22:56:24
Svart, vit, grå.
Precis klar med Natascha Kampuschs historia. Som jag tidigare skrivit är det en fascinerande berättelse, nästan overklig. Boken tvingar läsaren att fundera på vad som egentligen är gott och vad som egentligen är ont. Om man ens kan göra en sådan åtskillnad. Läsaren konfronteras med en verklighet som skiftar i grå nyanser, en verklighet inte helt lätt att hantera eller förstå. Det är en verklighet som kanske inte är som vi önskar att den såg ut.
Natascha vänder sig mot teorin om Stockholmssyndromet (Stockholmssyndrom är ett psykologiskt tillstånd där personer som hålls fångade mot sin vilja utvecklar en relation till personen eller personerna som håller dem där). Natascha menar att det inte är ett syndrom utan snarare en överlevnadsstrategi. På ett skruvat sätt blev kidnapparen hennes livlina och att utveckla en typ av relation till honom var hennes enda chans att behålla åtminstone delar av ett liv.
När Kampusch försöker få människor att inte bara se henne som ett offer, att inte bara behandla henne som ett, då möts hon av förakt. När hon försöker nyansera bilden av kidnapparen, när hon försöker få människor att förstå att han inte var helt igenom ond, då möts hon av hat. Samhället vill inte behöva tänka i termer utanför det klassiska svarta och vita, det går helt emot det perspektiv vi önskar se världen i.
Men kanske är det just det vi måste göra. Kanske är det dags att se nyanserna. Ingen människa är bara antingen eller och ett samhälle som bygger på principen om just antingen eller kommer alltid att behandla människor felaktigt och orättvist.
Natascha vänder sig mot teorin om Stockholmssyndromet (Stockholmssyndrom är ett psykologiskt tillstånd där personer som hålls fångade mot sin vilja utvecklar en relation till personen eller personerna som håller dem där). Natascha menar att det inte är ett syndrom utan snarare en överlevnadsstrategi. På ett skruvat sätt blev kidnapparen hennes livlina och att utveckla en typ av relation till honom var hennes enda chans att behålla åtminstone delar av ett liv.
När Kampusch försöker få människor att inte bara se henne som ett offer, att inte bara behandla henne som ett, då möts hon av förakt. När hon försöker nyansera bilden av kidnapparen, när hon försöker få människor att förstå att han inte var helt igenom ond, då möts hon av hat. Samhället vill inte behöva tänka i termer utanför det klassiska svarta och vita, det går helt emot det perspektiv vi önskar se världen i.
Men kanske är det just det vi måste göra. Kanske är det dags att se nyanserna. Ingen människa är bara antingen eller och ett samhälle som bygger på principen om just antingen eller kommer alltid att behandla människor felaktigt och orättvist.