14:09:58
Den optimala anledningen...
Fredag. Det blåser ordentligt. Knappt några riktiga sommardagar har vi haft, vilket är lite skumt med tanke på att juni snart är förbi. Å andra sidan är det väl något att räkna med; skumt väder. Växthuseffekt, global uppvärmning, hå och hej. You name it.
Jag har get mig själv i läxa att göra något på fredagar, att lägga till en aktivitet för att få in lite fler rutiner i mitt liv. Tanken är att jag ska åka ner på stan på fredagar, men det har gått lite si och så med den saken. Är det inte en rejäl finne på näsan (jag tänker inte knata runt bland folk när jag känner mig ännu fulare än vanligt) eller midsommarafton (stängt på stan) är det festival (drösvis med folk). Och som sagt, jävligt blåsigt. Jag är med andra ord inte bättre på att göra läxor nu än när jag gick på gymnasiet (jag tror inte jag gjorde en enda när jag gick sista året). Till mitt försvar vill jag säga att jag trots allt har företagit mig något idag. Jag har duschat och degat en stund med syrran. Och handlat. På Netto. Om jag inte hade gett mig själv läxan skulle jag inte ha brytt mig om att göra ens det. Så en liten klapp på axeln ska jag ha.
Det handlar om att få ökad livskvalitet. Någon mening med allt. En anledning att kliva ur sängen på morgonen (eller när jag nu väljer att vakna). Min största skräck, det jag är allra mest rädd för, är att jag inte ska finna livet mer meningsfullt än så här. Att jag hela tiden ska känna mig otillfredsställd och missnöjd. Är detta allt?
Jag funderar ibland på det optimala sättet att leva sitt liv. Buddha testade överflöd och asketism och fann att en medelväg är den bästa metoden. Förmodligen är det så, men ändå... Hur mycket kan man göra avkall på och ändå se en mening med att leva? Ponera att man avstår kärlek, intimitet, god mat, god dryck, socialt umgänge etc. Kan man trots detta känna glädje och mening med sin existens? Jag vill gärna tro att det går att hitta just en speciell anledning. Ett skäl, en liten tanke som ger mening om man så är utan precis allt utom just den tanken. Att få ha det speciella skälet som en ständig följeslagare i livets alla skeden ser jag som den yttersta ynnest.
Jag har get mig själv i läxa att göra något på fredagar, att lägga till en aktivitet för att få in lite fler rutiner i mitt liv. Tanken är att jag ska åka ner på stan på fredagar, men det har gått lite si och så med den saken. Är det inte en rejäl finne på näsan (jag tänker inte knata runt bland folk när jag känner mig ännu fulare än vanligt) eller midsommarafton (stängt på stan) är det festival (drösvis med folk). Och som sagt, jävligt blåsigt. Jag är med andra ord inte bättre på att göra läxor nu än när jag gick på gymnasiet (jag tror inte jag gjorde en enda när jag gick sista året). Till mitt försvar vill jag säga att jag trots allt har företagit mig något idag. Jag har duschat och degat en stund med syrran. Och handlat. På Netto. Om jag inte hade gett mig själv läxan skulle jag inte ha brytt mig om att göra ens det. Så en liten klapp på axeln ska jag ha.
Det handlar om att få ökad livskvalitet. Någon mening med allt. En anledning att kliva ur sängen på morgonen (eller när jag nu väljer att vakna). Min största skräck, det jag är allra mest rädd för, är att jag inte ska finna livet mer meningsfullt än så här. Att jag hela tiden ska känna mig otillfredsställd och missnöjd. Är detta allt?
Jag funderar ibland på det optimala sättet att leva sitt liv. Buddha testade överflöd och asketism och fann att en medelväg är den bästa metoden. Förmodligen är det så, men ändå... Hur mycket kan man göra avkall på och ändå se en mening med att leva? Ponera att man avstår kärlek, intimitet, god mat, god dryck, socialt umgänge etc. Kan man trots detta känna glädje och mening med sin existens? Jag vill gärna tro att det går att hitta just en speciell anledning. Ett skäl, en liten tanke som ger mening om man så är utan precis allt utom just den tanken. Att få ha det speciella skälet som en ständig följeslagare i livets alla skeden ser jag som den yttersta ynnest.
God afton. Jag har inte glömt dig; det tar bara lite tid att få ändan ur och författa ett långt svarsmejl. Jag skyller på att jag har semester samt att jag måste resa, vila mig, planera nya resor, softa samt lyssna på min favoritgubbe, Mike Oldfield. Och äta jordgubbar! Fasen, nu blev det nästan "jordbuggar". Hahahahahahahahahahhaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.
Kram /The Stina