jag vet inte.
Medicinsk sekreterare och västerås låter som det bästa alternativet, lätt övergång till studier och verkar vara ett bra yrke