21:16:01
Tillbaka på ruta ett...
Ja, det var ju kul så länge det varade. Så länge hoppet fanns, även om jag innerst inne visste att det skulle gå åt skogen. Men nu, nu är det definitivt. Nada. Glöm det. Finito. Fuck you.
Förra veckan hörde jag mig för om möjligheten till att få arbetspröva på Akademibokhandeln. Jag fick inte ett direkt ja, men inte ett tvärnej heller. Chefen skulle tänka över saken över helgen. Så nu, drygt en vecka senare knatar jag in och kollar vad hon kommit fram till. Det blev ett nej, om än inbakat i ord som kanske var tänkt att göra mindre skada. Det hade hon inte behövt göra, ett direkt och enkelt nej skulle hugga precis lika mycket, eller lite, som en lång omskrivning av det nekande svaret. Sån är jag. Saker gör ont.
Grejen är ju den att det finns tusentals anledningar till att inte vilja ta emot en praktikant (egentligen är praktik inte riktigt samma sak som arbetsprövning, men för enkelhetens skulle kör vi med det epitetet). Arbetsbrist, t ex. En bokhandel har långt ifrån samma kundunderlag som en klädbutik och de enda gångerna det egentligen vänder rejält uppåt är under bokrean och julhandeln. Däremellan är det rätt slött och ibland svårt att motivera att ha ens de anställda som redan finns. Tidsbrist kan vara en anledning. Chefen skulle behöva vara tillgänglig för upplärning, trots att jag anser mig vara ganska självgående. Det vet dock inte hon och jag förstår att hon måste få bilda sig en egen uppfattning. Det rör sig ju också om en affärsverksamhet och inte en välgörenhetsinrättning. Fokus är att gå med vinst och att ta emot en praktikant innebär ju inte per automatik mer klirr i kassan... Vidare är det ett sammansvetsat gäng som jobbar i butiken och jag full förståelse för att det är en dynamik man ogärna vill skaka till.
Så jodå. Jag förstår. Det jag HÖR däremot... Det är att jag är värdelös. Att jag inte har något att komma med. Att det faktum att jag faktiskt har två och ett halvt års erfarenhet från just Akademibokhandeln inte betyder ett dyft (vilket i sig lyfter frågan om att jag kanske i själva verket var helt urkass när jag jobbade där). Att ingen vill ha med mig att göra. Att mitt värde som människa inte är högt nog.
Jag tar nobben hårdare än jag trodde jag skulle göra.
Allt det här leder bara till ännu fler frågor, många av existentiell karaktär. Varför försöker jag ens? Finns det någon mening med allt? Finns det någon utsikt till bättring? Jag fyller snart 42 och har inget att komma med. Inga egentliga meriter, blott ett blankt A4 som CV. För varje år som går minskar mina chanser att göra något som helst avtryck på arbetsmarknaden. Är det här min framtid? Lyfta bidrag till döddagar, hanka mig fram med tre och ett halvt tusen spänn i månaden efter att räkningarna betalats? Alla mina drömmar om att resa, se världen, ge mitt liv mening, försvinner i ett hav av icke existerande chanser och försvinnande få tillgångar.
Allt det här gör mig också till en självömkande spillra av den person jag faktiskt VILL vara. Missförstå mig rätt, jag har alltid varit bra på att gnälla och på att tycka synd om mig själv. Det är dock inte egenskaper jag aktivt odlat, men det här senaste bakslaget börjar färga mina fingrar gröna.
Nej, jag är inte rolig just nu. Det vänder, det gör det. Inget är statiskt. Mörkret måste likväl få vara min kompanjon just nu. Det är allt jag har.
Förra veckan hörde jag mig för om möjligheten till att få arbetspröva på Akademibokhandeln. Jag fick inte ett direkt ja, men inte ett tvärnej heller. Chefen skulle tänka över saken över helgen. Så nu, drygt en vecka senare knatar jag in och kollar vad hon kommit fram till. Det blev ett nej, om än inbakat i ord som kanske var tänkt att göra mindre skada. Det hade hon inte behövt göra, ett direkt och enkelt nej skulle hugga precis lika mycket, eller lite, som en lång omskrivning av det nekande svaret. Sån är jag. Saker gör ont.
Grejen är ju den att det finns tusentals anledningar till att inte vilja ta emot en praktikant (egentligen är praktik inte riktigt samma sak som arbetsprövning, men för enkelhetens skulle kör vi med det epitetet). Arbetsbrist, t ex. En bokhandel har långt ifrån samma kundunderlag som en klädbutik och de enda gångerna det egentligen vänder rejält uppåt är under bokrean och julhandeln. Däremellan är det rätt slött och ibland svårt att motivera att ha ens de anställda som redan finns. Tidsbrist kan vara en anledning. Chefen skulle behöva vara tillgänglig för upplärning, trots att jag anser mig vara ganska självgående. Det vet dock inte hon och jag förstår att hon måste få bilda sig en egen uppfattning. Det rör sig ju också om en affärsverksamhet och inte en välgörenhetsinrättning. Fokus är att gå med vinst och att ta emot en praktikant innebär ju inte per automatik mer klirr i kassan... Vidare är det ett sammansvetsat gäng som jobbar i butiken och jag full förståelse för att det är en dynamik man ogärna vill skaka till.
Så jodå. Jag förstår. Det jag HÖR däremot... Det är att jag är värdelös. Att jag inte har något att komma med. Att det faktum att jag faktiskt har två och ett halvt års erfarenhet från just Akademibokhandeln inte betyder ett dyft (vilket i sig lyfter frågan om att jag kanske i själva verket var helt urkass när jag jobbade där). Att ingen vill ha med mig att göra. Att mitt värde som människa inte är högt nog.
Jag tar nobben hårdare än jag trodde jag skulle göra.
Allt det här leder bara till ännu fler frågor, många av existentiell karaktär. Varför försöker jag ens? Finns det någon mening med allt? Finns det någon utsikt till bättring? Jag fyller snart 42 och har inget att komma med. Inga egentliga meriter, blott ett blankt A4 som CV. För varje år som går minskar mina chanser att göra något som helst avtryck på arbetsmarknaden. Är det här min framtid? Lyfta bidrag till döddagar, hanka mig fram med tre och ett halvt tusen spänn i månaden efter att räkningarna betalats? Alla mina drömmar om att resa, se världen, ge mitt liv mening, försvinner i ett hav av icke existerande chanser och försvinnande få tillgångar.
Allt det här gör mig också till en självömkande spillra av den person jag faktiskt VILL vara. Missförstå mig rätt, jag har alltid varit bra på att gnälla och på att tycka synd om mig själv. Det är dock inte egenskaper jag aktivt odlat, men det här senaste bakslaget börjar färga mina fingrar gröna.
Nej, jag är inte rolig just nu. Det vänder, det gör det. Inget är statiskt. Mörkret måste likväl få vara min kompanjon just nu. Det är allt jag har.