14:11:52
Om rasism...
I USA har det ända sedan slaveriets avskaffande 1865 till våra dagar förts en debatt om reparations, en form av skadestånd, till slaveriets efterlevande. Slavarnas släktingar. Debatten är mer eller mindre synlig i det offentliga samtalet beroende på vilka politiska strömningar som färdas genom landet, men den finns där hela tiden.
Iochmed den senaste tidens uppmärksammade rasistiska polisvåld och de följande demonstrationerna har vinden än en gång blåst liv i frågan. Båda sidor har argument som är välgrundade och det är ingen lätt uppgift att försöka enas i ett gemensamt beslut. Jag tror det dröjer ett antal år än.
Personligen är jag positiv till det. Utformningen av skadeståndet låter jag andra dividera sig fram till. Det känns som en uppgift alldeles för diger för mig. En enorm summa pengar lär det i vilket fall som helst röra sig om; flera hundra års slaveri måste svida ekonomiskt.
Ett argument emot detta är skuldfrågan. Ingen nu levande människa var inblandade i slaveriet, vare sig på den ena sidan eller den andra. Vem bär då egentligen skulden för de fasansfulla grymheterna? Vanligtvis sätter jag mig naturligtvis emot att bestraffa oskyldiga. Vi ärver inte våra synder. Fallet i USA är dock speciellt och den mest rimliga slutsatsen, att ingen är skyldig, är inte den man bör nå.
Varför? För att det är ett hinder som blockerat framsteg i rasrelationerna i snart 160 år. Det är den konstant som kanske mer än något annat gjort att spänningen mellan svart och vit lever och frodas ännu i våra dagar.
Det finns ett uttryck som ofta används i USA. White guilt. Vit skuld, eller kanske snarare vit skuldkänsla. Vissa menar att inget sådant existerar och bör ej heller göra det. Vi rår inte över vilken färg vi råkar få på våran hud. Vilket ju faktiskt är helt sant. Andra menar istället att white guilt finns, att det är rimligt att det finns, och att den måste hanteras.
Jag delar den senare åsikten. Rasismen vi ser idag är systematisk och den är internaliserad. Vi befinner oss i den vare sig vi vet om det eller inte. Man försöker idag bryta normer och föreställningar som är skadliga, något jag naturligtvis applåderar. Men vi pratar om en kultur som formats av vita (i vissa fall stulits och omformats av vita) och som styrs av vita. Det har varit ett normalläge så länge vi kan minnas och det kommer att ta tid, lång tid, att reparera det som är trasigt och att oskadliggöra den vita skulden.
Där här skulden tror jag ligger till grund för mycket av den rasism vi ser idag. Istället för att se inåt och jobba med skuldfrågan vänder man på det och fylls istället av hat mot icke-vita, helt enkelt för att det är mentalt utmattande och skrämmande att erkänna snedvridningen i samhället. I världen. Man vågar inte, vill inte, ta sig an den konflikten.
Det handlar alltså inte bara om USA. Detta rör grundläggande systemfel världen över. Det pratas inte om skadestånd på samma sätt i Europa, vad jag vet, och det är kanske logiskt. Slaveriet utanför USA såg annorlunda ut, upphörde tidigare och är inte på samma sätt synonymt med slaveri. Den vita skuld vi bär på arbetas bort genom att se bristerna i samhället, erkänna rasismen och aktivt bekämpa den. Det kommer som sagt ta tid.
I USA är reparations en viktig komponent i arbetet för att en gång för alla ena raserna. Det blir en markör i staternas historia, en tydlig punkt där en hel maktapparat gör det som är rätt. Ett före och ett efter. Jag tror att det är omöjligt att gå vidare utan att den här frågan löses.