Andreas Parker

Jag funderar ofta på livets mening. Ibland kommer jag fram till att livet inte har någon mening överhuvudtaget, annat än att påbörjas och att avslutas. Som egentligen är lika meningslöst. Andra gånger känner jag att det måste finnas en poäng med något, och något i mig säger att det gör det, vad det nu är. Kärlek, lycka, glädje, framgång... När jag är snäll mot mig själv låter jag det stanna där. Om jag resonerar djupare och längre kommer jag alltid ofrånkomligen fram till att det inte finns någon mening. Att livet är meningslöst, en resa egentligen onödig. Fråga varför tillräckligt många gånger och du når alltid samma resultat. Meningen med livet är att älska. Varför? För att kärlek gör oss starka. Varför ska vi vara starka? Det behöver vi för att klara av livet. Varför ska vi klara av livet? Och så vidare. En ganska deprimerande slutsats, inte sant?

Jag stötte nyligen på en ny infallsvinkel, tack vare Ulf Lundell, no less. Jag läste hans bok "Friheten" och i den framkastas idén att leva livet på ren trots. Leva livet trots att det är meningslöst. Jag har nog aldrig sett det så. Men jag gillar det.

Vi förlikar oss med att livet saknar poäng, att allting leder fram till samma mörka slut, oavsett hur och vad vi gör. När detta är gjort kan vi koppla av, resignera en smula och sedan ta tag i skiten. Vi ser på skapelsen, eller skaparen, och hånler. - Jag ser vad du försöker göra. Du ger mig förutsättningar för meningslöshet och tror att jag ska bita ihop och gå din vilja till mötes, att acceptera din idé om hur meningslöst livet är. Du vill, om inte knäcka mig, så åtminstone se till att jag aldrig kommer över ångesten inför slutet på ett bortkastat liv. Ett gott försök, mer jag har genomskådat dig. Jag synar din bluff. Mitt liv, det liv jag har tilldelats, ska levas på MITT sätt och på MINA villkor. Fine, inget spelar någon roll, allt är tomt och värdelöst. Grejen är att jag finner min egen mening i det meningslösa. Det kan du aldrig ta ifrån mig. Jag lever här och nu, jag tar mig an njutning och lycka i stunden. So what om livet saknar mening! Jag suger ut allt jag kan IDAG, på MITT sätt. Motgångar möter jag, absolut. Men de är mina motgångar och jag skänker dem mening. Du ser, tillochmed när livet går emot mig gör jag det till något som betyder något!

När jag sedan förts till dödens rike, när du skrattande ser på mig, pekar ut över det ändlösa svarta och säger att det här, det var målet hela tiden, då slår jag mig ner och pustar ut. - Det här är målet, ja. Det har jag alltid vetat, men det gör mig inget. Du ser, jag har karvat köttet av livets alla ben och jag har sugit ut märgen. Jag har levt mig öm och svag, men jag har levt. Livet har gett mig allt jag ville ha och mer därtill och jodå, jag vet att du vill se mig bryta ihop inför detta slut på livet, detta meningslösa svarta, denna förbannade idiotiska slutpunkt på existensens slingriga väg. Jag bryter inte ihop. Vet du varför? För att jag är färdig. Jag är klar. Den resa du en gång sade åt mig att påbörja har slitit min kropp till näst intill oigenkännlighet, men jag har hela tiden givit resan mening. Nu är jag svag, nu är jag slut och döden, den ofrånkomliga, den värdelösa, kommer som en frälsning. Visst, nu tar allt slut. Det är okej. Jag är också slut.