21:37:12
Livstecken...
Ja, hörni. Det var ju inte igår jag skrev senast. Tro mig, jag har funderat i evigheter på att plita ihop något som åtminstone kan passera som ett halvokej inlägg, men jag har liksom svårt att komma till skott. Vad ska jag skriva om, hur ska jag formulera mig, vem orkar bry sig... Ja, ni hajar.
Nu får det bära eller brista. Jag har tråkigt, försöker hantera en gryende abstinens (avgiftar mig från ett tuggummiberoende) och får jag inget vettigt att pyssla med snart tvingas jag typ städa lägenheten. Och det vill ingen ha på sitt samvete, så nu kör vi.
Det senaste livstecknet från mig handlade om mitt stackars sargade ben. Hur mår det idag? Jotack, det funkar. Jag rehabiliterade det i såväl bassäng som på gym tills min sjukgymnast fann att jag var tillräckligt okej i benet för att inte längre nyttja de rehabfaciliteter som så många andra har stora behov av. Fine by me, jag hade vissa problem att komma iväg till gymmet alla gånger. Men jag gjorde det, trots att jag visste att jag skulle tvingas uthärda den makalöst urkassa musik de envisades med att spela i högtalarna. Avicii? Absolut! Stiftelsen? You know it! Miley Cyrus? Definitivt!
Mörker.
Jag har fortfarande ont i benet, något jag lär få räkna med ett tag framöver. Men jag går rätt normalt, tycker jag själv. Till saken hör att jag nog gick ganska lustigt redan innan olyckan. Så kan det vara. Och så är det.
Det har ju varit ett val. Ni vet, det där EU-tjafset nyligen. Jag valde att rösta, men jag tvekade initialt. Att aktivt avstå kan också vara en protest. Förresten, aktivt avstå. Vad fan är det? Det måste ju vara att gå till vallokalen, ställa sig vid ett bås och demonstrativt stå med armarna i kors och som en annan idiot högt deklarera att JAG TÄNKER BANNEMIG INTE RÖSTA. Så kan vi ju inte ha det. Så jag röstade. På Feministiskt Initiativ, kärleksfullt också kallat F!. Och varför gjorde jag då det? Och varför tänker jag göra likaledes i höstens riksdagsval? Jo, därför att...
...jag kort sagt är riktigt jävla astrött på den allmänna tonen i samhället. Det nedvärderande språket. Hora, slampa, slyna, fitta etc. Ni vet vad jag menar. Det kommer sig naturligt för många att använda ett sådant språkbruk mot andra. Det är inte okej, och vi måste sluta acceptera det. Jag anser att en förändring måste ske grundligt. Radikalt, om ni så vill. F! behövs.
Partiet utmanar samhällets normer. Det behövs. Partiet vill synliggöra, och förändra, maktordningen. Det behövs verkligen.
Men så här. Normer och maktordningar som genomsyrar samhället, världen, universum, ställer människor utanför. Sätter en OKEJ-stämpel på vissa människor och en INTE OKEJ-stämpel på andra. HBTQ-personer, funktionshindrade, icke-vita... Överallt finns tecken på att dessa grupper inte inkluderas och det är dags att göra något åt det. F! är det parti som vågar ta tag i det här. Vågar säga som det är.
För mig handlar politik om människovärde. Alla människor, ALLA, är lika mycket värda. Det låter som en klyscha, men anledningen till att det gör det är för att vi inte lever efter den devisen. Alltså, jag gör mig inga illusioner om att Feministiskt Initiativ genast ska lyckas med det andra partier uppenbarligen fuckat upp. Respekten för människors lika värde måste givetvis komma från den enskilda individen. Från människa till människa. Det tar tid. Men vad jag däremot är helt övertygad om är att det inte ens finns en chans att nå dit om inte samhället i ord och handling börjar fungera efter just det; alla människors lika värde.
Det innebär att lagen ses över. Att juridiken förändras och att hänsyn tas till människors olika förutsättningar. Att göra samhället tillgängligt i såväl språk som praktik. Alla som bor här, oavsett varifrån du kommer, vilket språk du talar, ska ha rätt och möjlighet att ta del av den information som krävs för att få tillvaron att fungera. Det är nämligen inte rättvist att vissa förstår och vissa inte; det skapar orättvisa förutsättningar och går, enligt mig, tvärtemot hela grejen med människors lika värde. Praktisk tillgänglighet kan röra sig om något så banalt som att människor med funktionsnedsättningar och handikapp ska kunna röra sig i samhället som alla andra. Det kräver hänsyn när det gäller stadsplanering och dylikt och GUD VAD JOBBIGT DET LÅTER! Jaha, kanske det. Men låt det vara jobbigt då. Att förändra inställning, att förändra samhället, är inte enkelt. Det kommer att kräva uppoffringar från de privilegierade. Om du suckar och stönar nu och tycker att jag är en jobbig jävel, fråga dig själv om du tycker att alla människor är lika mycket värda och vad du tycker det innebär. Förresten, ställ dig den frågan varje dag.
Är F! ett perfekt parti? Har F! alla svar? Nej. Långt ifrån. Jag röstar på partiet för att det just nu står mig närmast. För varje dag som går minskar mitt tålamod. Jag vill ha förändring nu, men gärna igår. HBTQ-frågor upptar mycket av min hjärnverksamhet. Har du en gång börjat fundera på förtrycket ser du hur utbrett det är. F! är det parti som, känner jag, lyfter dessa frågor främst. Manligt, kvinnligt, feminism. Det går knappt en minut utan att jag tänker på det. F! kan förhoppningsvis föra in dessa spörsmål på agendan och vara en ”pain in the ass”, alltså riktigt jävla besvärliga. Annars får politiken fortsätta ignorera människor, fortsätta ställa grupper mot varandra, fortsätta vara orättvis.
Är jag perfekt? Har jag alla svar? Självklart inte. Men jag ser mina brister (hittar nya hela tiden) och försöker göra något åt dem. Jag jobbar med mig själv och försöker bli en bättre människa och det innebär att jag konstant måste ifrågasätta gamla vanor och föreställningar. Och visst kan det vara jobbigt, men det är tamigfan det minsta jag kan göra för mina medmänniskor. För den homosexuelle killen som bara vill ses som en människa. För transpersonen som bara vill bli respekterad. För kvinnan som bara vill ha samma möjligheter som män. För muslimen som inte vill bli bespottad. Det handlar om självklarheter, men det är tydligt att det inte är självklart. Att det inte kommer av sig självt. Det måste jobbas på. Jag måste jobba med mig. Du måste jobba med dig. Vi måste jobba med oss. Med varandra.
Jafan, det blev en jävla rant ändå. Och hacka på. Det står dig fritt. Jag lyssnar på Bowie och dricker Pepsi Max så länge.