Andreas Parker

Hej igen, blogghelvete. 

Du finns alltid här, redo att lyssna och ta hur mycket skit som helst. Det är fint. Fast egentligen är det ju jag själv som tar skiten, men det är väl bara i sin ordning. Jag skapar i regel min egen skit och bör således leva med konsekvenserna. Jävla massa skitsnack.

Som vanligt har jag ingen direkt struktur när jag skriver. Ämne? Tema? Anledning? Nä, sånt är borgarfasoner. Jag kör proletärstilen; rörig, kaotisk men helt jävla underbar.

Okej, så hur ser min sommar ut? Den har redan smygstartat med en sväng till Stockholm för att se bland annat Vånna Inget på Debaser Strand. Vånna Inget är som bekant Sveriges bästa band och var du inte där missade du något. Men det var nästan häftigare att se dem på ett knökfullt Oceanen i Göteborg för ett par år sedan. Debaser-spelningen var dock apbra. 

En del promenerande blev det i Stockholm och fan, när allt kommer omkring är Stockholm i behaglig temperatur något alldeles extra. Det kommer att bli mycket av den varan, då jag planerar att återvända till stan vid ett flertal gånger under sommaren. Närmast blir det Iron Maiden på Friends Arena. Va? Inte? Okej, jag har hela tiden trott att det var Friends Arena. Googlade snabbt och ser nu att Maiden spelar på Tele2. Där ser man. Bra, antar jag. Friends är en usel arena. 

Gröna Lund i massor hoppas jag klämma in under sommarmånaderna, och en bit in i hösten. Antalet konserter det går att njuta av för en väldigt billig penning är respektingivande och Gröna Lund ska ha all heder som varje sommar klämmer fram bra program. I år är det nog Lagwagon jag ser fram emot mest. Folk vet knappt vilka de är, men vi som växte upp med skatepunk på 90-talet har bra koll. 

Kärlek? En sommarflirt vore såklart fint, men jag vet inte om jag är någon flirtkille. Jag är mer en "det är kört"-kille. Kärlek och sånt är mest svårt. Jag har sårat, jag har sårats och mina ögon har tårats. Världens sämsta rim, men det stämmer. Det finns en viss person som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta, men jag är rädd att hon är förlorad för mig. På många olika sätt. 

Kärlek eller ej, jag måste börja hänga med folk igen. Det känns som att mitt liv till största del handlar om min egen misär och det är dags att ta tag i andras misär istället. Jag gillar att vara ensam, absolut, men människan är en kontaktsökande varelse. Vi behöver varandra, tillochmed misantroper som jag. 

När jag skriver blogg funderar jag ibland på vilket intryck läsaren får av mig. Jag gissar att jag framstår som bitter, svår och väldigt tråkig att ha att göra med. Jag tänker alltid att personer som känner mig IRL ser mig som en ganska kul person. Glad på sitt sätt och rätt sympatisk. Men tänk om de inte gör det? Jag kanske är precis så tragisk som bloggen antyder. Herregud. Nu kommer jag inte kunna släppa den tanken.

Blogghelvete.