Andreas Parker

Pengar. Det är ett jäkla otyg, inte sant? Jakten på pengar skapar så fruktansvärt mycket lidande, det är fakta, men ändå vill vi alltid ha mer av det. Det kan handla om droghandel eller olaglig noshörningsjakt. För de allra flesta av oss handlar det dock mer om att spara pengar genom att jaga låga priser. Jag gör det också. Inte sällan bidrar det dock indirekt ett lidande. Det finns ju liksom en (eller flera) anledning(ar) till att många produkter av vissa fabrikat är mycket billigare än andra. Låga löner för de anställda hos producenten, t ex. Genom att köpa dessa produkter bidrar vi inte direkt till höjda löner, utom möjligen för topparna inom respektive företag. Men vad göra när pengarna helt enkelt inte räcker till de dyrare varianterna, varianterna som i åtminstone vissa fall är en slutprodukt av ett bra arbete utfört av ordentligt betalda arbetare? Inte sällan har vi inte råd att handla etiskt och moraliskt, vilket gör att en utsugarmentalitet hela tiden tillåts växa och frodas.

Det är den välkända onda cirkeln.

Jag har det rätt knapert, såhär efter julen. Inte ovanligt, jag går alltid bananer när det gäller klappinköp. Jag ser över mina månatliga utgifter för att se om jag kan dra in på något.

Djurens Rätt får 75 spänn i månaden. Det är ingen jättesumma, men ändå en ökning från de 50 jag tidigare gav. Där tänker jag inte spara in på något, snarare lär jag överväga att höja bidraget ytterligare. Djuren behöver en röst att tala med och den rösten kostar pengar. Så enkelt är det.

Amnesty får 30 spänn varje månad. Inte heller det lämnar något större hål i plånboken och som i fallet med Djurens Rätt funderar jag på att ge ett större stöd. Amnesty är en organisation jag tror på och jag ser därför ingen anledning att tro att mina pengar går till något dåligt.

Hyresgästföreningen drar varje månad 80 kronor. Länge har jag funderat på att lämna föreningen. Vad gör den för mig, liksom. Men nu har jag tänkt om. Jag är medlem i Djurens Rätt och Amnesty för andras skull, inte för min egen. Hyresgästföreningen behövs. Kanske behöver jag den inte, men det finns det andra som gör. Mitt stöd är ett stöd till dem.

209 kronor i månaden vill Tele2 ha för att jag använder dess Internettjänst. det är en no brainer; jag måste ha mitt Internet. Klart jag pröjsar.

Sweden Rock Magazine (40 kr/mån) och Close-Up Magazine (42 kr/mån) är måhända inte livsviktiga, men tidningarna förgyller min vardag en smula. Jag vill inte avbryta någon av prenumerationerna.

Jag antar att jag får dra ner på min Pepsi Max-konsumtion istället...

(Haha, säkert...)