Andreas Parker

2010-11-23
22:04:56

Rätten till liv...

Det stormar där ute. Riktigt isande vindar. Kall blåst, nästintill omänskligt piskande.

För att inte tala om vädret.

Det politiska klimatet i Sverige är oroande. Visst, hela världens politiska klimat är oroande, nu senast med en nordkoreansk knäpp, men av naturliga skäl är det Sveriges politiska landskap som intresserar mig.

Sedan strax innan valet har jag ondgjort mig över Sverigedemokraterna och jag lär inte sluta. Att de kom in är å ena sidan obegripligt, då partiet är ett gäng jönsar som i rimlighetens namn inte borde locka mer än tre röster eller så, men å andra sidan tycks gemene man (och kvinna) ha accepterat en mer eller mindre rasistisk människosyn. Det känns som att man kan gräva upp hur mycket skit som helst om SD, väljarna skulle ändå inte bry sig. De har hittat sina syndabockar, invandrarna, och tänker ge sitt stöd till partiet som pekar mest, oavsett smuts i bagaget.

Det är läskigt.

Sverigedemokraterna har sin förebild i Danmark och Dansk Folkeparti, ett parti som förespråkar en radikal invandringspolitik. Senast uppmärksammades de nya reglerna för anhöriginvandring med införande av poängsystem, högre poäng ju bättre utbildning, vilket försvårar för människor med lägre utbildning att släppas in i Danmark. Sverigedemokraterna noterar intresserat.

SD anser att papperslösa flyktingar ska vägras sjukvård. Det betyder mer eller mindre att papperslösa kan (och kanske ska) lämnas att dö. Där gör man en tydlig uppdelning av människor;

Icke papperslösa (främst svenskar) är värda sjukvård.

Papperslösa (icke-svenskar) är det inte.

En sådan människosyn accepteras uppenbarligen av strax under sex procent av landets landets väljare och det är något som oroar mig. Det oroar mig mycket.

För mig är människans grundvärde okränkbart. Det är fast och bestämt, oavsett vem du är. Är du en människa har du ett värde och därmed rättigheter. Den främsta av dessa är rätten att leva. Det är samhällets skyldighet att se till att den rätten aldrig förvägras en enda människa. Aldrig någonsin.

Papperslösa har den rättigheten. Papperslösa ska garanteras den rättigheten av samhället. Alltid. Det är en inställning som må sticka i ögonen på Sverigedemokraterna, men oavsett vad de säger är vi människor i grunden likadana och alltså lika mycket värda.

Ett samhälle får aldrig lämna människor att dö. För mig är det en självklarhet att en av samhällets uppgifter är att ge alla dess invånare de redskap och den hjälp som krävs för överlevnad. Detta oavsett invånarens innehavande, eller icke-innehavande, av papper.

Vi kan inte lämna människor att dö. Av den anledningen är jag emot prestationsbaserat försörjningsstöd. Vad gör vi isåfall med människor som inte lever upp till kraven? Människor som inte kan, eller vill, prestera? Vi kan ha åsikter om detta, vi kan tycka att dessa människor är parasiter, men knäckfrågan är likväl; ska vi lämna människor att dö?

En parasit, om man nu vill kalla en till samhället icke-bidragande invånare det, är också en människa. Utan mat svälter han ihjäl. En parasit är också en människa. Hans rätt att leva är grundläggande och lika stor som en icke-parasits. Samhället, det vill säga den grupp människor som finns runt parasiten, ska alltid föda den som svälter. Alltid värma den som fryser. Det är fundamentet, det är kärnan i samhällets idé. Vi tar hand om varandra.

Att bidra till samhället, att arbeta, det ska löna sig. Att inte göra det ska inte bestraffas, men det ska inte heller löna sig. Parasiter har rätt till liv, därför ska de av samhället ges medel att upprätthålla ett liv, men de ska inte belönas. Skillnaden mellan den som arbetar och den som vägrar arbeta måste vara tydlig, därom finns inga tvivel från min sida. Men skillnaden ska inte handla om liv eller död.

Människans rätt att leva gäller ALLA människor. Parasiter, icke-parasiter, papperslösa och icke papperslösa. Ingen människa har rätt att ta den rätten från en annan människa.
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: