Andreas Parker

Jag vet att jag inte har skrivit på några dagar. Jag är inte helt säker på varför jag har saknat inspiration eller ork, men det kan ha med min trötthet att göra. Som i sin tur kan ha med värmen att göra. Eller så har det att göra med den släng av eskapism jag har drabbats av.

Jag längtar bort. Till något annat, något nytt. Jag tittar på TV och ser platser jag vill besöka, människor jag vill träffa. Det kommer ibland, en smärtsam längtan efter att fly. Men... Fly till något eller fly från något? Jag är inte säker. Kanske vill jag bara komma undan mig själv, mina tankar och det som gör mig till mig.

Gruppterapin har i viss mån varit bra för mig. Jag har träffat nya människor, jag har fått vara social. Jag har fått prata ur mig. Men den har också gjort mig medveten om hur rädd jag är. Eller feg, beroende på hur man vill tolka det. Rädd för att bryta mönstret, rädd för att komma vidare. Vilket är så sjukt paradoxalt att jag blir vimmelkantig. Jag vill fly och komma någon annanstans, men jag gör allt jag kan för att inte göra det. För. Att. Jag. Är. Så. Jävla. Rädd. Det är fan vansinnigt.

Kan ingen dra mig ur den här sörjan? Tvinga med mig på äventyr, få mig att utmana mina rädslor? Kan någon få mig att våga leva? Att våga älska? Att våga älska att leva?

Jag börjar alltmer känna mig förlorad. Det här är jag och det blir inte bättre än så.